När du vaknar är det ljust. Se ljuset, se det väl. Du sätter dig upp, och känner att sanden du stöder dina händer mot är stekande het. Du är inte påklädd, men du är inte heller naken. När din ögon har vant sig vid det bländande, nästan vita ljuset inser du att du måste vara på en strand. Strand, strand, strand. Strand så långt ögat kan nå. Bara sand, på tre av fyra sidor runt dig. Se den. Se den väl.

På den fjärde sidan är ju självklart havet. Detta mäktiga, dettta hemlighetsfulla, detta skrämmande men ändå lungnande , detta oändliga, alltuppslukande hav. Havet är både inbjudande och hotfullt på samma gång. Se havet, se det väl. För det är dit din resa går. Det anade du redan innan du ens vaknade på stranden. Du visste att du förr eller senare måste möta havet.

Somliga använder sig av båtar för att ta sig över havet. Visa har fått ro och slita, andra har seglat med hjälp av den starka, friska vinden. Dessa har självklart fått hjälp; det har krävt mer än en för att bygga dessa båtar, och ibland har det kanske varit mycket svårare än vi tror att skåda resultatet av deras slit, men slutligen är båten klar och det är dags att resa. Det är också vår tur att resa.

Men du och jag, vi har ingen båt. Vi har ingen att bygga båten med, och inte heller har vi materialet. Somliga kunde mena att vi kunde bygga båten med varandra, men jag tror inte vi är redo för att göra det. Den skulle ändå sjunka. Så vi båda inser att vi inte kan ta båten. Åtminstone tills vidare. Vi kan alltså inte ta båten. Vi måste simma.

VI är båda rädda, men jag säger ''Så länge vi simmar tillsammans, så ordnar det sig nog''. Du tittar på mig, och ler. Då vet jag att vi inte behöver någon båt alls. Vi kan göra det tillsammans. Så vi kastar ut oss i vågorna, vi möter skummet och mörkret tillsammans. Det är då det händer. Det är då inget mer är som förr.

Vågorna är för starka. Du kämpar febrilt emot, och jag kan bara skräckslaget se på, medan jag själv kämar emot för full kraft. Ditt huvud försvinner under ytan, jag får panik. Ditt huvud kommer upp till ytan igen, dina ögon är fyllda med skräck och det sista ordet du någonsin säger, det sista ordet i ditt liv, blir mitt namn. Sedan är du borta. Sedan är du ett med havet.

Jag simmar vidare med gråten i halsen. Jag villl drunkna själv, för jag vill inte simma ensam. Det är då jag vaknar. Det är då jag inser att det är en dröm, jag loggar in på facebook bara för att se att allt är okej med dig, jag känner hur gåshuden och kallsvetten ger med sig medan min andning igen blir jämnare och långsammare. Det var bara en dröm. Men ibland tror jag verkligen att du drunknat på riktigt. 

Jag känner mig manad att göra ett blogginlägg. Jag har suttit i över en timme och bara läst citat och lyssnat på föreläsningar av Stephen King, min favoritförfattare och en av mina stora inspirationskällor. Hans visdom, hans insikt och hans humor är något otroligt när det kombineras, och ändå så tar han inte på sig en roll som någon stor artist, utan han är bara en vardaglig människa som du och jag, en ödmjuk man av och för folket. Jag skall inte prisa honom mer, utan jag skall låta några citat av honom tala för sig själv. Många av dessa fick mig verkligen att fundera, och inse att han har rätt. Och vissa förstår man inte om man inte läst vissa böcker av honom, tror jag. Men hursomhelst, här är några av mina favoriter:

Och klassikern:

Efter detta aningen hipstriga inlägg kan jag upplysa er om att jag har ätit tårta så det räcker för en tid framåt idag. 

Glad Farsdag.

Har så mycket att blogga om att jag blir galen. Jag kommer aldrig kunna skriva allt det som jag borde få skrivet. Det är så mycket, så många långa texter som snurrar runt i mitt huvud och gäckar mig. Så många känslor jag borde sätta i ord, en så stor besvikelse över en grej att jag inte vet vad jag skall säga om den och så många olika förväntingar på olika saker att jag inte vet vad jag skall göra, för jag får redan nu fjärilar i magen. Så många böcker och fimer att se och analysera, så mycket låtar att lära mig spela och så mycket musikteori som jag borde lära mig. Så många spel jag skulle vilja spela, så många ord jag borde säga och så många jobb jag borde söka. Och hur mycket jag än försöker, så hinner jag inte. Vissa säger att tid är allt jag har, men det är inte sant. Jag använder min tid för att försöka förverkliga så mycket som möjligt av detta innan världen går vidare igen och jag åter faller av kälken. Det är en stressigt, nästan deprimerande att inse att det inte kommer bli så. Till exempel insåg jag idag att jag inte kommer hinna läsa hela Det Mörka Tornet före jag rycker in i militären, eftersom det är så långt och invecklat, att det behövs tid för att läsa med full förståelse. Det känns som om jag vore en fånge i dödscellen, en fånge som måste använda sina sista dagar för att sätta livet i ordning igen för sin familj och andra som berörts av hans handlingar, medan han på samma gång inser att det är omöjligt eftersom cellen hindrar honom och tiden rinner ut. Vad det är som håller mig fången är jag inte säker på, men jag har en aning. Under vissa mörka nätter har jag insett vad det är. Det är rädslan. Rädslan för ensamheten.

Jag känner mig ouppskattad just nu. Det känns som jag bara är i vägen, bara är en parasit och ett irritationsmoment för människorna runt mig, som om jag vore av en lägre, värdelösare rang. Det känns som om mina åsikter och behov inte värderas, medan det är petnoga och svinviktigt att alla andra ska få sina röster hörda och sin vilja igenom. Det känns återigen som om jag är gjuten ur ett annat material än alla andra, som om jag aldrig helt kommer förstå mig på andra människor och att de aldrig kommer förstå mig heller. Det är en bitterljuv tanke för en romantiker, men i sanning en skrämmande sådan. Att spekulera över dylika saker med mitt trötta och illamående huvud gör inte saken lättare, det gör inte bördan tyngre och det krävs en hel del för att låta förståndet besegra tröttheten och sjukdomskänslan. Att formulera sig är svårt, och att fundera ut vad som bör formuleras är ännu svårare. Det är en orättvis kamp.

Min frälsare från detta får bli sömnen, denna glömskans och värmens välgörare, syster till döden och drömmen.

Jag ser hur hon ler mot mig redan nu.

Amen och gonatt.

En liten uppdatering:

Jag har en känsla av att jag på ett sätt eller annat kommer hamna i en bar i Borgå idag. Mest för att träffa några människor jag inte sett på allt för länge, men också för att spä på alkoholismen en aning. Kan bli en intresssant upplevelse, men min allmänna feelis över beslutet är ungefär såhär:

Jag fick en Pittsburgh Penguins-lippis härom dagen. Enda problemet är jag ser ut som en otrolig spede med den på huvudet. Se nu här:

 Twitter-laatu. Oh yeah.

På tal om Pittsburgh tänkte jag önska mig en sånhän till julklapp. För man kan ju aldrig ha för många jerseys, eller?

22:00 på en Onsdag och fy helgoland vad jag är trött. Jag är alltid trött nuförtiden. Denna nya dygnsrytm, den ''normala'' om man vill kalla den så, passar mig inte alls. Och jag kan inte gå och sova ännu heller, för då vaknar jag klockan sex på morgonen imorgon och kan inte somna om. Det är nog inte meningen att jag skall få sova i lugn och ro, helt normalt, någonsin. Om gud finns är jag säker på att han jävlas med mig. Rejält. Måste ha gjort bort mig någon gång i barndomen, och detta är mitt straff. Eller något. Eller sen är det helt enkelt bara så att jag är Batman.

Skyfall. Okej, den var bättre än Casino Royale och Quantum of Solace tillsammans, och hade den bästa bondskurken på åtminstone tio år, men ändå saknade den något väsentligt, detdär speciella som får en att tänka ''Bond. James Bond''. Jag uppskattade referenserna och hyllningnarna till tidigare filmer: Handligen utspelade sig i Shanghai och Turkiet (The Man And The Golden Gun, From Russia With Love) Q skämtar om exploderande pennor (Never Say Never Again/Thunderball) och den klassiska Aston Martinen med både vapen vid lamporna och utskjutningsbar stol (Goldfinger). Dock var det några saker som störde mig en hel del i filmen: Den nye Q hade inte alls liknande karaktärsdrag som den gamle Q, som ju var något av en komisk karaktär som ändå var sakkunnig på sitt område. Den nya Q var både torr och aningen trög, medan det istället var dialogerna mellan M och 007 som för det mest stod för humorn i filmen. Inget fel på det, men det inte riktigt den klassiske Bond-vibben, direkt. Det som dock störde mig mest av allt var att Miss Moneypenny helt abrupt bytt hudfärg. Jag skulle vilja höra en trovärdig förklaring hur det gick till. Annars var filmen nog helt sevärd. Den får Sundisvärderingen™ 3,5/5.

Bond använder sig av lite mer traditionella vapen än sin sedvanliga Walther.

Javier Bardem spelar en Bondskurk som heter duga.

Har äntligen börjat på del II i Det Mörka Tornet. De Tre Blir Dragna börjar precis där som Revolvermannen slutade. Vad skulle jag göra utan Stephen King?

Nu skall jag vänta på att klockan blir elva, så att jag äntligen får sova. Men jag vill bara meddela att jag är glad över att Barack Obama vann valet i USA. Att den mormonska kulten skulle styrt ett av världens mäktigaste land är en skrämmande tanke.

Under rådande väderhållanden, det vill säga totalt jävla mörker samt rysligt, iskallt spöregn så passar det sig mycket bra att lyssna på artister som The 69 Eyes och Type O Negative. Dessa två band har jag alltid förknippat med den mörkaste tiden på hösten, av någon anledning. Och nu är det ju mera stämningsfullt att lyssna på deras musik under mörka höstkvällar medan man tar sig en funderare än på en ljus sommardag. Det hör liksom lite till, så att säga. Har lyssnat på 69 Eyes nya skiva, X. När jag första gången lyssnade på dess första singel, Red, var jag inte sådär jätteimponerad. Men nu efter att ha lyssnat igenom skivan som helhet så har jag märkt att jag börjat gilla den sakta men säkert. Skivan är ju lite annorlundare än de tidigare skivorna Angels och Devils; musiken är mer catchy, nästan lite pop-aktig, men har ändå alla element i soundet som för tankarna till The 69 Eyes. When A Love Comes To An End var en riktigt överraskande låt, inte riktigt något som man hade förväntat sig av bandet i fråga, men ändå bra. Måste fördjupa mig mera i denna skiva, men skall ägna tiden att de tidigare nämnda albumen plus klassikern Blessed Be en stund nu. Wolf Moon av Type O är väl den ultimata höstsången, eller hur?

Denhär dagen har inte riktigt varit på min sida, så att säga. Jag har varit så otroligt trött på grund av att jag försöker vända min dygnsrytm, jag har fått utstå en massa skit samt spott och spe från olika håll och slutligen som grädde på moset lyckades jag rådda på min förstärkare, så nu är jag inte helt säker på om den fungerar mera. Det är sannerligen ingen bra dag att vara Sundis idag. Det här med att vända dygnsrytmen är mycket svårare och tyngre än jag tänkt mig: jag sover oroligt och mellan random tider, samt är konstant trött och lättirriterad på allt och alla. Folk verkar tro att det bara är att gå och lägga sig lite tidigare, men det är banne mig mer omfattande än så. Den är fortfarande lika hopplös som förr, men nu är det i alla fall ljust när jag går sönder. Jag saknar faktiskt min batmandygnsrytm lite, den hade sin charm o sina positiva sidor. Hitills har jag endast negativt att säga om denna ''normalare'' dygnsrytm. Idag måste jag orka till 22:30, så att jag inte vaknar fullt utvilad 05:30 igen. Jag är nog inte en normal människa på något sätt alls, för allt som har med sovande att göra i mitt fall skiter på sig. Det är inte rättvist. Vad har jag gjort för att förtjäna denna förbannelse? Seriöst, jag lyssnar på Dimmu Borgir för att inte somna. Trodde ni någonsin jag skulle säga det? Nej, det trodde inte jag heller.

Imorgon blir det detta:

Har inte så höga förväntningar. Någon sade att det var Craigs bästa Bondfilm, men han har ju inte gjort en enda bra hitills så det är väl ingen större merit. Nå, man får ta den som den kommer. Hoppas den är bättre än den förra, i alla fall.

My name is Sundberg. Andreas Sundberg.

EDIT: Ny omröstning! Rösta!

Det blev aldrig något av del 2/2 av det förra inlägget. Det får ni bara acceptera och leva med.

Detta veckoslut var jag på höstdagarna i Toijala. Jag märkte nog direkt att jag var ganska så mycket äldre än majoriteten av deltagarna, och jag kände mig aningen socialt utstött på grund av det, så jag chillade mest med Sibboborna och några sådana som jag kände förut i min egen ålder, ungefär. Dock hade jag med mig gitarren och vi körde några trappjam samt ett uppträdande på Open Stage, vilket ledde till ett par nya bekantskaper. Det var roligt att för en gångs skull höra att någon uppskattar när man spelar, något jag av någon anledning inte får höra så ofta, när jag tänker efter. Jag blev speciellt glad när jag fick höra ''Du låter helt som Johnny Cash'', något som jag eftersträvat eftersom hans låtar är några av de enda som är så låga att jag inte låter som en hes luffare när jag sjunger dem. Nåväl, Höstdagarna i helhet var väl ganska okej, fastän jag inte riktigt hade någon feelis under veckoslutet. Det var endast en påminnelse om hur långt jag egentligen kommit i livet, om hur kort tid det är tills militären börjar och allting förändras, och ett ännu ett bevis på att världen gått vidare. Antar att det var mina sista höstdagar. 

Annars är det bra med mig: jag håller på att försöka vända min dygnsrytm, så jag vaknar tidigt och far och sova tidigt. Det är ganska jobbigt, egentligen, men jag orkar inte med allt spott och spe jag fått på grund av att jag varit vaken om nätterna (fast det haft sina orsaker). Det är därför jag skriver detta inlägg såhär tidigt, för jag vaknade just. Usch. Det är inte heller kul. 

Det är som att en känsla av uppgivenhet skulle lagt sig över mig. Allting känns så meningslöst.

Bäst att sluta här.

''Don't know that I will
But until I can find me
A girl who'll stay and won't play
Games behind me
I'll be what I am
A solitary man, solitary man

I've had it to here being where
Love's a small word
A part time thing
A paper ring

I know it's been done
Havin' one girl who love me
Right or wrong
Weak or strong''

Att Disney köpte Lucasarts och därmed Star Wars (och Indiana Jones) är ett faktum, tyvärr. Jag tänker inte kommentera det så mycket här, eftersom så mycket har kommenterats och sagts redan om saken, men jag önskar innerligt att Disney lämnade min barndom ifred. Det verkar som om Disney, som ju faktiskt var en viktig del av ens uppväxt. nu försöker förstöra densamme med sin överkommersialisering samt sitt monopolsökande inom filmindustrin. Det enda positiva jag ser i detta är att vi officiellt nu kan räkna Leia som en Disney-prinsessa. Fast vem vet, kanske Zac Effron blir en bra Luke Skywalker i den autotunade musikalen Star Wars Episode XII: Jedi Dance Academy. Usch, nu ska jag sluta. Jag äcklar mig själv. Men titta på dendär bilden. Man bara dör på insidan. Lucas, din girige jävel.

Fortsättning följer.