''When the final day comes, and I stand in front of god father himself and he asks me why I did kill one of his true miracles, what am I supposed to say? That it was my job?''

Få böcker eller filmer är så sorgliga som The Green Mile av Stephen King. 

Boken (och filmen, dah) handlar om Paul Edgecombe, blockschef på den del av fängelset som är ansvarig för avrättningarna. Fängelseblocket brukar kallas ''den sista milen'' men eftersom golvet är svagt limegrönt, så har den i folkmun fått namnet ''den gröna milen'' (The Green Mile). En dag kommer en ny fånge in, den gigantiske, mörkhyade John Coffey, åtalad för mordet och våldtäckten av de två små flickor som hittades i hans famn medan han försäkrar storgråtande ''Jag försökte ta tillbaka det, men det var för sent'!'. Paul märker snart att Coffey inte är som de andra, ofta råskinnade fångarna på milen; till exempel kräver han att ljuset skall vara tänt på natten, för han är så mörkrädd. När Coffey botar Paul från en urinvägsinfektion genom att ''suga ut'' sjukdomen ur honom inser Paul och de andra fångvaktarna (''Brutal'', Harry och Dean) att Coffey har fått gåvan att hela. När den sadistiske fångvaktaren Percy Whitmore trampar ihjäl en mus lyckas Coffey återuppväcka musen från de döda genom sina krafte. Samtidigt kommer det en till ny fånge till milen, en psykopat som kallar sig själv Billy The Kid (och får öknamnet Wild Bill av fångvaktarna, efter historiens kanske mest misslyckade cowboy), som sakta hela tiden försöker hitta på nya sätt att retas med fångvaktarna. Detta gör så att Paul sakta men säkert börjar bli övertygad om att Coffey är oskyldig, och när det visar sig att fängelsechefens fru drabbats av en dödlig hjärntumör, börjar han utveckla en plan....

Det är omöjligt för mig att se filmen utan att fälla ett par manliga tårar åt hela den sista halvtimmen (som jag inte tänker avslöja här, se filmen eller läs boken!). Faktumet att filmen är närapå fyra timmar lång så att det inte nästan alls har redigerats bort viktiga saker från boken (till skillnad från Harry Potter.....) är något man inte ser allt för ofta i blockbusters, och rollprestationerna av Tom Hanks som Paul och Michael Clarke Duncan som Coffey hör till de mest imponerande jag har sett. Denna film kommer lätt med på min top 10-lista över filmer, och vice versa med boken. Har du inte sett den - se den, eller varför inte läsa boken?

Har lite pientä pintaremonttia på gång i mitt rum. Fortsättning följer.

Mvh,

INNO-Sundis.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...