Någon föreslog för mig ''Sundis, du kunde ju t.ex summera eller göra en lista om 2013''. Tack men nej tack säger jag. Jag tycker personligen att det finns få saker som är så jobbiga att läsa som blogginlägg som handlar om ett HELT år. Om det nu ens finns något att läsa. Oftast är det väl frågan om någon sorts bildkollage på bilder man tagit under året. Om man har tur kanske där finns en mening eller två som förklarar litet om bilderna i fråga, så man inte helt själv måste gissa deras relevans. Fast relevans är kanske fel ord. Typ ''I Januari kände jag mig så ensam'' och sen följs det ändå av 50 bilder på en själv med andra människor. Så klart förstår jag varför man gör sådana kollage - för att för en liten stund få försvinna från nuet ut i minnens bitterljuvhet. Det är dock inget för mig. Inte i den formen, åtminstone.

Bra att jag fick med med försvinna från nuet i denna inledande rant*. Det är nämligen det som det här blogginlägget ska handla om.

Han kommer hem, och allt är skit. Dagen har varit lång, dagen har varit tung. Han är så trött på allt vad människor heter, så trött på all frustration, alla onödiga känslor och hur svåra lätta saker kan bli. Ibland kan Åbo kännas litet som flugornas herre - ett socialt spel där man helt enkelt måste köra eller bli överkörd. Skolväskan väger minst tre ton, och tynger ner på hans redan från tidigare ömma rygg. Han öppnar dörren, plockar upp posten och klär av sig rocken. Han är så trött. Han kommer in i lägenheten, och konstaterar att han lämnat  rullgardinerna stängda. Efter en snabb tur till kylskåpet för att få något att dricka tar han sig till sin soffa, och släcker lampan som han tände när han kom in. Han sätter sig, och plockar fram sina hörlurar. Det är mörkt nu. Han knapprar in ett låtnamn på spotify och stänger ögonen:

''If You Have Ghosts''

Och för en stund, endast en liten stund käre läsare, så upphör allt annat att existera. Lägenheten, tröttheten, du och den här bloggen. Inga problem finns mera, ingenting. Bara han och musiken. Skitdagen försvinner. Den spolas ut. Den bränns bort. Såren lappas för, själen får vila och gossen får le. I exakt tre minuter och trettiofyra sekunder sittar han där och ler, i tre minuter och trettiofyra sekunder är han lycklig. I tre minuter och trettiofyra sekunder är han hemma. 

Till sist tar låten slut, och han öppnar sina ögon. Han skådar nu mycket mildare på sitt hem, och märker att han är aningen hungrig. Kanske det skulle vara dags att planera dagens middag? Men förrän han börjar med det kan han med ett leende konstatera dettta: Det är sant så som de sjunger - if you have ghosts, you have everything. Det var så han döpte sin blogg.

*om denna rant gjorde dig upprörd, kanske du borde fundera varför den gjorde det.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...