Vad fan är det jag håller på med?

Kvällens tema: 

Morgondagens tema: 

Lördagens tema:

Söndagens tema:

Ibland när du går och lägger dig på kvällen hör du en liten röst i ditt öra. Den är så liten och obefintlig att den är svår att urskilja, men på något vis lyckas alltid den lilla rösten göra sig hörd så att du exakt förstår vad den säger åt dig. Rösten säger ''Jag vet vad du gjorde när....'', och utlöser liksom en film för din inre blick, en film där en situation du önskar du hanterat annorlunda spelas upp, så smärtsamt detaljerad att du nästan tror att du är försatt i denna situation en gång till. Du ser exakt vad du gör fel, du vet exakt vad du borde ha gjort istället. Det är lätt att vara efterklok. Du känner hur skammen fyller dig, du känner frustration, ja nästan vrede, över ditt eget eller någon annans handlande, som fick dig att göra fel. Du inser att du borde glömma och gå vidare, men den lilla rösten glömmer inte.

Varje kväll när du funderar över saker och ting hör du mittiallt den lilla rösten. Den lilla rösten finns alltid med dig, och ibland viskar den i ditt öra mitt på ljusa dag, fast den i allmänhet är ljusskygg. Den lilla rösten ser allt, den lilla rösten vet vad du borde ha gjort. Den lilla rösten glömmer inte.

För er som inte fattar ett jota av vad jag just skrivit: bildspråk.

För er som tror att jag är schizofren: vi kan inte överbevisa er.

För er som inser vad jag talar om: är det inte förjävligt ibland?

För er som inte läser min blogg annars: Nej, jag är inte alltid såhär konstig. Jag är ofta ännu konstigare.

Igår någon gång klockan tolv (eller var det idag? Jag är inte säker) på natten låg jag och lyssnade på The Best Of Gary Moore: Ballads And Blues, och hittade en låt som var så passande för situationen i fråga att det nästan var skrämmande. 

Midnight Blues:

''It's the darkest hour
Of the darkest night
It's a million miles
From the morning light

Can't get no sleep
Don't know what to do
I've got those midnight blues

When the shadows fall
I feel the night closing in
There must be some reason
For this mood I'm getting in

Can't get no sleep
Don't know what to do
I've got those midnight blues

Every evening after sundown
As the light begins to fade
I feel so low, but I just don't know
Why these blues won't go away

Every evening after sundown
As the light begins to fade
I feel so low, but I just don't know
Why these blues won't go away

It's the darkest hour
Of the darkest night
It's a million miles
To the morning light

Can't get no sleep
Don't know what to do
I've got those midnight blues''

Jag kan inte förstå varför slagsmålet mellan HIFK och Pelicans ska vara en så stor juttu att till-och-med presidenten måste uttala sig i frågan och polisen skall börja med en brottsutredning. Sm-Liigas styrelse har ju redan gett båda lagen sina straff, så nu kan vi låta den saken vara och kämpa vidare, eller hur? Typiskt Finland.

Credz till den som vet varför jag satt upp denna bild på min blogg idag.

Min dygnsrytm plus körtimme klockan nio är ingen bra kombo.

Tänkte kasta mig i säng och se på en av de bästa filmerna genom tiderna:

The Green Mile.

Söndagsångest.

Bl.a detta.

Dags för ett kort inlägg:

Fick biljetter till Black Sabbaths reunion-keikka. Fuck Yeah!

Jobb idag och jobb imorgon, så ser liiiiivet ut för mig

Jag skall alltid städa vessor,

Jag skall aldrig gifta mig.

Till sist, en tankeväckande blid:

Det känns som om jag just skulle blivit världsmästare i Ishockey. Eller vunnit på lotto. Eller som adrealinkicken att spela framför tiotusen människor känns.

Great success.