Det var ett tag sedan jag bloggat senast nu igen. Den här veckan har varit så hektisk att det inte helt enkelt funnits tid att skriva ett inlägg om vad som är på gång, och det finns det inte egentligen nu heller, men jag tvingar mig att skriva ett inlägg ändå så att jag om någon månad kan återvända hit och fundera på denna lyckliga och ibland mindre lyckliga tid. Inte får vi heller glömma Tessu, som kräver ett inlägg då och då som underhållning.

Det passar bra att jag nämnde denna filur, eftersom vi på måndagen firade min sista dag av barndomens gyllene år genom att titta på en småbarnslig film, nämligen Kung Fu Panda II som ju nog faktiskt hade sina stunder, fast översättningen i textningen inte var så häv. 

Igår fyllde jag alltså aderton. Jag förväntade mig att få en uppenbarelse om livets allvar, men den uteblev, så jag antar att jag på något undermedvetet sätt fått in den visdom och det förstånd som gör så att jag kan dricka sprit som adertonåring men inte som sjuttonåring. Detta gäller även rökning och allt annat skojigt som jag nu kan göra lagligt. Det har liksom lite tappat sin charm nu när det är så lätt, helt enkelt. Som tur kan man börja springa i barer nu och få lite mera spänning i sitt liv. Vi provade helt enkelt hur feelisen var på lokala krogen på tisdag kväll, bara för att vi kan, och konstaterade att den faktiskt var helt okej. Antagligen så beror ställets negativa rykte på stamkunderna och den allmänna baariporukkan där på veckosluten.

Idag har jag köpt diverse alkoholhaltiga produkter. Dom har inte frågat efter papper en enda gång ännu. Borde jag känna mig gammal? Det gjorde dom inte ens i baren!

Idag har jag också inhandlat tre stycken skivor för en billig summa: Best of Bruce Springsteen and The E-Street Band, Dio - Holy Diver samt The Spirit of Radio: The Best of Rush. Jag slank även in via IntroMusic och skaffa en välbehövd gitarrställning.

Vill ni veta min inställning till min arbetsplats, så läs bloggtiteln.

Dags att skärpa sig, skriva ett ordentligt blogginlägg och fundera på annat än söndergående en stund! Livet innehåller mer än så. 

Den annars mycket dåliga filmen The Hangover II hade iaf. en bra sak med sig annat än skämtet om albinoisbjörnar. Jag lyckades hitta ett par nya låtar att spela sönder, det vill säga The Beast In Me av favoriten Johnny Cash samt Downeaster ''Alexa'' av Billy Joel. Dessa två låtar skräller nu konstant fram ur mina urdåliga datorhögtalare, fast ibland kan det hända att det blir något stycke av Hans Zimmer, vars musik jag fastnat för. Speciellt soundtracken till Pirates of the Caribbean-filmerna gör så att jag får kalla kårar. På ett bra sätt.

Nu när jag redan nämnt musiken så måste man konstatera att det är under en vecka tills jag skall och se på Iron Maiden live för fjärde gången. Dessutom har dom ju haft den goda smaken att dom istället för något relativt okänt band som tror lite för mycket om sig själv (*host* Trivium *hosthost* A7X *host*) har den legendariske Alice Cooper som förband. Setlisten är den vanliga: De sönderspelade klassikerna plus några låtar från det senaste albumet. Som tur spelar dom nu ändå Dance of Death, Wicker Man och Blood Brothers så att man inte behöver gäspa allt för mycket. Någon Aces High lär det inte bli, och knappast Wrathchild eller For The Greater Good Of God heller. Revelations? Nej. Suck.

Igår har jag varit och köpt mig en ny leksak, nämeligen en Boss ME-25, en ganska rolig liten grej. Jag kan få allting från harmonierna i The Trooper till soundet i Comfortably Numb och wahwah-effekten i Chocolate Salty Balls att komma ut ur samma pedal, så jag är otroligt nöjd. Dessutom är det ju otroligt praktiskt med att endast ha en multipedal, och inte släpa med sig en massa pedaler, fast det ju också har sin charm. Jag hade en jäkla tur när ja köpte den: Det var en så kallad ''Mallikappale'', så jag fick en strömkälla på köpet, samt fick den för produktens gamla pris eftersom den gamla prislappen råkade vara på och kassanissen redan läst in den koden, innan han märkte det. Han kom annars ihåg att jag köpt min gitarr därifrån också, så vi diskuterade mina och hans gitarrer en stund. Kanske man rentav blir stamkund hos firman ifråga, med tanke på att jag redan understött firman med över 700 euro inom detta år. Men kostar det så smakar det. :)

Sedan dess har jag suttit hemma och lekt med leksaken ifråga, för den är sannerligen bra på att hålla dom onödiga tankarna borta. Idag skulle jag också göra det, men jag och herr Wiik beslöt lite spontant för att fara och spela hohtogolf till Flamingo, vilket slutade med en drinking game nere i Söderkulla... Smått random kanske? Men extremt najs var det!

Imorgon hade jag tänkt gå sönder rejält, samt spela med min manick. I fall inte någon vill komma och rädda mig, vill säga!

Men nu skall jag läsa lite om pirater och sedan sova och dröma drömmar som jag hatar och ändå gillar. Jag är konstig på det viset. 

''The beast in me
Is caged by frail and fragile bars
Restless by day
And by night rants and rages at the stars
God help the beast in me

The beast in me
Has had to learn to live with pain
And how to shelter from the rain
And in the twinkling of an eye
Might have to be restrained
God help the beast in me

Sometimes it tries to kid me
That it's just a teddy bear
And even somehow manage to vanish in the air
And that is when I must beware
Of the beast in me that everybody knows
They've seen him out dressed in my clothes
Patently unclear
If it's New York or New Year
God help the beast in me

The beast in me''

Är det så att jag kan men inte vill?

Eller vill men inte kan?

I need to get my act together.

Idag har lyft skrot som en riktig man, spelat bas som en riktig man, cruisat omkring med Kim som en riktig man, samt konstaterat att life sucks and then you fucking die.

Imorgon skall jag besöka vårt broderfolk i Estland. 

Och jag är jävligt tråkig.

Lost in a dream
Nothing is what it seems
Searching my head
For the words that you said

Tears filled my eyes
As we said our last goodbyes
This sad scene replays
Of you walking away

My body aches from mistakes
Betrayed by lust
We lied to each other so much
That in nothing we trust.

Pricken över i, Dave Mustaine. Pricken över i.

Ikväll känner jag en viss samhörighet med denna tentaklige filur.

När jag sitter här och lyssnar på Far From Home av Five Finger Death Punch får jag mittiallt en massa minnen i mitt huvud. Minnen jag sedan länge förtträngt.

Det var en solig dag i Augusti Jag satt och byggde med lego, något som jag gjorde nästan dagligen fram tills jag fyllde tolv år. Min syster som vid denhär tiden var fyra år satt och läste en bok i vårt gemensamma rum, eller tittade i alla fall på bilderna. Telefonen ringer. Mamma svarar. Man hör hur hon flämtar till, sedan mumlar hon något. Pappa rusar dit och kramar om henne. Vi förstår att något har hänt, så vi rusar dit. Mamma kramar om mig. Hon berättar att Mofa inte mera finns. Jag kunde inte förstå det då, och jag kan egentligen inte förstå ännu heller i denna dag.

Dagen före hade vi varit och hälsat på honom på jorvs sjukhus. Han kunde nästan inte tala mera, men han sa några sista ord till oss alla. Till mig sade han att jag inte skall vara ledssen, att han var stolt över mig och att han kommer att sakna mig. Just då förstod jag inte hur viktiga dom orden var, hur skulle jag ha kunnat gjort det?

Nästa dag var han borta.

Jag blev konfirmerad på mofas dödsdag. Mommo sade att det var ett tecken på att han visste. Gissa om det stör mig att han finns där jag eventuellt blir student?

Livet är inte alltid så lätt.

Fast det är ju tur egentligen, för annars skulle tillvaron vara jäävligt tråkig ibland.