För att citera min favoritförfattare, Stephen King:

“God is cruel. Sometimes he makes you live.”

Fuck it, I say.

Sluta tro, börja veta. Varför skall det vara så svårt att inse det?

Ibland känns livet nästan för bra för att vara sant.

Såg annars denna film idag:

En av dom roligaste filmerna jag sett på länge. Foh Shizzle, mah nizzle.

Denna dag är trögare än trögast. Jag sov inte tillräckligt förra natten, och mitt rellaprov sket på sig. Känner mig bara onödig och i vägen för allt och alla.

Varje gång jag talar med dig känner jag igen en bit av mig själv.

Jag vet inte varför det är så, vi är på samma våglängd liksom.

Om gud var en radiotekniker, så skulle man kunna säga att vi programerades på samma gång.

Jag drömde faktiskt om dig inatt.

''O Children'' spelade i bakgrunden.

Jag undrar om du uppfattar det på samma sätt?

Eller är det bara mina sinnen som lurar mig igen?

Så som alla gånger förr.

Alla gånger hittills.

''We have the answer to all your fears
It's short, it's simple, it's crystal clear
It's round about and it's somewhere here
Lost amongst our winnings''

Jag ber om ursäkt, men denna vits för bra för att inte sätta på bloggen.

''- Vad är det för skillnad på en kvinna med PMS och en uppretad kamphund?

 - Smink.''

Jag skrattar så jag gråter. Seriöst.

På tal om att gråta har jag religionsprov imorgon. Hejhå, hejhå... 

Bekant?

Efter att ha kollat in *host STALKAT host* några andra bloggar fick jag en otrolig lust att blogga själv, att få skriva av mig lite, helt enkelt. Kan börja med att konstatera att min flunssa lättat lite, febern försvann lika snabbt som den gick men jag hostar ännu som om jag skulle ha rökt i 45,32 år och näsan är mer tilltäppt än sinnet på den mest konservativa av österbottningar. Ser ut som om jag skall fara och skriva prov imorgon i alla fall. Faktumet att jag inte läst mera än att jag gett anteckningarna en hastig genomblick oroar mig inte. Jag har klarat prov på talang förut, och kan göra det igen. Dessutom är det så lite kvar av gymnasiet nu att jag inte orkar satsa mer.

Lite kvar, ja. På ett sätt är det sorgligt att sluta gymnasiet, men på ett sätt inte. Visst var vår årskurs ett fint gäng, men det fanns dagar då jag önskade att jag skulle gå i Brändö eller Borgå Gymnasium, bara för att jag skulle ha behövt ett miljöombyte. I ett skede tänkte jag faktiskt flexa, men byråkratin var lång och invecklad liksom skolresan till Helsingfors skulle vara, så jag lät den möjligheten glida mellan fingrarna på mig. Så på ett sätt känns det nästan skönt att komma bort från skolvardagen för mig. Antar att man uppskattar människor mera ifall man inte ser dem lika ofta, så för min sinnesfrids skull kommer läslovet vara synnerligen bekvämt.

På tal om lov har jag lovat att medverka som hjälpledare på sportlovsskriftskolan på Nilsas. Jag tänker helt enkelt med plånboken när jag lovar det, fast jag vet att jag borde läsa på studentprov. Pengar behövs också! Det är som Ac/Dc sjunger, ''Listen to the Money talk''. Jag har under de senaste veckorna fått lära mig den hårda vägen hur det är att vara utan pengar. Dessutom är detta ett av de trevligaste sätt jag kan tänka mig att tjäna ett par hundra på, med tanke på mängden arbete. Värre kunde man ha det.

Detta veckoslut kommer jag att jobba igen. Känns som en evig tid sedan jag senast var på jobb, fastän jag var på jobb för bara två veckor sen. Jag hoppas att veckoslutet kommer innebära något mera nervkittlande än bara jobb och presidentröstning för min del. Skulle sitta bra med en gammal hederlig hemmafest, eller bara en chillfilmkväll i bra sällskap. Skulle ordna någon av dessa med det samma, om jag hade möjlighet till det.

Jag gjorde en uppdatering av bloggens bakgrund - Vad tycks? Var stenmuren bättre? Nu när bloggen inte längre heter ''All in all, you're just another brick in the wall'' tycker jag personligen att detta mönster passar bättre. Fast en objektivare åsikt (Om man nu kan säga så) skulle också vara bara bra att höra.

Jag har haft en glad känsla i magen ända sedan veckoslutet. En glad känsla jag haft förr också. En glad känsla som kan bytas ut mot den värsta av alla misärer. Nu lönar det sig att ta sig en rejäl funderare (Typiskt Sundis.) och gå sakta framåt. För det verkar för bra för att vara sant som alla gånger förr, även detta. Men jag tänker inte gå under av oro och ångest denna gång, det är ett som är säkert.

Bara måste kopiera denna bild. Var för bra för att inte sätta på bloggen.

Kändes nästan terapeutiskt, det här.

Seriöst alltså. Ni som share:ar en massa bilder på facebook som föreställer barn med cancer eller andra sjukdomar, misshandlade hundar utan nosar och liggandes i en pöl av blod eller bilder på lik i Irak skulle kunna ta och titta sig själv i spegeln ett varv. Vad exakt är syftet med att share:a dessa bilder? Tror ni verkligen på att facebook ''donerar tre cent per share'' eller vadfan där nu står? Tror ni verkligen det? Vet ni vad jag tror? Jag tror att ni delar dessa bilder av samma orsak som någon idiot laddar upp dem. Uppmärksamhet. Det är verkligen ett oförsvarligt sätt att få den på, att utnyttja en bild på en lidande människa eller ett lidande djur, en varelse som kanske inte ens lever mer på grund av de skador de hade på bilderna. Känns det bra? Det känns säkert jävligt skönt. Vet ni vad? Gör världen en tjänst och gå och dränk er i en brunn. Det finns ingen som gör mig mer förbannad än ni.

Nu skall vi lätta upp stämningen med en vits:

'' - Hur får man en katolsk nunna gravid?

  - Man klär ut henne till en körgosse!'' 

Haters gonna hate och så vidare.

OKEJ jag skäms också. Förlåt.

Det positiva med att vara sjuk är att jag får sova länge på morgonen i alla fall.

(P.S. Twisted Sister! Hur kunde jag glömma?)

Min profetia visade sig vara sann. Jag är sjuk. Fast bättre sjuk nu än på skrivningarna.

Jag har fadeat naurunappula.