När jag idag för första gången öppnade To Live Is To Die, en bok jag fick till julklapp, skedde något som totalt blew my mind. När jag såg bilden på Cliff Burtons gravsten blev jag mållös: Cliffs födelsedag var 10.2.1962, vilket skulle innebära att Cliff skulle ha fyllt 50 år idag. Det känns som ödet på något vis rörde mig dendär stunden; tänk att jag helt omedvetet skulle börja läsa en bok om Cliffs liv på hans födelsedag!

 Cliff Burton. R.I.P

Jag tänker nu göra det inlägg jag planerat redan länge. Jag tänker berätta lite om de fem gitarrister som inspirerat mig mest som musiker. Håll i hatten, för nu kommer det en satsad lista! (not.)

Plats nummer 5: Zakk Wylde.

Hata eller älska honom, så måste du ändå erkänna att Zakk verkligen har ett mäktigt sound på sina gitarrer. Nog för att han kanske överdriver med sina pinch harmonics, men det är ju en del av hans stil, något som får en att tänka ''Aah, Zakk Wylde''. Det är just detta sound jag alltid har eftersträvat.

Plats nummer 4: Steve Vai.

Steve Vai är gitarristen som gör det omöjliga möjligt. Hans sätt att ständigt hitta på musikstycken som är så origniella att det skriker om det inspirerar mig.

Plats tre: Dimebag Darrell och Kerry King.

Panteras Dimebag Darrell och Slayers Kerry King har påverkat mig genom sin attityd till musiken.  

Plats två: Adrian Smith.

Finns väl knappast ett enda Iron Maiden-fan som inte tycker att Adrians solon är the shit. Hans soloteknik är något jag alltid har eftersträvat: Lyssna bara på Aces High! Jösses.

Plats nummer ett: David Gilmour.

Denna man har allt: soundet, solona, låtskrivarkunskapen, looken, imagen, känslan.. Hans karriär är så omfattande att jag ständigt hittar nya inspelningar han medverkat på som fängslar mig, både Pink Floyd och andra grejer. Enligt mig finns det ingen bättre gitarrist i denna värld, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas heller. Inte ens Hendrix har en chans mot Gilmour. Lyssna bara på solot i Comfortably Numb och erkänn att jag har rätt. Eller varför inte hela Echoes. Det är med Gilmour i åtanke min gitarr är köpt, vilket ni torde förstå på tisdagen. Long live Dave!

Textkompetensen gick konstigt bra, fastän jag hade I Can't Dance i huvudet hela provet. Kändes som ett lätt prov, på något sätt... Nu skall vi hoppas att det stämmer i verkligheten också, mina funderingar.

Nu skall vi hoppas på en riktig ''The Number of the Beast'', nämligen 6-6-6 poäng i alla texterna. I wish.

åtminstone en sexa skulle vara jees. Annars kan en viss nämnd se sig du-vet-var.... I spegeln, of course! :)

EDIT:

JÄVLIGT SKÖNT MED LÄSLOV! HARD! ROCK! HALLELUJAH! Vai miten se oli...

Jävla spotify som bara tattrar sig. Allt är Zuckerbergs fel. Igen.

Håller fullständigt med detta:

En konstig sak är att jag inte alls tar stress för textkompetensprovet imorgon. Min hjärna har liksom inte helt insett att jag faktiskt skall skriva ett studentprov imorgon. Hitills har jag faktiskt repeterat begrepp som tes, antites, argument, motargument, vers, strof, allitteration, aforism, ethos, pathos och logos, samt hur man skall analysera en dikt och dylikt. Hoppas verkligen att det kommer sådana uppgifter som man har en chans att få bra i, inte något lustigt utdrag ur en pjäs på norska som för några år sedan. Men jag har en ganska bra känsla i magen just nu, kanske lite ångest, men jag förlitar mig på min starka svenska. Sen finns det ju alltid essän som kan höja hela funderingen. Detta prov kommer onekligen sätta press på mig att skriva bra i essäprovet. Borde ännu planera en matsäck av episka proportioner att ta med till provet, så att jag kan motivera mig med något godare än skolans torra studentsemlor. Dessutom borde jag skaffa någon koffeinhaltig dryck så att jag kan skriva den första texten på bara koffeinkicken. 

Fick annars ABI-hupparen idag, 

Hoppas jag kan säga så om provet imorgon också.

Har börjar lyssnat på Iron Maiden aktivare igen. Speciellt Powerslave-skivan. Awesome music is awesome!

Orsaken till mina problem:

Seriöst, fuck this blogg. Har blivit ett enda forum för klagande. Kanske jag skall ta en bloggpaus? 

Jag hittade en ny fru åt mig idag. En ny gitarr that is. Hon kommer hem på Tisdagen.

Bildparad utlovas. Kanske.

Går och lägger mig idag med samma feelis som igår. Varför känner jag mig så konstant förbannad?

Skulle jag ge denna dag ett specifikt tema, skulle man kunna säga att temat lyder som följer: fail. Jag har nästan bara failat idag, fuckat upp, klåpat, glömt, missat, timat fel, missförstått och tolkat fel. Vill bara krypa ner i sängen, glömma allt och alla och allting och sova bort alla ångest, oro och frustration. Men det går inte, gott folk. Så fort jag ens försöker börjar min käre hjärna gå igenom alla mina failar i livet i historisk ordning... Vi ligger väl på Vol. 756448 nu ungefär? Jäkla skit.

Ångest. 

Imorgon kommer jag att tappa bort mig i Vanda-ghettot. Ifall ni inte ser ett blogginlägg på ett tag beror det antagligen på att jag sålts till Ghana som slav. Så att ni bara vet.

När jag idag gick igenom filerna på min dator hittade jag en fil som heter ''den röde klänningen.docx'' Jag funderade en stund på vad denna fil kunde vara, och öppnade den. Plötsligt slog minnena som en våg över mig. Det är ju min novell! Novellen som jag skrev för nästa ett år sen. Jag skrev den, och sedan gav jag den aldrig en tanke till. Den försvann ur mitt medvetande, bara sådär. 

När jag nu öppnade filen visste jag exakt vad jag tänkt när jag skrivit varje rad, exakt vilka låtar jag inspirerats av och exakt vad symboliken i texten går ut på. Det var som om en del av mig själv skulle finnas i texten, som om den skulle innehålla en bit av min själ. 

Jag läste igenom texten och ändrade språket då jag hittade slarv eller språkfel. Nu är textens nästan felfri i min mening. 

Ifall någon vill läsa den får den gärna göra det, lämna mig en kommentar med epostadress så skickar jag den. Och nej, jag publicerar inte dessa kommentarer, men jag vill också veta vem som vill läsa isåfall. Jag tar gärna emot konstruktiv kritik.

Det är ju ändå min själ det är frågan om.

Jaha, igår röstade vi fram vår tolfte president här i lilla Finland. Sauli Niinistö är vår första borgerliga president efter Urho Kekkonen, som avgick från posten 1981. Senaste presidenten som kom från Samlingspartiet, Niinistös parti, var Juho Kusti Paasikivi, som tog över efter C.G Mannerheim 1946 och satt som president i 10 år. Han är också vår första president på över 20 år som inte är från Socialdemokraterna.

Enligt min åsikt beror valresultatet på att herr Sauli helt enkelt är en motreaktion mot Tarja Halonen, eftersom han a) är man b) är borgerlig c) håller på hårdare värderingar, som att t.ex pengar är viktigare än mänskliga rättigheter, medan Tawja var något av en mjukis, och kommer bli ihågkommen för att hon genom sin humanitet stod folket nära hjärtat.

Sauli Niinistö - Why so serious? Let's put a smile on that face!

Nu när jag har ägnat mig åt litet folkupplysning skall jag ta tag i lite serious business:

Det finns människor som anser att du kan få allt för pengar. Till och med glädje, lycka och kärlek. Detta är kanske till en viss mån sant, eftersom du med pengar kan köpa saker, och därmed är en maktfaktor när man har tillräckligt av dem.

Men det finns en sak som pengar aldrig kommer, aldrig har kunnat ge dig.

....

....

....

....

....

...

...

...

...

...

...

...

En Dinosaurus.

:(

Igår såg jag på en fin film, Death At A Funeral. Om ni aldrig sett en dvärg på LSD rekommenderar jag den starkt.

Filosofiprov imorgon. Fuck this shit säger jag.