'' So, so you think you can tell Heaven from Hell, blue skies from pain.

  Can you tell a green field

  from a cold steel rail?
  A smile from a veil?

 Do you think you can tell?
 And did they get you to trade

 your heroes for ghosts? 
 Hot ashes for trees?
 Hot air for a cool breeze?
 Cold comfort for change?
 And did you exchange

 a walk on part in the war

  for a lead role in a cage?
 

 How I wish, how I wish you were here.
 We're just two lost souls swimming in a fish bowl, year after year,
 Running over the same old ground. 
 What have you found?

 The same old fears.
 Wish you were here. ''

Detta veckosluts tre höjdpunkter:

1. Att bevittna min tokgalna vänner åka peffis ner för hoppbacken i Lahtis på fredagen. Såhär med facit i hand ångrar jag lite att jag inte åkte själv, men jag frös så in i helvete så jag tänkte att snö i alla kroppshålor inte gör saken bättre. Efter det blev det lite after-ski i en lokal tiki-bar. Eftersom det existerande bildbeviset är aningen otydligt, så blir bilden istället filmplanschen för filmen Creature from the Black Lagoon, som baren i fråga hade på väggen.

2. Jag har, i brist på bättre sysselsättning, kollat igenom hela fjärde säsongen av The Big Bang Theory. Awesome stuff. Jag skäms nästan lite över att jag förstår alla deras superhjälte-relaterade skämt, eftersom jag läste en massa serietidningar under min barndom.

3. The Silence Of The Lambs på tv ikväll. Var så länge sedan jag såg den senast, så jag tänkte att det blir ett passande slut på söndagen att se den på nytt. Buffalo Bill äcklar mig lika mycket som förr, och Hannibal är så otroligt skrämmande på något sätt. Det är nog så att det är en av de bästa filmerna som någonsin gjorts.

Imorgon blir det att masa sig till skolan klockan 10, eftersom jag har en date med min studiehandledare. Antagligen det mest romantiska som kommer hända mig denna vändagsvecka. 

Istället för att skriva låter jag bilden tala för sig:

När jag idag för första gången öppnade To Live Is To Die, en bok jag fick till julklapp, skedde något som totalt blew my mind. När jag såg bilden på Cliff Burtons gravsten blev jag mållös: Cliffs födelsedag var 10.2.1962, vilket skulle innebära att Cliff skulle ha fyllt 50 år idag. Det känns som ödet på något vis rörde mig dendär stunden; tänk att jag helt omedvetet skulle börja läsa en bok om Cliffs liv på hans födelsedag!

 Cliff Burton. R.I.P

Jag tänker nu göra det inlägg jag planerat redan länge. Jag tänker berätta lite om de fem gitarrister som inspirerat mig mest som musiker. Håll i hatten, för nu kommer det en satsad lista! (not.)

Plats nummer 5: Zakk Wylde.

Hata eller älska honom, så måste du ändå erkänna att Zakk verkligen har ett mäktigt sound på sina gitarrer. Nog för att han kanske överdriver med sina pinch harmonics, men det är ju en del av hans stil, något som får en att tänka ''Aah, Zakk Wylde''. Det är just detta sound jag alltid har eftersträvat.

Plats nummer 4: Steve Vai.

Steve Vai är gitarristen som gör det omöjliga möjligt. Hans sätt att ständigt hitta på musikstycken som är så origniella att det skriker om det inspirerar mig.

Plats tre: Dimebag Darrell och Kerry King.

Panteras Dimebag Darrell och Slayers Kerry King har påverkat mig genom sin attityd till musiken.  

Plats två: Adrian Smith.

Finns väl knappast ett enda Iron Maiden-fan som inte tycker att Adrians solon är the shit. Hans soloteknik är något jag alltid har eftersträvat: Lyssna bara på Aces High! Jösses.

Plats nummer ett: David Gilmour.

Denna man har allt: soundet, solona, låtskrivarkunskapen, looken, imagen, känslan.. Hans karriär är så omfattande att jag ständigt hittar nya inspelningar han medverkat på som fängslar mig, både Pink Floyd och andra grejer. Enligt mig finns det ingen bättre gitarrist i denna värld, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas heller. Inte ens Hendrix har en chans mot Gilmour. Lyssna bara på solot i Comfortably Numb och erkänn att jag har rätt. Eller varför inte hela Echoes. Det är med Gilmour i åtanke min gitarr är köpt, vilket ni torde förstå på tisdagen. Long live Dave!

Textkompetensen gick konstigt bra, fastän jag hade I Can't Dance i huvudet hela provet. Kändes som ett lätt prov, på något sätt... Nu skall vi hoppas att det stämmer i verkligheten också, mina funderingar.

Nu skall vi hoppas på en riktig ''The Number of the Beast'', nämligen 6-6-6 poäng i alla texterna. I wish.

åtminstone en sexa skulle vara jees. Annars kan en viss nämnd se sig du-vet-var.... I spegeln, of course! :)

EDIT:

JÄVLIGT SKÖNT MED LÄSLOV! HARD! ROCK! HALLELUJAH! Vai miten se oli...

Jävla spotify som bara tattrar sig. Allt är Zuckerbergs fel. Igen.

Håller fullständigt med detta:

En konstig sak är att jag inte alls tar stress för textkompetensprovet imorgon. Min hjärna har liksom inte helt insett att jag faktiskt skall skriva ett studentprov imorgon. Hitills har jag faktiskt repeterat begrepp som tes, antites, argument, motargument, vers, strof, allitteration, aforism, ethos, pathos och logos, samt hur man skall analysera en dikt och dylikt. Hoppas verkligen att det kommer sådana uppgifter som man har en chans att få bra i, inte något lustigt utdrag ur en pjäs på norska som för några år sedan. Men jag har en ganska bra känsla i magen just nu, kanske lite ångest, men jag förlitar mig på min starka svenska. Sen finns det ju alltid essän som kan höja hela funderingen. Detta prov kommer onekligen sätta press på mig att skriva bra i essäprovet. Borde ännu planera en matsäck av episka proportioner att ta med till provet, så att jag kan motivera mig med något godare än skolans torra studentsemlor. Dessutom borde jag skaffa någon koffeinhaltig dryck så att jag kan skriva den första texten på bara koffeinkicken. 

Fick annars ABI-hupparen idag, 

Hoppas jag kan säga så om provet imorgon också.

Har börjar lyssnat på Iron Maiden aktivare igen. Speciellt Powerslave-skivan. Awesome music is awesome!

Orsaken till mina problem:

Seriöst, fuck this blogg. Har blivit ett enda forum för klagande. Kanske jag skall ta en bloggpaus?