Idag har en av rockens kändaste ''okända'' gitarrister gått bort. Gary Moore, bland annat känd för att ha varit gitarrist i bandet Thin Lizzy och för att ha varit en pijonär inom hårdrocken på 70-talets slut med sin solokarriär, gick bort idag morse sovandes i ett hotelrum i Spanien, där han var på Semester. Moore ansågs vara en av rockens skickligaste gitarrister, och var också en mycket skicklig blues-gitarrist, något han bevisade på den bluesigare delen av sin solokarriär. Några sånger som han gjorde sig känd med är bl.a Out In The Fields, After The War och Over The Hills And Far Away. Av den bluesigare delen av hans karriär kan man nämna Parisenne Walkaways och Still Got The Blues, låtarna som många av hans fans anser vara hans bästa verk. Folk kommer att komma ihåg Gary Moore som en jordnära rockare, som spelade det han själv tyckte att han skulle spelare, och som en av den modernare rockens etablisatörer. 

Gary Moore fanns med på listan på artister jag vill hinna se innan jag dör. Ironiskt nog så hann han dö först. Hans smakfulla blues berör mig på något sätt, kanse därför att den är så ren, så känslofylld, så äkta. Må han vila i frid.

Det känns för jävligt att veta att man är född i en sån tid, där man får se alla sina idoler dö

Det var den femte juni, nittonhundrasjuttiofem. Pink Floyd befann sig i Abbey Road studios i London, för att spela in uppföljaren till hitskivan ''Dark Side Of The Moon'', en skiva som skulle komma att heta ''Wish You Were Here'' och innehålla en hit med samma namn. Skivan var tänkt att bli ett konceptalbum, som delvis behandlade alienation, delvis handlade om att de saknade sin forna bandmedlem, Syd Barrett, som slutat i bandet 1968 på grund av instabil mental hälsa, delvis orsakat av hans beroende av drogen LSD. Det var också om honom låten ''Shine On You Crazy Diamond'' handlade, en av de låtar Pink Floyd kom att spela live på nästan alla sina turnéer, ända fram till slutet. Det var under inspelningen av den här låten som det hände:

Roger Waters, bandets basist och sångare, höll på att spela in sin sångandel till ''Shine On'', då ljudteknikern bad honom att sluta och snabbt komma in i kontrollrummet. Roger undrade vad som hade hänt, och skyndade sig snabbt in till producenten. När han kom in möttes han av en underlig syn: Framför honom stod en man, iförd en vit regnrock, med en liten tandborste stickande ut från bröstfickan på den. Mannen var lätt överviktig, hade stora uttryckslösa ögon och verkade lite frånvarande. Det såg ut som om han inte skulle ha något hår på kroppen alls, för huvudet var renrakat, och ögonbryn saknades helt. Roger tyckte att han såg bekant ut, men han kunde inte sätta fingret på vem det var. ''Kan jag vara till någon hjälp'' frågade den underliga mannen, och hans röst lät som om den skulle ha kommit från en annan galax. ''Kan jag vara till någon hjälp?'' upprepade mannen. Roger stirrade bara på honom med öppen mun. ''Roger, det är Syd!'' sade producenten, som verkade mycket nervös och olustig över situationen.

David Gilmour, bandets gitarrist, kom skyndande in i kontrollrummet. Han hade hade hört ljudet av gråt. När han kom in såg han sin bandkamrat, Roger, sitta där och storgråta. Framför honom stod en man som såg ut som en jättelik baby, som hela tiden frågade med en röst som verkade utomkroppslig: ''Kan jag vara till någon hjälp?''. Gilmour blev helt paff, och utan att han kunde hejda det, började tårarna rinna. Framför honom stod hans barndomsvän och forna bandkamrat, men den Syd som han hade känt någon gång fanns det inget kvar av. Istället fanns det bara den där underlige, frånvarande figuren, som hela tiden undrade ifall han kunde hjälpa dem på något sätt. Han sa att han var frisk nu, och att han var beredd på att gå med i Pink Floyd igen, om de ville ha honom med. Sedan sade han ''Det var trevligt att träffas'' och gick. Bakom sig lämnade han sina två, storgråtande före detta vänner och bandkamrater, som inte kunnat känna igen honom, och inte heller fick ett ord ur sig för att ens hälsa på honom. Föga anade de att det skulle vara den sista gången de någonsin skulle få se Syd Barrett igen, för efter det isolerade sig Syd från omvärlden helt, och vägrade att ens delta i Pink Floyds återförenande 2005. Ett år senare var han död.

Syd Barett blev bara 60 år gammal, och för många är han idag ännu ett stort mysterium. Vad han gjorde mellan 1969 och detta möte med sitt forna band är det ingen som vet riktigt. Inte heller vet man vad han sysslade med fram till 2003, då han igen började synas till offentligt, tydligen friskare än någonsin tidigare. Det är svårt att förstå att en människa som kan skriva så geniala sånger som A Saucerfull Of Secrets, Arnold Layne och See Emily Play kan tappa greppet så totalt. Det är just det som är så intressant med Syd Barrett. Han är ett mysterium.

Syd Barrett, 1969

Shine On, You Crazy Diamond.

Det ända som står mellan sagofarbror Sunben och fem långa dagar av LOMA är ett prov i Biologi kurs 2. Ett prov som farbror Sundben faktiskt studerade till idag hemma hos min tyske broder från en annan moder. Dessutom for sagofarbroderns finskaprov också ganska bra, fast knappast överpingvinen tycker det. Får se vad den säger om saker.

Jag har inga planer för mina fem dagar av loma, men det skulle vara trevligt att avnjuta lite alkoholhaltig dryck i något skede, ty det skulle lyfta tankarna från det mörka område där de vistas just nu. Jag har ju faktiskt jobb nu på veckoslutet, men det har inte hindrat mig förr heller. Det blir säkert lite bluesande, lite sjungande, mycket Toto, Pink Floyd, Sixx:AM och Sting, mycket filosoferande och myyycket slattrande. Om nån har något fint förslag att komma med så är jag idel öra. Fast å andra sidan, så kanske det inte är så bra att dra ''huvu fullt'' nu, för man kan ju också uppnå ett stadium av djup melankoli. Och jag vill inte utsätta någon av mina vänner för min angst, dom får ren tillräckligt av den med att läsa detta kan jag tänka mig.

Idag har jag också sålt biljettar på Tommy Nilssons konsert i Topeliussalen. Det var ju inte utan lite fadäser, det heller. Men jag orkar inte gå in på detaljer.

Jag skulle vilja ha vår. Jag längtar efter den första varma dagen som man kommer hem från skolan utan rock eftersom det är så varmt, och man hör alla mysiga ljud naturen har för sig och känner doften, doften av vår. He sku vara keeeikkor.

I vanlig ordning hade jag något fint att skriva om, men glömde bort det. Fuck.

Men nu skall jag läsa på biologin lite till för att sedan sova som en stock, ty jag är trött.

Den snälle farbrodern önskar godnatt.

P.S ''Folk är som låtar''' är det bästa och mest träffande citat jag hört på mycket länge.

Gott folk, jag har varit mycket deprimerad de senaste tre dagarna, på grund av vissa orsaker som bara några av de vänner jag litar mest på vet om. Nåjuu. Men jag kommer nog ur denna depression ännu, den varar högst två dagar till. Som tur har jag den bästa terapin som någonsin gjorts som hjälper mig:

Jag kan inte finna ord för att beskriva hur mycket denna sång betyder för mig. Den har hjälpt mig så många gånger när jag har varit ledsen eller annars också nere på grund av något. Har ni inte hört den skall ni lyssna direkt, för det här är kanske den vackraste och ärligaste sång som någonsin har skrivits. Jag skulle kunna skriva minst tusen ord till om den, men det orkar ingen läsa, så det får vara.

Jag borde skärpa mig, som Kim säger. Men det är svårt när det är så här.

Som tur så är det ju prov-vecka nu, så jag kan meditera över det som pinar mig i lugn och ro. Om vissa personer bara visste. 

Jag tänker kanske sluta blogga. Det blir bara angstande ändå, och jag börjar tappa glädjen med bloggandet över huvudtaget: det har gått från att vara något som jag blev inspirerad av till en tråkig rutin. Vi får se hur det blir med det.

Jag tror att jag slutar detta inlägg här, för jag har inget positivt att säga.

FML.

God afton, Bloggnissar.

Jag tänkte börja detta inlägg med att proklamera att prov-veckan har börjar officiellt nu, vilket betyder att jag har ledigt imorgon, sedan prov på Torsdag och Fredag, och efter det 5 DAGAR LOMA. Det är nästan för bra för att vara sant. Det som är ännu bättre än det är att jag har ståplats-biljett till Megadeths och Slayers utsålda konsert. Slayer har jag ju sett en gång förut, och Megadeth, eller MegaDave som vissa kallar det ligger ju på listan på obligatoriska band som måste ses minst en gång live. Det händer så mycket positivt just nu att jag flippar av glädje.

   Megadeth.

Men förstås finns det ju alltid en motpart: Jag lyckades raiska mina fötter på gammeldansövningarna idag. Det tar sjukt för varje steg jag tar, så jag har suttit vid datorn och legat i sängen hela kvällen nu. Som tur har jag en intressant bok om Pink Floyd som jag kan fördjupa mig i. Jag tror att smärtan försvinner bara man får sova lite på saken, vilket jag tänker göra nu när man äntligen får. Och när man sover så drömmer man, Och jag vet exakt vilken dröm det kommer att vara. Den om de där stora, bruna vackra ögonen. Igen. Rosanna spelar ännu också i mitt huvud konstant, och jag vill inte att det skall sluta heller.

För er som fylls av ett mångfald frågor, kan jag säga att jag gav många ledtrådar till svaret i det förra inlägget.

Men nu skall jag börja söka mig i säng, eftersom jag är trött som en dromedar.

Godnatt, Sundben.

P.S Jag hittade en bild idag som gjorde mig otroligt glad. Jag stirrade säkert på den i 15 minuter minst. Obsessed much?

Ikväll är jag en fundersam man.

Jag har satt en massa tid på en sak som egentligen är helt onödig. En sak som inte egentligen betyder något men ändå betyder mycket på samma gång på något oförklarligt vis. En sak som började med en enda blick, och sedan gick vidare därifrån, i alla fall i mitt huvud. En sak som är så vacker att jag drömde om den för inte allt för många nätter sedan i en härlig dröm, en dröm som berörde mig djupt. Jag känner ångest för att jag inte gjorde något åt saken, det skulle ha räckt bara med fyra eller fem ord bara, men eftersom jag aldrig tar det första steget på grund av osäkerhet och lite mera ångest så blev det ju inte till något som vanligt. Men det som gör att jag inte kan sluta tänka på denna sak är helt klart fyra saker: Stora vackra ögon, brinnande hår, ett leende som fastnade rakt i hjärtat och ett namn så passar en så vacker sak mycket bra, eftersom den vackraste kvinnan i det antika Grekland bar samma namn, och denna sak är om inte vackrare minst lika vacker. I natt kommer jag säkert att drömma om att få drunkna i de där ögonen igen. Sången som påminner mig om denna sak är Rosanna av Toto. Jag kan inte sluta lyssna på den.

Jag deppar snart ihop.

Jag har börjar lyssna sjukt mycket på Toto annars också, det är väl faktumet att dom blandar många olika stilar som får mig att gilla dem så mycket. Refrängen till Rosanna, instrumental-låten Child´s Anthem och I Will Remember ger mig kalla kårar. På ett bra sätt.

Imorgon får jag biljett till Slayers och Megadeths konsert i ishallen. Som sagt ser konsertåret 2011 MYCKET bra ut. 

Nu ska jag lyssna på Rosanna och skriva klart min finskabyråkrati. 

Sunden.

God kväll, kära stalkers.

Som ni kanske kan gissa så är jag tillbaka från Karis, och UK var faktiskt intressantare än jag trodde det skulle vara, fast jag gick lite sönder emellan. Det var faktiskt en intressant upplevelse att sitta i plenum efterson det ju tangerade samhällslära och man dessutom kände sig som en politiker när man satt där. Dock var inte ämnena plenum tog upp alltid så intressanta, så istället för att följa med så höll jag och AG och Salamander på med diverse trögheter och trolleri, som att stjäla Maniels väska utan händer (5 ggr...) osv. Vill ni veta mer om vårt UK-tattrande finns bilderna på facebook, men det vet ni ju redan.

Jag funderar på en taktisk försovning imorgon, eftersom jag börjar klockan 11 med att ha finska, och det inte är särskilt lockande. Det skulle betyda att jag kan vakna sent, chilla hemma, fara på gammeldansövning, och sedan återgå till mitt chillande, aningen svettigare än tidigare. Nu kommer säkert nån att klaga på att jag börjar så sent att jag inte borde idka liknande dumheter bla, bla, men är man slater så är man. Dessutom gillar jag inte pingviner, så det är ju också en faktor. Men kanske jag ändå trollar mig på timme, får se lite när jag vaknar.

Vet ni, jag kom på något djupt som jag tänkte blogga om på UK, funderade vidare på det och kom fram till att det är bra grejer, men nu när jag satte mig ner för att skriva så kommer jag ju självklart inte ihåg den. Kanske jag borde skrivit ner den? Nåväl, vari å fari.

Det skulle kanske vara dags att söka sig i säng sådär småningom, eftersom jag är trött som fan efter veckoslutets strapatser. Men jag sitter säkert vaken till ett ändå. heeehe.

Godnatt,

Ombud 132 Sundberg.

P.S Homo-Jupiter!

Jag är på väg till karantän i karis nu för ett par dagar.

Ifall ni vill ha tag på mig, vet ni mitt nummer.

Adios,

Sundben.