''Sinä olet oikeasti tehokkain kesätyöntekijä, joka meillä on koskaan ollut'' 

Det värmde faktiskt hjärtat en aning att få höra det. Speciellt eftersom jag helt utan att ljuga aldrig har utfört ett lika fysiskt tungt jobb förr. Varenda en cell i kroppen gör sin närvaro uppmärksammad genom att ömma och härja och hålla på. Blev lite deppig när jag inte kan spela gitarr eftersom det gör så jävla ont i armarna. Om det fortsätter i denna stil kommer jag se ut som Arnold Schwartzenegger eller Sylvester Stallone före augusti. 

Kunde annars identifiera mig med denna bild, till 100%. Har själv tänkt exakt samma tankar någon gång. 

Härligt filosofiskt.

Måste sova nu, höll på att säcka ihop före matrasten idag.

Godnatt, bästa läsare. Sov sött. Dröm om riddare, drakar och prinsessor. Eller något annat. Det är ju din ensak.

På grund av arbete och annat skoj har jag inte riktigt tid eller ork att blogga. Här har ni ett par mysiga bilder att stalka tills hit kommer ett vettigt inlägg:

Fastän Sonisphere annars var organiserat helt uppåt ett ställe där solen-inte-skiner så var Metallicas konsert den bästa jag sett. Sjukt bra setlista (Inkluderande hela Black Album), otrolig scennärvaro och en ljusshow som får alla andras att blekna i jämförelse. Vill du ha en upplevelse - Se Metallica!

Min kropp är helt sönder efter allt tungt fysiskt arbete. Jag kommer behöva superlim för att hållas ihop innan denna vecka är slut. När jag vaknar på morgonen kommer jag förmodligen att se ut såhär:

Nu måste jag verkligen sova. Finns det nån vänlig själ som vill lysa upp min arbetsdag, så texta mig dumheter mellan 07:00 och 15:00. Jag behöver det.   

Ibland säger en bild verkligen mer än tusen ord.

Imorgon ska jag se ett av mina absoluta favoritband, Metallica, live. Livet är bara för bra just nu!

ETT STORT TACK till alla som gjort denna helg så oförglömligt episk!

Har bara en liten kommentar:

återkommer med nyktrare huvud. Guten nacht, kinder!

En socialt isolerad ung man tar sig av ren desperation upp på ett tak till en nattklubb och börjar skjuta på folk. Debatten går het: Varför? Vems fel? Varför kunde ingen hindra honom? Hur göra så att liknande fall inte sker i framtiden? Vad skall straffet bli? Samhället står chockerat; sådana här ''engångsfall'' är alltid lika tragiska... Vänta!

Sade jag engångsfall? Skottlossningen i Esbo för några år sen då? Skottlossningen i Borgå? Skottlossningen i Myyrmanni? Skolskjutningen i Jokela? Skolskjutningen i Kauhajoki? Alla dessa var också ''engångsfall'' med skrämmande liknande bakgrund, och samma frågor ställdes då. Sannfinländarna var snabba att peka ut att gärningsmännen i Borgå och Esbo var av ''annan etnisk bakgrund'' vilket ju betydde att de var lite brunare människor och därför inte förstår bättre, enligt deras logik. Att denna 18-åring var en finländsk ung man som dessutom hade gillat deras partis och en av deras riksdagsledamoters facebooksidor har det varit konstigt tyst om i mediadjungeln, medan faktumet att Borgå och Esbo-männen var av utländsk härkomst var på löpsedlarna dagen efter. Är inte vår media härligt rasistisk?

Liksom skolskjutningarna skyller man på filmer, musik och fritidsintressen, istället för att fundera på att grabben kanske inte mådde så jättebra psykiskt, inte riktigt hade vänner eller hade det svårt hemma? Jag lyssnar på många av de band skolskjutarna och Hyvinge-mannen lyssnar på, gillar samma filmer och handlar också på Varusteleka ibland, men tanken på att mittiallt börja skjuta på allt som rör sig har aldrig ens kommit i närheten av mitt huvud. Skulle det vara kulturens fel skulle dessa fall förekomma dagligen. Alla som lyssnar på Rammstein, gillar filmen Platoon och äger kamouflagekläder måste ju vara riktiga knäppgökar. Är det inte skönt att lätta på ansvaret från de egna axlarna och sätta det på de som avviker lite från samhället? 

Folk ser detta som något som en mentalt sjuk man gjort för sitt eget sjuka nöjes skull. Jag ser det som något annat - ett sista, desperat rop på hjälp från en person vars känsla av främmandeskap, isolering och desperation för situationen till slut fått personen i fråga att helt enkelt försöka få utlopp för känslorna på något sätt, och liksom ett vilddjur i bur tagit till den sista utvägen - våldet. Efteråt insåg han vad han gjort, bekände sitt brott, förklarade att han var lessen och att han tyckte synd om alla familjer som drabbats, inte minst hans egen. Han insåg att han förevigt förstört sin chans att bli socialt accepterad. Han kommer aldrig att kunna komma undan den stämpel som detta lämnade i pannan på honom; på hans dödsbädd kommer den stämpeln ännu att vara där, likaså på hans gravsten. Hyvingemannen. Mördaren. Pyskopaten. Tänk dig själv i det scenariot, och mittiallt känner du kanske en liten gnutta förstålelse och en liten gnutta empati för denna stackars sate. Kanske du och jag kan hålla ett öppnare sinne mot honom än samhället? Han får tillräckligt spott och spe som det är. Jag tror att det skulle behövas en stor varm famn och någon som säger ''så, så. Du ska se att allting ordnar sig''. Känner du dig värdelös ibland? Det är inget jämfört med hur han måste känna sig. I USA skulle han antagligen vara en död man, eller sitta resten av sitt liv i fängelse. Försök att inse det. Då kanske du ser saken lite annorlunda.

Bilden stulen från Lehtikuva.

Imorgon skall jag inleda förberedelserna för lördagen på allvar, men först skall jag ägna mig åt lite hårt, hederligt knegande på landet.

''Enligt en gammal legend ligger du vaken om kvällarna eftersom du är vaken i en annan person drömmar.''

- Om detta stämmer är jag den mest omdrömda mannen i Finland.

Skämt åsido har jag spenderat mera timmar borta än hemma detta veckoslut.

På fredagen åkte jag till Åbo på äventyr och inträdesförhör, samt spenderade lite quality time med min farmor som kom med på färden. Förhöret gick ganska bra enligt egen mening, men man skall inte ropa hej förrän man är över bäcken.

''Turistbild'' från Åbo i Mars. Har inget nyare att komma med.

Sen blev det fest, jatkot och hemkomst som både kan definieras som väl tidig eller väl sen.

På lördagen blev det årets första öl på terass!

Inte helt fel.

Sedan mer fest med en massa människor, diskussioner, bastu, konstiga sovplatser och plättar till morgonmål idag morse. När jag kom hem stupade jag i säng. Efter att ha kvicknat till lite traskade jag ner till lokala puben för årets andra öl på terass. Måste börja hålla räkningen på dessa fasoner.

P.S:

Lyssnar på ''I'm Forrest... Forrest Gump'' av Alan Silvestri, ''Send in the Clowns'' av Stephen Sondheim och ''Adiago i G-moll''. Stämningsfull klassisk musik. Feelisen är väl allmänt lite såhär:

Inträdesprov imorgon. Borde ha satsat mer på att läsa, men saknar motivation. Dessutom har jag ett helt år på mig (minst, om staten är på gott humör) ännu att förbereda mig på att söka in på nytt ifall detta failar, så mina nerver är inte allt för spända. Fast trevligt vore det ifall man kom in redan nu.

Livet vore enklare utan ord som ''om'',''ifall'', ''kanske'', ''tror'' och ''antagligen''. Det kom jag fram till idag igen.

En bild från gårdagens konsert:

Många tändare under Killer Of Giants. Feelis.

En bild från dagens stund vid havet:

Blev faktiskt ovanligt lyckad för att vara fotad med min scumbag-HTC.

Varje dag trycker jag på länken ''Skapa inlägg'' på menyn här på bloggplatsen.

Varje dag öppnar jag detta anteckningsblock, detta kladdpapper, denna tomma vita ruta.

Varje dag skriver jag något här, ibland längre, ibland kortare.

''O children.....''

Ibland när jag skriver så har inlägget inget speciellt syfte; bara skriver av mig lite. Berättar lite om mitt liv, någon ny låt jag hittat att sönderspela eller någon film jag sett i en ytlig notering utan större baktankar.

Ibland skriver jag om djupa funderingar: musikens roll i mitt liv, hur jag uppfattar verkligheten, dendär känslan av ensamhet som vi alla kan identifiera oss med nästan skrämmande bra eller någon människorelation som är värd att analysera.

Ibland skriver jag sådana saker, som jag efter att ha ögnat igenom texten jag just åstadkommit måste radera. Jag måste få skriva det, men jag kan inte dela med mig det åt alla. Det är för personligt, för djupt, för hemligt. Jag vet inte varför jag skriver det egentligen, det bara rinner ur mig. Ibland rinner det också en tår från ögat.

''.....Lift up your voice, lift up your voice....''

Någon gång vill jag berätta för någon om allt det där. De mörka hemligheterna. Problemen. All ångest.

Någon gång tror jag ingen är redo för att få höra om dem. Inte än. Det skulle behövas något mycket speciellt för att jag skulle lita på att någon verkligen skulle ha förståelse. En gång var det nära, men som alla realistiska sagor slutade även denna olyckligt, och sådana sagor vill vi inte höra - de leder till varken lycka eller drömmar.

Någon gång vet jag att jag inte är helt redo att själv tala om dessa saker. Hur skulle någon kunna vara redo att se min mörka sida ifall jag själv inte klarar av att visa den? 

''...Children........''

Jag vet inte vad syftet med detta inlägg är. 

Kanske det är den första hackan som skall riva ner den stora muren?

Den första pinnen på stegen?

Eller rentav grundbygget till bron över den stormiga floden?

''.....Rejoice, rejoice........''

''Ge fan i dimman! Ingen vet vad som lurar därinne.''

- Stephen King / Dimman (The Mist)

[Jonathon to all]:
''There is no love, to shelter me
Only love, love set me free
No love, to shelter me, only love, love set me free
I was the warrior, with an anthem in my soul
The idol of eight thousand lonely days of rage ago
And remember me when it comes your time to choose
Be careful what you wish for, it might just come true....'' 

W.A.S.P / The Great Misconceptions Of Me.