Åbo är ett virrvarr av ansikten.

Nya ansikten, gamla ansikten. Leende ansikten, förvirrade ansikten, förväntansfulla ansikten, stressade ansikten.

Ansikten som är bekanta. Ansikten att lära känna. Ansikten som alla har historier om andra ansikten.

Ansikten som möter mig på gatan och hälsar.

Ansikten som frågar mig vem jag är.

Ansikten som ger mig en kritisk blick för att sedan fortsätta vidare.

Ansikten som jag kommer ihåg. Ansikten som jag glömmer.

Och varje ansikte har ett namn.

Namn jag redan kan sedan länge.

Bekanta namn som inte säger mig något.

Namn som jag inte hört förr.

Åbo är också namnen.

Direkt när jag återvände till Åbo kände jag hur min vitalitet kom tillbaka. På något sätt känns det som, för att använda ett utslitet uttryck, att livet fått en mening igen. Missförstå mig rätt nu. Jag vill inte säga att mitt i Sibbo under sommaren varit meningslöst, men onekligen uppnådde jag ett sorts Status Quo i existensen. Varje vecka var den andra lik, äta jobba sova dö. All work and no play makes Sundben a dull boy. Jag upplever att det i Åbo finns den spontanitet som krävs för att bryta ut sig ur denna enfaldiga händelseram. Tror det har något att göra med självständigeten studierna medför, för att inte tala om att jag haft den välsignade turen att ha alldeles fantastiska studiekamrater, ett faktum som återigen bevisades när vi fungarde som punkthållare på vår studieförenings intagning. Sällan har jag haft såpass roligt.

Nästa måndag börjar studierna ''på riktigt'' igen. Kommer att bli intressant att se hur mycket detta år skiljer sig från gulisåret. Ett positivt tecken torde ju vara att jag tycker att alla kurser jag valt hitills låter intressanta (om vi bortser från en viss kurs som har att gjöra med det onomatopoetiska uttrycket ''mjääh''), så jag har kanske lyckats välja rätt huvudämne, till och med.

Bara för att bloggen uppdateras trögt behöver ni inte bli rädda. Eder sagofarbror har bara litet annat att tänka på.

( en stor bonus åt den som förstår referensen i detta inläggs rubrik.)