För den som inte redan märkt det, har jag varit synnerligen inaktiv med att blogga på sista tiden. Detta beror på två orsaker: 1. Jag har så fullt upp hela tiden och 2. Jag har inget att skriva om. Mitt liv är inte tillräckligt intressant för att skrivas om konstant. Så klart händer det ju lite hela tiden en massa grejor, men jag brukar ju inte direkt skriva ''Idag åkte jag ner till butiken, köpte två burkar cola och litet mjölk. Kom sedan hem och kollade på några filmer från Netflix och spelade lite Skyrim.'' Riktigt, riktigt spännande det där. Min tillvaro kan nästan jämföras med James Bonds. Inte alla som klarar en så här aktiv livsstil. Det, ni.

Hur kan jag då säga att ''jag har fullt upp hela tiden'', ifall mitt liv cirkulerar kring Coca-Cola, Netflix och Skyrim? Jo, för att jag håller på att flytta. Jag packar ner mina saker, skriver listor på vad jag behöver, sorterar bland mina kläder, Går igenom mina hyllor, för saker till förrådet och så vidare. Skolan börjar faktiskt nästa tisdag. Efter cirka 1,5 år av mellanår skall jag tillbaka till skolbänken. Och vad kan jag säga? Jag tror jag är en mognare människa nu än för 1,5 år sen. Som alla vet berodde mitt mellanår på att jag skulle rycka in i Finlands Ärorika Armé, men en månad förrän dagen  D var jag med om en olycka, och bröt foten. Och jag var verkligen inte glad. Jag spenderade två månader tillsammans med två mycket stöttande individer (kryckor för er som inte hinner med i svängarna) och förbannade min otur. Jag såg nästan avundsjukt på hur de av mina vänner som inte ryckt in på sommaren trädde in i tjänst, och förstod att jag aldrig kommer att bli del av deras militärhistorier, att jag kommer vara den som står vid sidan om när de berättar om sina upplevelser. Nå väl, jag blev av med kryckorna till slut, och fick jobb. Jag trivdes bra, fastän jag ibland var så trött och förbannad efter jobbet att jag hade lust att bara gå och dö. När sommaren kom blev det en månad semester, och mera jobb. Naturligtvis tog också detta jobb slut, och nu har jag endast väntat. Vänta på det som sker nästa måndag.

Att jag flyttar hemifrån.

Och ändå, fastän jag vetat om det så länge, så vet jag inte om jag är redo.

Nu mittiallt känns allting så abstrakt. Det som förr var litet och konkret har nu blivit något stort. När jag packar ner mina saker känner jag att mina tjugo år på Skogsvägen 14 har kommit till sitt slut. 20 år. 20. En mycket lång tid. 

Och ändå vet jag, att vi alla måste släppa taget.

Att vi måste prova våra vingar.

Att vi måste ta steget ut i det nya och osäkra.

Men det kanske blir svårare än jag tänkt mig.