Idag har jag feelat Johnny Cash hela dagen. Egentligen har jag feelat soundtracken till den Oscar-vinnande filmen Walk The Line som handlar om Cash uppväxt på en bondgård i Arkansas, början på hans karriär samt hur han träffar sin blivande fru June Carter. På skivan tolkar Joaquin Phoenix (som spelar Cash) och Reese Witherspoon (som spelar Carter) den lilla fraktion av Cash enorma musikproduktion som fungerar som filmens soundtrack. I vissa låtar kunde man tro att det faktiskt är Johnny själv som sjunger, så ytterst proffesionellt utfört av herr Phoenix. Jag lyfter på hatten. Jag feelade faktiskt så mycket att jag laddade ner skaffade filmen i fråga att titta på vid ett lämpligt tillfälle. Har senast sett den under musiklektionerna i högstadiet, och var inte intresserad av ämnet i fråga så mycket på den tiden. Det är först på äldre dagar som jag börjat uppskatta Johnny Cash ordentligt. Det blir intressant att se på filmen ur denna, lite mognare synvinkel och se hur bra mina minnen av den överensstämmer med den verkliga produkten.

Idag har jag varit feberfri hela dagen, så jag kan väl anses som frisk nu, ifall man bortser från hostningar som har sin grund djupt nere i maggropen, och som får mina lungor att överväga sjukpensionering. Det innebär att man eventuellt kan bryta isolationen redan imorgon, om det känns rätt. Ett lysande tillfälle att inviga min nya t-skjorta, som det eventuellt kommer bilder på senare. För den är något utöver det vanliga, och har i högsta grad något med denna blogg att göra. Tufft, ju.

Åt helvete med lockouten. Som tur börjar Sm-Liiga på Torsdag, så nu kan man äntligen följa med favoritlaget HIFK igen. Stadi on punainen!

Altså, jag måste ärligt säga att Africa av Toto är en av de bästa låtar som någonsin skrivits. När man först lyssnar på den verkar den nästan som vilken pop-låt från 80-talet som helst, men när man sedan börjar analysera den och fokusera på detaljerna inser man att den är mera än den gör sig till. Redan refrängen är ganska komplex att återskapa live på grund av de många stämmor som bygger upp den. Och om jag skulle börja analysera Jeff Porcaros trumspel skulle jag kunna hålla på minst en timme. Skulle verkligen vara nåt att få uppleva den låten live.

  Snälla Toto, kom till Finland.

Förra veckoslutet gick till ungefär så här: Träffade grabbarna på fredagen och drack alldeles för mycket, sov sedan tre timmar innan det var dags att åka mot Helsingfors och båten mot Taliinn. När vi gick i land så följde vi min farbrors rekommendation och åt på en sovjetrestaurang där jag antar att inte allt för många turister brukar äta eftersom alla tittade lustigt på oss. När vi äntligen fick hotellrummet sov jag ett par timmar eftersom jag börjat känna mig lite krasslig, och när jag sedan vaknat och klätt upp mig en smula så for vi ut på kvällen för att fira min farmors och farfars guldbröllop (50 år gifta. Det är ganska otroligt.). En liten kul grej var att Marco Bjurström åt på samma restaurang som vi. När vi sedan återkom till vårt hotell så blev det fest på kusinernas rum, och plötsligt fann jag mig själv med en öl i handen sittandes med mina farbröder i hotellets aula till klockan 2, då festen drog vidare till deras hotellrum där det bjöds på Vana Tallinn. När jag slutligen slocknade sov jag ungefär 5h för att sedan vakna med en otrolig krabbis och ordentlig flunssa, shoppade sedan drickbart och åt på Hesburger (bättre än i Finland, tuuplajuust kostade endast 3,50/måltid) i Tallinn, samt såg Klaus Flaming i Rimi-Market och steg slutligen ombord på båten. När jag kom hem kastade jag mig i säng, och nu visar feberglaset 37,67. FML. Känner mig spetälsk.

Nu skall jag vila och dricka mycket. Så får vi se om det ger med sig.

Och mitt i allt, när han satt där så bekymmersfritt och plinkade på gitarren med de allt för hårda strängarna som gjorde ont i hans fingrar, då mitt i allt så slog tanken honom.  Och tonarten byttes från simpel dur till ett klingande, vemodigt och komplext moll.

Att kalla tanken för en tanke kunde vara att överdriva. Att kalla tanken för en känsla kunde vara en underdrift. Att kalla tanken för ett infall vore dumdristigt. Att kalla tanken för en snilleblixt vore pessimism. Att kalla tanken för en uppenbarelse vore löjligt. Men egentligen var tanken något mera än endast en tanke; det var en sådan där obehaglig sak som kryper upp längs med ryggraden, som får benen att vekna, som får det att kännas som om man hade en knut i magen, som gör axlar och armar matta och blicken likaså, som får dig att vandra i de mörkaste dalar utan ljus i sikte och som får dig att höra ropen från de som lider i ditt namn på kvällarna. Ljuset i dina ögon mörknar, och när du ser dig själv i spegeln ser du människan, men inte själen. Tomheten härskar.

Han begrep plötsligt sin ensamhet. Han förstod att fastän han aldrig var ensam, så var han ensam hela tiden. Han kom attt tänka på de ögon han en gång velat titta in i för att besvara en blick, en speciell blick. Han kom att tänka på vad han hade lärt sig den hårda vägen, och vilken cyniker det gjort honom till. Han insåg att han var en människa som saknade vissa saker i livet. Vissa saker han egentligen aldrig upplevt. Han förstod sitt öde. Han förstod hur värdelös han verkade, inte bara för sig själv, utan inför andra också. Han förstod vilken stympad varelse han egentligen var. Han äcklade sig själv. Han fick ångest. Han ville bort. Han ville börja på nytt. Han ville finna en väg.

Åh vad jag längtar bort. Bort från allt detta. Bort till Åbo. Där finns livet och drömarna. Här finns bara sorg, ångest och hopplöshet.

Jag kommer inte kunna sova inatt.

Hade först tänkt författa ett långt inlägg med metafysiska filsosoferingar kring min synpunkt på teologi i allmänhet, men insåg sedan att det skulle ta hela natten att få det snyggt formulerat och grundligt gjort, så istället så kör vi ett steget ytligare inlägg med några pseudo-filosofiska undertoner i vanlig ordning. På tal om filosofi finner jag denna bild aningen komisk:

Denna vecka verkar mer eller mindre vara full av program. Det är bra, för jag klagar ju annars också på att det inte händer något någonsin. Jag väntar på ett svar från en eventuell arbetsgivare, håller ett öga på hunden, spelar gitarr, umgås med vännerna och är på väg till danskarnas stada,Tallinn, på veckoslutet. Värre kunde det vara. Mycket värre. Imorgon tänkte jag göra ett studiebesök till Sibbo ärorika Gymnasium, andas in atmosfären lite och återuppliva gamla goda minnen från sommarens arbete och mina tre år av studier vid just detta läroverk. Inte för jag saknar skolan (ännu) egentligen, men jag är intresserad att uppleva hur det känns vandra in genom dess dörrar som färdigexamierad student. Dessutom kan jag ju hälsa på min gamla arbetskamrat där med det samma. Många flugor med samma smäll.

Nu skall jag lyssna på lite Machine Head och sedan kolla på Dark Shadows. Den verkar lovande. 

Vad Sundis gör när han kommer hem i fyllan:

- Får samtal från Åland (igen...)

- Dricker kokis.

- Gråter nästan när han hittar oöppnade chips.

- Finner det omöjligt att sova p.g.a snurrande huvud.

- Fnissar åt klipp på youtube.

- Tar fram gitarren.

- Spelar in lite musik.

- Bloggen går inte med på att ladda upp dem.

- Helvete. 

- Slocknar.

Fredag, fredag, fredag. I mitt inre råder det också fred. Satt hemma och gick sönder som vanligt på grund av brist på sysselsättning samt ekonomiskt dåliga tider, och fick sedan en kempegrejt snilleblixt: gick helt enkelt ut och gå. Gick några kilometer och lyssnade på musik. Det kändes skönt. Att bara få gå utan att tänka på något speciellt. Det var ingen dum idé hör ni. Tror jag skall börja göra det oftare.

Tycker dylika varningar borde finnas på cigarettpaketen.

Imorgon skall jag sova länge (för att jag kan), äta gott och festa lite (eller kanske inte så lite). Det behövs efter en vecka som man kunde beskriva som ''vitutus''. Emailade runt lite om eventuella arbetsplatser, men har inte fått något svar ännu. Fick ingen lön heller fastän det är den sista i månaden, och jag har pengar innestående. Denna fredag har helt enkelt inte gått enligt planerna. Men det är bra ibland med lite motgångar, man uppskattar ''bättre'' saker mera sedan när dom eventuellt händer. Gäller att hålla humöret uppe, så att inte höstmörkret tar en. Yamas.

Sommartatuering. Borde man göra en permanent version?

Sen bara.

Hej allihopa!

En månad utan att blogga alls. Huhu. Det känns som en helt för lång tid, och på samma gång som en ganska så passlig tid. Om jag saknat att blogga? Inte speciellt mycket egentligen. Ibland skulle det ha varit skönt att om kvällarna skriva ner sina funderingar , för att helt enkelt töma huvudet - men annars så har min bloggpaus gått ganska smidigt. Måste ärligt erkänna att jag från början tänkte lägga ner bloggen helt fastän jag lovade att återkomma, men som ni redan insett så har min inspiration och mitt intresse för att blogga återkommit. Redan när jag vaknade på morgonen visste jag att bloggen kommer återuppstå. Det kändes i lilltån.

Liksom Fågel Fenix stiger bloggen åter ur askan, pånyttfödd, stark, redo för nya eskapader och anekdoter.

Vad har jag gjort under denna tysta månad? För att fatta mig kort kan jag säga att jag i hemlighet önskat att militären redan skulle börjat för min del. Min vardag som arbetslös dagdrivare är grå och bokstavligen fattig. Denna tid kunde spenderas på att tjäna staten och gå sönder i Syndalen istället för att söka jobb och spotta i taket. Alternativt kunde jag ha inlett mina studier, jag skrev ju in mig nu på Tidag i universitetet - Men det känns inte rätt. Jag vill börja på allvar sen när jag äntligen börjar.

För att låna Stephen King ur The Shining: All work and no play makes Sundis a dull boy.

Fast det är nog inte sant egentligen, för det har nog funnits en del ''play'' i augusti också. Den ökända torsdagsklubben, sista lägret som hjälppis, musicerande, festande för festandets skull och allmän tid tillsammans med de bästa av de bästa, den elit bland mänskliga individer som titulera sig som mina vänner. Jag har lärt mig att uppskatta dessa människor mera, för jag har insett nu när de en efter en börjat droppa av mot militär eller studieort att jag faktiskt saknar dem, mer eller mindre. Inte för att vi alla umgicks så superaktivt, men det kanske fanns inpräntat någonstans i bakhuvudet att de i alla fall finns i närheten. Det var en sorts trygghetstanke, ett litet ankare i min tillvaro. Jag är tacksam över de vänner jag ännu har kvar inom en human kilometerradie. Det är som Mark Twain en gång skrev med sin känsliga och vassa penna: ''Mina vänner, vad vore jag utan er?''

Jag (del)äger ju en hund nuförtiden också. Penny heter den. Såhär ser den ut:

Och jag fick äntligen skaffat min favorispelare, Sidney Crosbys, spelarskjorta. Myser i den nästan ohälsoamt mycket.

Möjligheten att stalka min blogg om tisdagskvällarna har återvänt! Yii-haa!

Truly yours,

Sundben.

Hejdå! Nu försvinner jag. Men var inte ledsna. Någon dag kommer jag tillbaka igen, spedegare än någonsin förr.  Mycket spedegare. Kom ihåg: den som behöver Sundis, behöver bara slå en pling. För dem som behöver mig kommer jag inte vara långt borta. Jag kommer alltid vara nämare än ni tror, beredd på att dra ett torrt skämt, bjuda på lite jägermeister eller debattera livet och dess eventuella mening. Det här är farväl på en obestämd tid. Nu börjar den verkliga resan.

Nu stängs bloggen ner för en tid.

Någon dag när det känns rätt i maggropen, kommer denna blogg att stiga som en fågel fenix ur askan. För tro mig - jag är verkligen inte klar med den. Men nu måste den få vila. Den måste få andas. Den måste förbereda sig på återfödelsen.

Sundis tackar och bockar för alla läsare, fans, stalkers, intrillare, spammare och trolls. Det har varit en fin resa vi gjort. 

BLOGGEN ÄR DÖD! LÄNGE LEVE BLOGGEN!