För tillfället består min värld till en stor del av att läsa The Dirt, lyssna på Johnny Cash, Bruce Springsteen och känna ångest inför omtagningen i kort matematik, kurs fem. På grund av denna ångest skulle jag villa göra just som The Man In Black gjorde under de sista åren i sin karriär: vandra omkring i ödemarken med en gitarr som enda sällskap, sätta sig ner och beskåda naturens under och låta dem inspirera mig till att skriva låtar. Bara jag, gitarren, naturens ro och min ångest.

Eller sen köra Mötley Crüe-varianten: festa tills den enda känsla som finns kvar i kroppen är känslan av att blodhalten börjar bli för stor i alkoholomloppet: Att leva som varje dag skulle vara ens sista. Då skulle livet vara en fest.

Ett klart tecken på att det börjar bli höst: Depression börjar slå in.

Att vara en vecka på skribaläger är alltid skönt. Man får helt enkelt komma bort från stressen och ångesten i vardagen, och bara chilla en vecka. En vecka till skulle inte ha varit helt fel.

Fast nu när man kom tillbaka till verkligheten kom ju förståss också ångesten tillbaka. Usch och fy och suck och stön.

Jag går sönder.

Bra veckoslut coming up. Då kanske jag kan dränka mina sorger tillfälligt.

Det verkar inte finnas tid att blogga mera, eller jag har i alla fall svårt att finna tid för att göra inlägg nuförtiden. Det händer så mycket annat nuförtiden, så bloggandet kommer lätt i andra eller till och med tredje hand. Nu blir det inget bloggande på en god stund nu heller, för jag skall en vecka på skribaläger som hjälpledare, så detta inlägg får fungera som kompensation så länge.

Jag har allstå hunnit åka på roadtrip till Saimaa Open Air och tittat på Scorpions, som var totalt awesome. Vår tyske vän blev lite lucky där, och då syftar jag inte endast på att han lyckades få setlistan åt sig genom sina tyskaskills. ;)

   Scorpions-fansen från Sibbo.

På lördagen därefter lärde jag mig att snapsande icke är något för mig, och att det är svårt att sova när man uppnått en viss nivå av promillehalt i blodet. Att sedan stiga upp för att åka mot Åbo på Söndagen kändes som att slå huvudet i väggen på samma gång som en dvärg sparkade en i familjeklenoderna. Inte så trevligt, med andra ord. Dock sov jag gott halva vägen.

Sedan åkte vi över till Svergie. Där köpte jag en Jack Daniels t-skjorta, vilket är den första t-skjorta jag någonsin måstat visa papper för att få köpa. Lolwut? Jag köpte också lite cd-skivor att tillägga i min ständigt växande skivsamling:

Black Sabbath: The Dio Years

Sepultura: The Best of

Slayer: Reign In Blood 

W.A.S.P.: The Crimson Idol

Bruce Springsteen: The Collection 1973-84

Vi var också till Kolmårdens djurpark, som ju nog också var en helt intressant upplevelse. 

   Tough way.   Präriehundar, ganska perus.

Igår när återvändt från mina strapatser i Svea Rike blev det karakväll i Hindsby. Idag blir det karakväll eller något ditåt i Kyrkoby. Och imorgon försvinner jag igen ner till en veckas isolation på Nilsasgården i Gesterby. 

Och när jag återvänder därifrån väntar mattaboken på mig.

FML.

Nån som kan tänka sig att lära mig matematik så att jag kan klara gymnasiet på tre år??! 

Dagens inlägg innehåller en notis och två bilder.

Inte bara jag som har denna uppfattning.

Imorgon blir det episk roadtrip till Lappeenranta för att bevittna Scorpions spela live. Fuck yeah.

Lady Gaga tillsammans med Iron Maidens halvnakne sångare Bruce Dickinson. Ganska perus.

För tillfället sitter jag ensam i vår lägenhet och dricker öl. Familjen har åkt till en bekants stuga i Bromarv, så jag är husets herre här nu fram till torsdagskvällen. Jag beslöt att det behövdes ordnas ett litet jippo igår, så att man fick se lite folk. Det var ganska najs chillkväll, med diverse intressanta äventyr/diskussioner och diverse härjande med sovandet. Det var dock inte så trevligt att städa upp efter jippot idag på morgonen, speciellt inte eftersom greve Af Krapula galopperat in genom dörren tidigare på natten.

Idag har jag sovit, vaknat, slattrat på balkongen, sovit igen, vaknat, åkt till Dickursby på äventyr, åkt ner till grillen i Kalkstrand för att sitta och filosofera på klipporna i vanlig ordning, konstaterat att jag borde jobba på Radio X3m, och slutligen befunnit mig mitt i Box/Gesterbyskogen. Nu har jag återvänt till min tomma lägenhet och konstaterat att jag borde bjudit in något nattsällskap, men jag är kanske lite väl sent ute nu. För att slå ihjäl tid funderar jag på att byta strängar på min akustiska gitarr. Om jag skulle orka vill säga.

Och feelisen börjar vara sånhän nu igen.

Har jag någonsin berättat att jag älskar Bruce Springsteens musik? Blev inspirerad att skaffa mig ett munspel och börja spela.

Jag återkommer kanske senare inatt.

Emil ansåg att jag skulle spruce up min blogg. Sundis hör bön:

Det känns konstigt att sitta vaken klockan ett på en söndag, och veta att man inte ska gå sönder på jobbet om sex timmar. För en gångs skull får man sova länge, eller i alla fall lite längre än vad man fått under de 1,5 månader av sommaren som gått åt till sommarjobb i Sibbo Kommuns regi. Så här med facit i hand så tyckte jag faktiskt om mitt jobb, eftersom det var ganska fritt, ganska simpelt och hade ganska bra lön. Dessutom slapp man hem ganska tidigt och fick ha långa pauser/matraster. Inte illa. Inte illa alls.

Idag har jag varit otroligt trött. Jag antar att det beror på bar-resan till vår huvudstad på fredagen (Voi video att jag kan tappa nerverna med folk ibland) och grill/chill, tirmo blues, nattäventyr och en öl eller tolv igår. Så jag har bara degat hela dagen, och spelat lite gitarr. 

Jag läste också en otroligt mystisk serietidning: A World Without Superman, en serie där Superman, eller Stålmannen om ni så vill faktiskt dör när han försvarar jorden från en mördarmaskin med namnet Doomsday. Som serietidningsnörd måste jag säga att det är aningen bisarrt att se en superhjälte dö, speciellt en såpass känd som Superman själv. Förståss kommer vår hjälte ju tillbaka från döden efter en tid, men serien är ändå bisarr för det. Har ni tråkigt nån gång, så läs den. Det är en ytterst intressant läsupplevelse.

Imorgon skall jag bege mig mot Lahtis av alla ställen. Vad jag riktigt skall göra där vet jag inte själv heller. 

Och jag går otroligt mycket sönder, på ett sätt jag aldrig gått förr. Nu har jag till och med fattat varför.