Istället för att skriva låter jag bilden tala för sig:

När jag idag för första gången öppnade To Live Is To Die, en bok jag fick till julklapp, skedde något som totalt blew my mind. När jag såg bilden på Cliff Burtons gravsten blev jag mållös: Cliffs födelsedag var 10.2.1962, vilket skulle innebära att Cliff skulle ha fyllt 50 år idag. Det känns som ödet på något vis rörde mig dendär stunden; tänk att jag helt omedvetet skulle börja läsa en bok om Cliffs liv på hans födelsedag!

 Cliff Burton. R.I.P

Jag tänker nu göra det inlägg jag planerat redan länge. Jag tänker berätta lite om de fem gitarrister som inspirerat mig mest som musiker. Håll i hatten, för nu kommer det en satsad lista! (not.)

Plats nummer 5: Zakk Wylde.

Hata eller älska honom, så måste du ändå erkänna att Zakk verkligen har ett mäktigt sound på sina gitarrer. Nog för att han kanske överdriver med sina pinch harmonics, men det är ju en del av hans stil, något som får en att tänka ''Aah, Zakk Wylde''. Det är just detta sound jag alltid har eftersträvat.

Plats nummer 4: Steve Vai.

Steve Vai är gitarristen som gör det omöjliga möjligt. Hans sätt att ständigt hitta på musikstycken som är så origniella att det skriker om det inspirerar mig.

Plats tre: Dimebag Darrell och Kerry King.

Panteras Dimebag Darrell och Slayers Kerry King har påverkat mig genom sin attityd till musiken.  

Plats två: Adrian Smith.

Finns väl knappast ett enda Iron Maiden-fan som inte tycker att Adrians solon är the shit. Hans soloteknik är något jag alltid har eftersträvat: Lyssna bara på Aces High! Jösses.

Plats nummer ett: David Gilmour.

Denna man har allt: soundet, solona, låtskrivarkunskapen, looken, imagen, känslan.. Hans karriär är så omfattande att jag ständigt hittar nya inspelningar han medverkat på som fängslar mig, både Pink Floyd och andra grejer. Enligt mig finns det ingen bättre gitarrist i denna värld, har aldrig funnits och kommer aldrig att finnas heller. Inte ens Hendrix har en chans mot Gilmour. Lyssna bara på solot i Comfortably Numb och erkänn att jag har rätt. Eller varför inte hela Echoes. Det är med Gilmour i åtanke min gitarr är köpt, vilket ni torde förstå på tisdagen. Long live Dave!