Att ha ett drömjobb är väl en norm, något som vi alla upplever att vi vill ha. Det är ett yrke som man föreställer sig uppleva maximal lycka (om nu något sådant är möjligt) i arbetsförhållandet, ett jobb som på samma gång är stimulerande, lätt, välbetalt och roligt. Man har för sig att detta jobb, vare sig det är polis, pyskolog eller president, är allt detta på en och samma gång. Detta beror på att man oftast har en tendens att förbise eller kanske ''glömma bort'' de dåliga sidorna med saker som man gillar. Så är det, så har det alltid varit och så kommer det förbli. Det ligger i människans psyke. Mitt drömjobb däremot, kan jag säga att varken är lätt, kanske inte så välbetalt (om man inte råkar heta J.K Rowling eller Stephen King), ibland sannerligen inte roligt och ibland så ostimulerande att det är rentav skrämmande. Jag talar förstås om att vara författare. 

Enda sedan jag gick i lågstadiet och lärde mig skriva har jag känt på mig att jag är bra på det. Mina modersmålsvitsord har alltid pendlat mellan 9 och 10, och folk påstår till och med att mina texter är bra, ibland. Jag har flera gånger fått höra ''Sundis, du borde bli författare'', och alltid viftat bort det en smula smickrad, men innerst inne tänkt ''Kanske det hördu, kanske det...''. Det började som en liten tankelek när jag gick på högstadiet (åttan för att vara exakt) och läste Edgar Allan Poe: Andreas Sundberg, författaren. Jag var helt säker på att jag kunde skriva en lika bra och skrämmande novell som Den Svarte Katten, så jag började skriva litet då och då. Efter några månaders slit var jag klar med min novell, som hette Aftonstund och handlade om en man som vaknar med blodiga händer och jordiga skor i ett slott, och får reda på genom att han blir arresterad och förhörd av polisen att han i sömnen våldtagit och mördat en tjänsteflicka. Inte ett särskilt nyskapande tema direkt, men jag var fjorton och just då verkade det otroligt kreativt. Såhär med facit i hand måste jag nog säga att det var ett ganska makabert tema att skriva om i den åldern, men vad annat kan man förvänta sig om fjortonåringen låtit sig influeras av den tidigare nämnde Poe, H.P Lovecraft, Thomas Harris och redan då till en viss mån, Stephen King (Som enligt mig är författarskapets inte alltid okrönte konung). Men pojken i fråga hade också läst Mary Shelley, Jonathan Swift, Jules Verne, Mark Twain och Staffan Bruun, det vill säga några av de klassiska, allmänbildande författarna med en liten finlandssvensk twist, som knorr på svansen. Nåväl, novellen i fråga försvann när min förra dator dog, och det är ingen sorg. Den var så full med satsradningar och naiva uttryck att den var en plåga att läsa (inte för att påstå att denna blogg vore fri från dem, snarare tvärtom) och som sagt var intrigen svag. Fast å andra sidan var det ju min första novell. 

Nåväl, ett par år senare startade jag denna blogg, som en sorts virtuellt anteckningsblock. Först var den ganska utåtriktad, men blev mer och mer filosofisk och fundersam, den liksom mognade med sin (aningen ödmjuke) skribent, dess fader och den varelse vars tankar och känslor den uttrycker, det vill säga jag, Jean Andreas Waldemar Sundberg, också känd som Sundis - till eder tjänst, fagra dam, och jag säger mantackar. Denna blogg har onekligen hjälpt mig att bli en bättre skribent på alla sätt och vis och är på många sätt mycket givande att ha, att upprätthålla, att skriva på. Som sagt startades bloggen, och den fick mig att igen (jag hade låtit tanken sjunka ner i någon av de mörka lerpölar som lurar längst inne i huvudet på oss) börja fundera på dethär med författarskap igen, sådär sakta men säkert, liksom ett litet barn som tar sina första steg. Jag såg en mening någonstans (Vissa vet kanske var) som gav mig en idée, och vid sidan om skolarbetet använde jag mina sena kvällar (ty alla som känner mig vet om att jag har svårt med något så grundligt som att sova) till att skriva, skriva, ändra, radera, skriva och skriva igen, och som frukt av denna möda kom novellen Den Röde Klänningen, som vissa av er kanske läst eftersom jag lät folk läsa den för att se om mina författarfunderingar bara är en egen galenskap, eller något som andra kunde tycka att lämpar sig för undertecknad. Och det sägs ju att det är hälsosamt med litet kritik, av det konstruktiva slaget vill säga, ibland, och vi alla säger mantackar, ja förvisso. Reaktionen var ganska blandad: vissa tyckte att den hade sin charm, andra att den var kuslig men bra, de tredje att var överdriven och saknade realism och de fjärde att den var ren smörja. Men en sak hade de alla gemensamt, och det var att alla gillade slutet. Det gjorde jag också. Det var ju jag som skrev det. Om man vill läsa den kan man ta kontakt med dess författare och skjuta in ett litet snälla så kanske det kunde ordna sig. Borde titta igenom den själv också, det var ett tag sedan senast.

Nåväl, efter det beslöt jag att lägga novellskrivandet på hyllan, lite modfälld av kritiken. Nu har min inre författare börja spöka igen (om man nu kan kalla det så) här på bloggen, ifall ni inte märkt det. Senast i förra inlägget, jag säger mantackar. Får jag ett amen på det? Hursomhelst vill jag vända mig till dig, käre läsare. Vad tycker du om inlägg som Wither (Mörket), Pilgrimmen, Coast och She Was The Sun? Hör dom ens hemma här? Vad kunde göras bättre? Skulle du vilja läsa fler sådana? Skulle du läsa, om jag skulle skriva en novell med liknande stil och tema? Eller är det här med författarskap ännu en dröm som jag borde låta dö ensam och gammal? Jag lägger makten i era händer, bäste läsare, för första gången i denna än så länge ganska korta författarhistoria.

Hoppas vi är väl mötta.

Många dagar och ljuva nätter,

Sundis.

P.S

Som ni ser är bloggpausen slut.

D.S

 

Toffslan

11 december 2012 21:17

Jo, glad över att bloggpausen tog slut!;)
Detdär med författaryrket verkar som en verkligt bra idé!
Och kanske detdär med bra lön och sånt inte är så viktigt, bara man gör det man anser vara trevligast

http://terveolentove.blogspot.com

Andreas Sundberg

11 december 2012 21:23

I sanning! Ska sätta det bakom örat! (:

 

Jerry

11 december 2012 21:33

Analys på dina tidigare publicerade noveller:

Wither
Trevligt skriven text. Häpnandsväckande djupa tankar om omständigheter som för många är tämligen vardagliga, men som i din text kommer fram som fenomen man inte enbart kan relatera till men även uppdatera sin syn på saken om. Texten väcker helt klart känslor, ordvalen sitter perfekt och upprepningen av ord, t.ex ordet funderar i "Jag funderar på sorg, jag funderar på glädje." betonar innehållets mångfasetterade emotioner. En helt klart utmärkt skrift, men någonting får mig att fundera på om sångtexten är alldeles nödvändig. Samtidigt som den gör texten luftigare och lite lättare att behandla är det noterbart att enbart din egen text skulle ha varit bra nog.

Pilgrimmen

En text som t.o.m får den tuffaste av oss att leka att hon fått ett skräp i ögat. Innebörden är självklar, skön samt minnesvärd. Anaforerna i första stycket får läsaren att bli uppmärksam, när sedan budskapet förmedlats är det en ren fröjd att få andas ut och bearbeta innehållet. Uppenbarligen min favorit av dina texter jag läst!

Coast
Senast här är det väl på tiden att lite negativ kritik dyker upp.:) Någonting som stör mig otroligt mycket med denna, annars löjligt välskrivna, sorgliga, absolut fenomenala text framkommer i det första stycket. Att du skriver "Se ljuset, se det väl." och senare "Se den. Se den väl." utan att repetera detta i slutet av novellen, då det på något mystiskt sätt verkar vara förväntat där. I detta fall skulle jag personligen undvika denna sorts upprepning i början och använda mig av andra ord. Du kan minsann tycka att det är idiotiskt att jag hakar upp mig på denna minimala "brist" i texten, men enligt mig är det just liknande saker som får mig att tänka två gånger innan jag ger texten dess slutliga vitsord. Texten som annars skulle ha nått en väldigt bra placering hos mig föll några platser enbart på grund av ett rätt så litet problem som skulle ha kunnat undvikts.

She was the sun
Sundis kända "Se det väl" dyker upp här igen, denna gång på ett mer värdesatt sätt! Jag älskar verkligen hur du med dina korta meningar och dina ypperliga ordval åstadkommer texter som är avancerade men samtidigt lättlästa. Jag har inte riktigt några kommentarer enskilt på denna text, men i allmänhet är det en glädje att läsa det du skrivit. Ditt språk är givetvis en höjdare, och dina ideér, fastän de tidvis inte är alltför orginella, tar upp djupare eller finare perspektiv på saken. Du skriver intressant! Således ger dina noveller, också de innehållande mer repeterade ämnen, en fräsh munter inblick på någonting allmänt.

Skriv, skriv, skriv!

Andreas Sundberg

11 december 2012 22:19

Jösses vilken djupgående analys! Jag är imponerad över att du satt tid på att skriva en så välformulerad analys till mina små skapelser, det är jag i sanning, och jag säger mantackar. Jag blev ärligt rörd, ska du veta! Jag känner att jag måste hedra dig med ett minst lika långt svar. Ett par förklaringar, om det så behagar. Se dem, och se dem väl.

Texten i Wither är med eftersom det är inspirationen bakom hela funderingen, och om man noga läser så kan man ana kopplingen, kanske genom att läsa lite mellan raderna. I mitt huvud verkade det självklart, men jag förstår att det för den utomstående är svårt. Lyssna gärna på låten, den är fenomenal!

Jag kan berätta att min inspiration till denna text är något du borde känna igen: Den Gröna Milen av Stephen King. Men jag tog upp samma tema ur ett ganska annorlunda perspektiv, don't you think? ;)

Coast är annorlunda på många sätt, för den är i sanning personlig för mig. Jag tror inte att någon annan än jag fullt förstår den, och därför är den kanske lite halvdant skriven. Jag vet inte varför de sista ''se det'' föll bort. Det kändes bara fel att skriva dit det. Jag tycker själv att det är den sämsta av dessa.

Har en känsla att det kommer bli ett sätt att känna igen mina texter, ibland ofta repeterat och ibland insmuget här och var. Det är egentligen en liten nick till min idol Stephen King, som använder ett liknande uttryck i bokserien ''Det Mörka Tornet'', till exempel ''Hör mig, hör mig väl, jag ber.''. Det förvånar mig inte att du inte har mycket att säga om den, för det har inte jag heller. Den bara rann ur mig, rent utsagt.

En gammal kliché är ju att det inte finns några nya idéer längre. Jag tror inte att något av det jag skrivit kan klassas som originellt, men jag gör det bästa för att skriva det på mitt eget sätt. Skriva skall jag, frågan är endast när och VAD.

Tack ännu en gång, det betyder mycket för mig!

 

Revolvermannen

11 december 2012 22:01

Den som ger upp drömmar ger upp livet. Och kritik är något man bör ta med en nypa salt, dock väldigt givande att få det av främlingar, ty vänner och älskare ljuger in i det sista.

Eftersom jag inte tagit del av så mycket text skall jag säga varken bu eller bä angående dem och var och när de skall finnas. Men skriva skall du. Om läsare tycker om det? En god vän sade mig en gång, med antydan till ett leende:

"I have no opinion. No, none at all. Opinion is politics, and politics is an evil which has caused many a fellow to be hung while he's still young and pretty."

Andreas Sundberg

11 december 2012 22:26

Jag trodde det var jag som är Revolvermannen? Detta är i sanning förvirrande.

Hursomhelst, så kanske du har rätt med dina klichéer. Det är ju onekligen så att man skriver mest för sig själv. Men jag känner ett behov att få bekräftelse för min... förmåga, om jag får kalla den så. Det är ju onekligen så att kritik inte heller är endast av ondo, ifall den inte är allt för skarp. Så inte heller tänker jag skriva endast för mig själv, utan för andra också för att jag vill se vilka känslor det kan väcka. Jag avslutar med att tacka dig för din kommentar, och genom att besvara ditt citat med ett annat som jag läste någonstans för en längre tid sen: ''Politiken är ett tueggat svärd: ett svärd som skänka både krig och fred. Detta beror på vilken furste som bär svärdet.''

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Idag blev jag påmind om jag faktiskt har en blogg.   Jag satt på bussen påväg in till stan för att kolla in slutförsäljningen på Anttila - jag skulle nämligen behöva några grejer till mitt kök och tänkte att om det någonsin är läge för att slå ti...

Inspirerad av min bloggarkollega Lukas känner jag att det är dags igen för att skriva litet här på bloggen.  Dock skola ni, o högt ärade läsare, icke förvänta eder något spektakulärt. Jag kommer nämligen att återuppliva en gammal serie;     S...

Under en gatlykta står en man och röker. Jag går förbi honom och känner den där fräna lukten av cigarettrök. Kollar ner mot ån. Den är lugn så här till kvällen.  Det doftar litet vagt av restaurangmat och sommar. Jag är trött. Jag är slut. Ja...

Under slutspurten här i Åbo känns allting litet jobbigt. Deadlines trycker på, alla runtom mig är antingen redan på arbete eller megastressade av skolarbete. Det blir lätt så att man känner sig aningen ensam och bortglömd, då folk inte har tid för en...

Nattliga hälsningar, bäste bloggläsare. Eller kanske är det dag när du läser det här? Skippa isåfall det första ordet.   Inspirerad av Lasse Grönroos från vårt allas favoritradioprogram, Metallväktarna, har jag tänkt börja en ny serie här på min ...