Att få bli pilgrim. En ensam vandrare, ett med naturen. ''Må vägen bli min brud'', säger han. ''Hon är en sträng härskarinna, men en rättvis''. Vägen är smärtan, men vägen är också trösten. Vägen är trötthet och möda, men vägen är också en uppmaning: ''gå vidare!''. Vägen är bara ett hinder. Vägen är hans bäste vän, men också hans värsta fiende. Han måste respektera den, om väntar sig att få respekt tilbaka. Vägen är lång. Vägen går till målet.

Målet, ja. Man kan ju icke vara en pilgrim om man inte har ett mål på sin resa - då är man blott en vandrare, en vandrare bland många. En pilgrim måste nå något genom sin resa. Resan måste ha en mening.

Men kanske resan är målet? Är det kanske inte syftet till varför han går? Varför han valt ensamheten? 

Då når han sitt mål varje vaken stund, och förevigt kan han leva som en pilgrim. För resan tar inte slut. Världen är för stor, det finns för många platser och för många minnen som inte ännu har fått så sitt frö att växa till något underbart. Pilgrimmen vet detta. Därför är resan målet.

Dammet på pilgrimmens kappa är egentligen trofér från en främmande trakt. Varje fåra i hans trötta ansikte är ett minne. Påsarna under ögonen är vaksamheten, den bistra uppsynen är vittne till den ondska människor och natur är i stånd till. Varje droppe svett är en påminnelse; en påminnelse om den egentliga resan. En påminnelse om livet. 

Livet måste alltså ha en mening. Livet är resan. Pilgrimsfärden är lång och tung, men så länge du fokuserar på målet kommer du att klara det. Du vet att du kommer få vila. En dag tar vägen slut. Allt blir vitt. Och du ler, för du vet detta:

''Nu får jag vila. Det har jag förtjänat.'' Glöm aldrig bort resan. Då är inte vilan värd besväret.

Omslaget till Wish You Were Here av Pink Floyd är en av de bilder som jag alltid kunnat relatera till; omslaget föreställer två business-män i kostymer som skakar hand. Det vore väl inget konstigt med det, ifall det inte vore så att en av dem brann. Det som är intressant är att fotografiet är helt genuint, alltså man tände påriktigt eld på en stuntman för bildens skull. Nåväl, symboliken kring bilden är väl ganska enkel att förstå: hur mycket vi än brinner i själen så märks det inte alltid på utsidan. 

Har så otroligt paradoxal feelis just nu. Allting känns så perfekt, så lyckligt och just så magiskt som man vill att en sommar ska vara, och ändå är allting så jävligt frustrerande, ändå mår jag dåligt och ändå känner jag en otrolig ångest. Livet är inte lätt, och skall inte vara det heller, men att det skall bli så jävligt svårt är orättvist. Speciellt just nu. Saken blir inte bättre av att jag fick höra en mycket dålig nyhet här nyligen. Jag skulle vilja bara krypa ner i en varm famn och glömma allt. Och då menar jag inte vilken famn som helst.

Jag återupptäckte en helt härlig låt här om dagen annars:

Denna låt är så härligt ärlig och hämtar dessutom tillbaka en massa fina minnen från barndomen. Gillar!