Helvetes jävlar, här var det riktigt dammigt och rörigt.

Nästan som om bloggen skulle varit orörd i snart fyra månader.

Bara legat och skräpat i något av interwebsen många mörka hörn.

En liten smutsig påse fylld av tankar, känslor och intryck av först en pojke, sedan en yngling och sedemera en ung man.

Ni vet, ibland går man upp på vinden eller ner i källaren eller var man nu förvarar sina överloppsgrejer

Bara för att helt enkelt ta sig en titt på vad man egentligen har. För att kolla läget liksom. För att se vad det är som tar upp allt utrymme.

Idag jag ner i min källare, eller upp på min vind, och fann en hel del intryck och känslor från svunna tider. Problem som i dagens ljus ter sig löjliga, tårdränkta inlägg om livets tyngd och glädjeutrop av förtjusning och lycka över livets små nycker. 

Och där, mitt i denna saliga sillsallad av saker, fann jag en oväntad egendom. Något jag trodde att jag tappat för länge sedan. 

Inspirationen.

Små, små korn av inspiration fanns att finna i varje hörn och knut, och plötsligt fann jag mig själv sitta och skriva på en liten novell. Nu cirka 600 ord senare fann jag mig här igen, som jag varit så många gånger förut. 

Litet ödmjukare, litet visare och litet mer erfaren än förra gången jag tittade in. Det känns nästan som en hel livstid sen senast, faktiskt. Världen har gått vidare, och så har även jag.

Ska försöka beskriva litet vad det är som cirkulerar i skallen på mig just nu, ur tre olika perspektiv:

Jag får ofta känslan av att desto mer människor jag har att göra med, desto mindre människor känner jag mig nära egentligen. Det blir som en fråga mellan kvantitet och kvalitet - massan mot eliten, om man skulle tänka sig att säga det på ett så vulgärt sätt. Det känns som om jag bygger en mur runt mig på samma gång som jag släpper allt flera människor närmare mig - och fastän de ser Sundis kanske de inte ser Andreas Sundberg. Jag sitter ofta i mörkret och funderar över vilken bild folk har av mig - för det är ytterst sällan jag känner att jag får höra någon annans synvinkel på min existens.

ELLER 

Jag får ofta känslan av att det är något som saknas i mitt liv. Som om det saknas en hörnbit i det slutgiltiga pusslet - bilden må se helt okej ut på avstånd, men vid närmare granskning finns där ett störande tomrum. Liksom som om det saknas något att falla tillbaka på, någon som förstår mig och uppskattar mig på ett annat sätt än de andra - en livskamrat kanske? Eller saknar jag något annat? Borde jag börja skriva igen? Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som fattas mig. Och det stör mig något enormt. Hur kan man fixa något man inte vet felet på?

ELLER

Ibland funderar jag på hur skönt det vore att försvinna. Hur otroligt behändigt det vore att bara lämna allting åt sitt öde och dra till medelhavet för att bli fiskare. Lämna Andreas Sundberg bakom mig och börja på ny kula. Att helt enkelt se på världen ur ett radikalt annorlunda perspektiv och ha modet att lämna allting lätt och bekvämt bakom sig. Intressantast med en dyilk operation vore ju att följa med vilken sorts reaktion den väcker bland folk - vem sörjer, vem gläder sig? Vem bryr sig? Vem skulle egentligen bry sig? Ändå skulle jag aldrig klara av att riva upp rötterna. De ligger för djupt just nu. Men gudarna ska veta att jag ibland har lust att gräva upp dem.

Avslutningsvis tänker jag be er läsare att inte få upp några falska förhoppningar. Jag kan inte garantera att jag kommer skriva något igen på en tid nu.

Ta hand om varandra, njut av våren och lyssna på mer Death Metal,

Eder Sagofarbror