Under en gatlykta står en man och röker.

Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök.

Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen. 

Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar.

Jag är trött. Jag är slut. Jag är färdig som människa. 

Stadsteatern. Kvarnbron. Skorstenen med Fibonaccital på. Åbåtar.

Allt detta kommer jag att sakna i sommar.

Går igenom tunneln vid kvarnbron.

I mina hörlurar smyger Subterraneans av David Bowie fram.

En låt som är mycket, mycket tung att lyssna på.

Keyboard. De sorgsna bastonerna. Vagt hummande. De obegripliga orden i slutet av låten. Saxofonen.

Låten handlar om de människor som ofrivilligt blev instängda på den östra sidan av Berlinmuren, när muren uppfördes 1961. Bowie säger själv att saxofonen ska representera minnet och nostalgin av den västra sidan, och alla släktingar och vänner som blev kvar där, medan den molokna basen representerar hopplösheten, sorgen och förtrycket på den östra sidan.

En låt som är mycket tyngre än många Death Metal-låtar.

I slutet av låten sjunger Bowie en liten obegriplig ramsa. Ingen är helt säker på vad det är han sjunger, men den allmänna consensus är väl ungefär nåt i den här stilen:

''Share bride failing star

 care-line

 care-line

 care-line

 care-line riding me

 Shirley, Shirley, Shirley, own

 Share bride failing star''

Vad detta innebär vet endast David själv.

Med denna tunga låt i öronen tar jag lugna steg hemåt.

Martti är fint så här i vårens skrud med sina gamla hus och gröna träd.

Låser upp min dörr. Sätter mig ner. Lyssnar låten till slut med slutna ögon.

Jag kommer verkligen att sakna Åbo i sommar.

- Sagofarbror