Att ha ett drömjobb är väl en norm, något som vi alla upplever att vi vill ha. Det är ett yrke som man föreställer sig uppleva maximal lycka (om nu något sådant är möjligt) i arbetsförhållandet, ett jobb som på samma gång är stimulerande, lätt, välbetalt och roligt. Man har för sig att detta jobb, vare sig det är polis, pyskolog eller president, är allt detta på en och samma gång. Detta beror på att man oftast har en tendens att förbise eller kanske ''glömma bort'' de dåliga sidorna med saker som man gillar. Så är det, så har det alltid varit och så kommer det förbli. Det ligger i människans psyke. Mitt drömjobb däremot, kan jag säga att varken är lätt, kanske inte så välbetalt (om man inte råkar heta J.K Rowling eller Stephen King), ibland sannerligen inte roligt och ibland så ostimulerande att det är rentav skrämmande. Jag talar förstås om att vara författare. 

Enda sedan jag gick i lågstadiet och lärde mig skriva har jag känt på mig att jag är bra på det. Mina modersmålsvitsord har alltid pendlat mellan 9 och 10, och folk påstår till och med att mina texter är bra, ibland. Jag har flera gånger fått höra ''Sundis, du borde bli författare'', och alltid viftat bort det en smula smickrad, men innerst inne tänkt ''Kanske det hördu, kanske det...''. Det började som en liten tankelek när jag gick på högstadiet (åttan för att vara exakt) och läste Edgar Allan Poe: Andreas Sundberg, författaren. Jag var helt säker på att jag kunde skriva en lika bra och skrämmande novell som Den Svarte Katten, så jag började skriva litet då och då. Efter några månaders slit var jag klar med min novell, som hette Aftonstund och handlade om en man som vaknar med blodiga händer och jordiga skor i ett slott, och får reda på genom att han blir arresterad och förhörd av polisen att han i sömnen våldtagit och mördat en tjänsteflicka. Inte ett särskilt nyskapande tema direkt, men jag var fjorton och just då verkade det otroligt kreativt. Såhär med facit i hand måste jag nog säga att det var ett ganska makabert tema att skriva om i den åldern, men vad annat kan man förvänta sig om fjortonåringen låtit sig influeras av den tidigare nämnde Poe, H.P Lovecraft, Thomas Harris och redan då till en viss mån, Stephen King (Som enligt mig är författarskapets inte alltid okrönte konung). Men pojken i fråga hade också läst Mary Shelley, Jonathan Swift, Jules Verne, Mark Twain och Staffan Bruun, det vill säga några av de klassiska, allmänbildande författarna med en liten finlandssvensk twist, som knorr på svansen. Nåväl, novellen i fråga försvann när min förra dator dog, och det är ingen sorg. Den var så full med satsradningar och naiva uttryck att den var en plåga att läsa (inte för att påstå att denna blogg vore fri från dem, snarare tvärtom) och som sagt var intrigen svag. Fast å andra sidan var det ju min första novell. 

Nåväl, ett par år senare startade jag denna blogg, som en sorts virtuellt anteckningsblock. Först var den ganska utåtriktad, men blev mer och mer filosofisk och fundersam, den liksom mognade med sin (aningen ödmjuke) skribent, dess fader och den varelse vars tankar och känslor den uttrycker, det vill säga jag, Jean Andreas Waldemar Sundberg, också känd som Sundis - till eder tjänst, fagra dam, och jag säger mantackar. Denna blogg har onekligen hjälpt mig att bli en bättre skribent på alla sätt och vis och är på många sätt mycket givande att ha, att upprätthålla, att skriva på. Som sagt startades bloggen, och den fick mig att igen (jag hade låtit tanken sjunka ner i någon av de mörka lerpölar som lurar längst inne i huvudet på oss) börja fundera på dethär med författarskap igen, sådär sakta men säkert, liksom ett litet barn som tar sina första steg. Jag såg en mening någonstans (Vissa vet kanske var) som gav mig en idée, och vid sidan om skolarbetet använde jag mina sena kvällar (ty alla som känner mig vet om att jag har svårt med något så grundligt som att sova) till att skriva, skriva, ändra, radera, skriva och skriva igen, och som frukt av denna möda kom novellen Den Röde Klänningen, som vissa av er kanske läst eftersom jag lät folk läsa den för att se om mina författarfunderingar bara är en egen galenskap, eller något som andra kunde tycka att lämpar sig för undertecknad. Och det sägs ju att det är hälsosamt med litet kritik, av det konstruktiva slaget vill säga, ibland, och vi alla säger mantackar, ja förvisso. Reaktionen var ganska blandad: vissa tyckte att den hade sin charm, andra att den var kuslig men bra, de tredje att var överdriven och saknade realism och de fjärde att den var ren smörja. Men en sak hade de alla gemensamt, och det var att alla gillade slutet. Det gjorde jag också. Det var ju jag som skrev det. Om man vill läsa den kan man ta kontakt med dess författare och skjuta in ett litet snälla så kanske det kunde ordna sig. Borde titta igenom den själv också, det var ett tag sedan senast.

Nåväl, efter det beslöt jag att lägga novellskrivandet på hyllan, lite modfälld av kritiken. Nu har min inre författare börja spöka igen (om man nu kan kalla det så) här på bloggen, ifall ni inte märkt det. Senast i förra inlägget, jag säger mantackar. Får jag ett amen på det? Hursomhelst vill jag vända mig till dig, käre läsare. Vad tycker du om inlägg som Wither (Mörket), Pilgrimmen, Coast och She Was The Sun? Hör dom ens hemma här? Vad kunde göras bättre? Skulle du vilja läsa fler sådana? Skulle du läsa, om jag skulle skriva en novell med liknande stil och tema? Eller är det här med författarskap ännu en dröm som jag borde låta dö ensam och gammal? Jag lägger makten i era händer, bäste läsare, för första gången i denna än så länge ganska korta författarhistoria.

Hoppas vi är väl mötta.

Många dagar och ljuva nätter,

Sundis.

P.S

Som ni ser är bloggpausen slut.

D.S