Här firade jag midsommar i år: 

Livet som eremit i skärgården tilltalar mig verkligen. Man behöver inte bekymra sig över småsakerna i vardagslivet. Man får leva på sina egna villkor i symbios med naturen. Man får tid att fundera, att filosofera. Att bara sitta ensam på en brygga eller ett berg och stirra på havets oändlighet är så terapeutiskt för mig. Jag förstår hur hon, havet, lyckats locka till sig så många män genom århundraderna. Jag skulle verkligen vilja ha en egen båt, så att man bara kunde åka ut på havet då och då, och eventuellt ta i land på Östholmen eller någonstans och bara vara en stund. Det är ett av mina mål i  livet att ha en egen stuga ute i skärgården. Om min författardröm någonsin går i uppfyllelse så tror jag det skulle vara min plats för inspiration. Ska försöka göra mig lite tid i slutet av Juli så att jag eventuellt kan åka ut dit igen för några dagar och bara vara. Det kräver både kropp och själ.

Fastän semestern börjar på fredag.

Fastän det är fest och lönedag.

Fastän det är Fogerty på lördag.

Fastän det är sommar.

Är sinnet tungt, är humöret nere

Jag ser lidande och död fastän jag inte vill.

Mitt sinne tyngs av andras bekymmer, 

Egna och andras. 

Jag har inte bett om det här.

Sagan fick inte ett lyckligt slut.

Hur gick det nu såhär?

Var ute och körde idag. Bara för mig själv. Jag tänkte först ta någon med mig, men jag beslöt mig för att jag behöver vara ensam. Det är något terapeutiskt med att köra bil längs med en oändlig väg. Något filosofiskt. Det blir så lätt att samla tankarna, och du kan fokusera på det väsentliga. Dessutom lyssnade jag på Whitesnake och Pantera. Jag återupptäckte den låt som kanske är Panteras bästa, Hollow.

''What's left inside him?
Don't he remember us?
Can't he believe me?
We seemed like brothers.
Talked for hours last night,
About what we want to be.
I sit now with his hand in mine,
But, I know he can't feel''

Låten handlar om en ung man vars bästa vän hamnat i koma på grund av ett självmordsförsök.

''I'm close with his mother,
And she cries endlessly.
Lord, how we miss him,
At least what's remembered.
It's so important to make best friends in life,
But, it's hard when my friend sits with blank expressions.''

''No one knows, what's done is done.
It's as if he were dead.''

Phil Anselmo må vara världens största junt, men jävligt bra låtar kan han skriva.

All work and no play makes Sundis a dull boy. Här är bilden på drickan som utlovades:

10 poäng och ett papegojmärke åt den som förstår varför denna dricka är legendarisk. Bilder på hatten kommer imorgon. Kanske.

Igår fick jag en skrämmande insikt. Jag fick se rakt in genom ett så mörkt fönster, att inget ljus kunde nå in igenom det. Ett så mörkt fönster att det hade blivit omöjligt för fönstret att ta in något ljus till andra sidan. Ett så mörkt fönster att det behövs preparat för att ens hålla det litet på glänt. På fönstrets andra sida fanns ett hat. En frustration. Sorg. En vilja att göra slut på detta mörker, på vilket sätt som än krävs. Det värsta var att jag inte kunde hjälpa på något sätt. Det enda jag kan göra var att lyssna, klappa lite på ryggen och låta min skjorta få en fläck av tårar. Det värsta är när man verkligen vet att den andra människan lider, och man vet att det inte står i din makt att ändra på det. Obehagligt.

Det är verkligen sommar nu. Jag ser fram emot den efterlängtade semestern, som börjar den tjugonionde. Det tar verkligen emot att fara på jobb imorgon. Nu jobbplats, nya rutiner och nya människor. Just när man hade vant sig vid det förra systemet så fuckas allting upp. Det är verkligen synd att kommunen har så lite jobb att erbjuda att man måste byta jobbplats varannan vecka. Bra är det ju att fredagen är en ledig dag, eftersom ingen knappast missat att det är midsommarafton då. Ser verkligen fram emot den! Blir sjukt najs att åka ut på havet, bara chilla, fiska, äta gott, dricka godare, bada bastu, sjunga och spela, berätta spökhistorier, och tillslut sova på vinden. Det är verkligen vad jag behöver just nu.

Midsommar? MIDSOMMAR!  

Det finns ett ytterligare bevis på att det verkligen är sommar: veckosluten är alltid episka! Det blir grillfester, poolpartyn, äventyr, cruising, Estlandsresor, intressanta diskussioner med nya, härliga människor, god mat, liten univelka och fenomenal musik nästan varje fredaglördagsöndag. Det känns så skönt att bara leva i nuet, liksom. 

   Batman är tillbaka. I ett skede var jag nära att ge upp manteln, men världen behöver ännu Batman. Det känns i lilltån.

P.S Uppdaterade länklistan - ta dig en titt åt sydöst och se om du är med!

P.S.S Köpte en cool hatt idag, och en legendarisk dryck. Bilder kommer senare. Kanske.

Jag har tråkigt, så jag beslöt mig för att antafinalinas utmaning.

1. Ditt fulaste klädesplagg som du använder i hemlighet?

Beror på hur man definierar ett ''fult'' klädesplagg. Ett klädesplagg som ser förjävligt ut på mig kan ju se hur bra som helst ut på nån annan. Men jag har en av Pappas gamla gråa college-tröjor från 1990-talet med en bild av sovande björnar på, som jag använder som ''mys-skjorta'' ibland hemma.

2. Vad är din "guilty pleasure"-musik?

Har alltid gillat Robbie Williams. Vet inte om man kan kalla det ''guilty pleasure'' direkt. Ibland finns det ganska stor diversitet i mina spellistor; där kan finnas allting mellan Leevi and the Leavings, hederlig pop från 80 talet (allting från Madonna till Gazebo) och Limp Bizkit. Beror helt på dagen.

3. Celebrity crush?

Diane Kruger.

4. Bästa angstsången?

Van Nuys av Sixx:A.M., The River av Bruce Springsteen, Where The Wild Roses Grow av Nick Cave & Kylie Minogue eller Brothers In Arms av Dire Straits (Live-versionen från ''On The Night'', pedal steel-solot i slutet ger mig kalla kårar).

5. Vad tycker du om reality tv?

Saken är den att jag inte tittar så mycket på tv, tack vare internet (yarr yarr), med undantag för ishockey och fotboll förståss. Men jag har nog följt med ''Expedition Robinson'' t.ex någon gång i tiden.

6. Sushi eller hamburgare?

Hamburgare all the way. 

7. Brittisk eller amerikansk engelska?

Beror vad du syftar på med ''brittisk''. Irländsk, skottsk, walesisk eller engelsk? Jag har alltid tyckt att skottisk engelska är charmigt, på något sätt, och ''perus-engelsk'' engelska har ju också sin charm. Så jag kör med brittisk. Amerikanerna låter bara löjliga med sina hårda konsonanter.

8. Karriär eller familj?

Varför skulle man inte kunna ha båda?

9. Om du inte bodde i Finland, var skulle du helst bo och varför?

Intressant fråga. Jag har alltid gillat Tyskland eftersom det är ett historiskt intressant land med en gästvänlig kultur, och Storbrittanien har ju sin charm, så jag antar att jag skulle välja någon av dessa länder. Alternativet på städer/orter år så stort att jag aldrig i livet skulle kunna bestämma mig var där, dock.

10. Bäst comfortfood?

Lasagne. Det är aldrig fel med Lasagne. Katten Garfield blir på andra plats när det kommer till Lasagne.

11. Havet eller land?

Havet, för havet är så mycket och ändå inget speciellt på samma gång. Jag skulle till hundra procents säkerhet ha gått till sjöss om jag levat på 1700-talet. Dessutom har jag alltid lekt med tanken att bli fiskare vid medelhavet.

Utsikt från Norrkullalandets lagun.

Några nya frågor tänker jag dock inte klämma fram. Folk blir stalkade redan som det är.  

En sak som jag gillar med mitt jobb är att jag inte egentligen har tid att fundera så mycket på annat. På jobbet händer det något hela tiden, det finns alltid något att göra eller något att bära eller något att reparera. När jag äntligen sen får ta en paus så är jag oftast så slut att jag bara sitter och laggar, kanske skriver ett textmeddelande med någon jobbanekdot åt nån eller spelar korgboll med arbetskollegor (true story, gjorde det idag). Det finns ingen tid för något annat - jobbet tar upp både den fysiska och den psykiska delen av mitt väsen. Det är bra. Det är lite som en sorts meditation. Jag trivs ganska bra på Leppätien Koulu. Jävligt synd att jag blir förflyttad till Sibbo Gymnasium nästa vecka. Jag som aldrig ville sätta min fot där igen - är det inte härligt med ödets ironi? Hoppas verkligen att jag får nån bra työpari där, för annars kommer jag att gå sönder.

Perus-utsikten på pausen.  

Åkte till bibban idag en sväng. Lånade Drömfångare av Stephen King samt Fahrenheit 451 av Ray Bradbury. Den lär vara bra, och lär ska höra till den litterära allmänblidningen, Dessutom gick författaren i fråga bort för en tid sen, så jag finner det ytterst passande.

Nu måste jag ta mig en sista funderare. Sen lovar jag, sen kommer det att hända nåt. Nu gäller det att spela korten rätt.

Att få bli pilgrim. En ensam vandrare, ett med naturen. ''Må vägen bli min brud'', säger han. ''Hon är en sträng härskarinna, men en rättvis''. Vägen är smärtan, men vägen är också trösten. Vägen är trötthet och möda, men vägen är också en uppmaning: ''gå vidare!''. Vägen är bara ett hinder. Vägen är hans bäste vän, men också hans värsta fiende. Han måste respektera den, om väntar sig att få respekt tilbaka. Vägen är lång. Vägen går till målet.

Målet, ja. Man kan ju icke vara en pilgrim om man inte har ett mål på sin resa - då är man blott en vandrare, en vandrare bland många. En pilgrim måste nå något genom sin resa. Resan måste ha en mening.

Men kanske resan är målet? Är det kanske inte syftet till varför han går? Varför han valt ensamheten? 

Då når han sitt mål varje vaken stund, och förevigt kan han leva som en pilgrim. För resan tar inte slut. Världen är för stor, det finns för många platser och för många minnen som inte ännu har fått så sitt frö att växa till något underbart. Pilgrimmen vet detta. Därför är resan målet.

Dammet på pilgrimmens kappa är egentligen trofér från en främmande trakt. Varje fåra i hans trötta ansikte är ett minne. Påsarna under ögonen är vaksamheten, den bistra uppsynen är vittne till den ondska människor och natur är i stånd till. Varje droppe svett är en påminnelse; en påminnelse om den egentliga resan. En påminnelse om livet. 

Livet måste alltså ha en mening. Livet är resan. Pilgrimsfärden är lång och tung, men så länge du fokuserar på målet kommer du att klara det. Du vet att du kommer få vila. En dag tar vägen slut. Allt blir vitt. Och du ler, för du vet detta:

''Nu får jag vila. Det har jag förtjänat.'' Glöm aldrig bort resan. Då är inte vilan värd besväret.

Omslaget till Wish You Were Here av Pink Floyd är en av de bilder som jag alltid kunnat relatera till; omslaget föreställer två business-män i kostymer som skakar hand. Det vore väl inget konstigt med det, ifall det inte vore så att en av dem brann. Det som är intressant är att fotografiet är helt genuint, alltså man tände påriktigt eld på en stuntman för bildens skull. Nåväl, symboliken kring bilden är väl ganska enkel att förstå: hur mycket vi än brinner i själen så märks det inte alltid på utsidan. 

Har så otroligt paradoxal feelis just nu. Allting känns så perfekt, så lyckligt och just så magiskt som man vill att en sommar ska vara, och ändå är allting så jävligt frustrerande, ändå mår jag dåligt och ändå känner jag en otrolig ångest. Livet är inte lätt, och skall inte vara det heller, men att det skall bli så jävligt svårt är orättvist. Speciellt just nu. Saken blir inte bättre av att jag fick höra en mycket dålig nyhet här nyligen. Jag skulle vilja bara krypa ner i en varm famn och glömma allt. Och då menar jag inte vilken famn som helst.

Jag återupptäckte en helt härlig låt här om dagen annars:

Denna låt är så härligt ärlig och hämtar dessutom tillbaka en massa fina minnen från barndomen. Gillar!

Kan inte riktigt sätta ord på feelisen just nu. Får ta till bilder istället, eftersom det lär vara så att de säger mer än tusen ord:

Imorgon till Borgå och kolla på ''gubbrock''. Yay!