Det var länge sen det hände nu. Livet smakar igen lite sötare, men en viss bitterhet finns kvar från natten då allt rasade samman. Murens tegelstenar ligger utströdda här och där, och skadorna av de fallande stenarna har småningom läkt. Jag tror att jag aldrig riktigt kommer bli av med det ärr som den natten gav mig, ett ärr som får mig att sitta och fundera ända in på småtimmarna varje natt nästan. Fast ärret hade ju någonting positivt med sig också: När skadan var skedd behövde jag akut hjälp för att sy igen såret så att säga, och då förstod jag vilka personer som verkligen var viktiga i mitt liv och verkligen bryr sig om mig. Alla dessa personer tog snabbt upp nål och tråd, och sydde sakta men säkert fast såret. Ett stygn per man. Dock var det en person som sydde ihop två, rentav tre stygn, och för det är jag evigt tacksam.

Men på grund av detta ärr är jag rädd för att börja klättra på en ny mur; tänk om den också rasar, och jag skadar mig ännu värre och djupare än förra gången? Speciellt nu när det är en massa annat på gång i mitt liv också. Därför önskar jag att jag skulle höra hur någon ropar ''kom!'' till mig, och hjälper mig upp på muren för att dra över mig till andra sidan. För själv vågar jag inte börja klättra igen; mitt fotfäste är för instabilt.

För er som är ute och seglar kan jag ge en liten vink: Bildspråk.

En av de vackraste melodier jag någonsin hört:

Varför göra det onödigt invecklat?