Det var länge sen det hände nu. Livet smakar igen lite sötare, men en viss bitterhet finns kvar från natten då allt rasade samman. Murens tegelstenar ligger utströdda här och där, och skadorna av de fallande stenarna har småningom läkt. Jag tror att jag aldrig riktigt kommer bli av med det ärr som den natten gav mig, ett ärr som får mig att sitta och fundera ända in på småtimmarna varje natt nästan. Fast ärret hade ju någonting positivt med sig också: När skadan var skedd behövde jag akut hjälp för att sy igen såret så att säga, och då förstod jag vilka personer som verkligen var viktiga i mitt liv och verkligen bryr sig om mig. Alla dessa personer tog snabbt upp nål och tråd, och sydde sakta men säkert fast såret. Ett stygn per man. Dock var det en person som sydde ihop två, rentav tre stygn, och för det är jag evigt tacksam.

Men på grund av detta ärr är jag rädd för att börja klättra på en ny mur; tänk om den också rasar, och jag skadar mig ännu värre och djupare än förra gången? Speciellt nu när det är en massa annat på gång i mitt liv också. Därför önskar jag att jag skulle höra hur någon ropar ''kom!'' till mig, och hjälper mig upp på muren för att dra över mig till andra sidan. För själv vågar jag inte börja klättra igen; mitt fotfäste är för instabilt.

För er som är ute och seglar kan jag ge en liten vink: Bildspråk.

En av de vackraste melodier jag någonsin hört:

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...