Jag har en känsla i magen. Näst efter hjärtat så är magkänslorna dom näst värsta. Jovisst, dom bästa känslorna finns ju också i hjärtat och magen, som när man är riktigt glad eller får höra beröm över något man gjort, men dom värsta känslorna finns också där, som hjärtesorg, nervositet, oro och obehag. Kanske också besvikelse?

Jag har haft en obehaglig känsla i magen ändå sedan juli detta år. Den har försvunnit emellan, men alltid när man trott att den försvunnit har den kommit tillbaka och gjort sig påminnd. På senaste tiden har den dock figurerat nästan oavbrutet. Varje morgon, middag och kväll känner jag dendär lilla, spända känslan som får hela min tillvaro att kännas hopplös, frustrerande och deprimerande. Jag tror känslan är en variant av den lilla rösten, men på ett mycket starkare och jävligare sätt. Känslan går nästan att beskriva som ångest, men jag skulle inte gå så långt att jag skulle kalla den depression, för jag är annars ganska nöjd med omgivningen eftersom detta år helt enkelt varit ett av de bästa i mitt liv, och fast det näsan är slut tror jag det ännu kommer hända en massa roligt, julen icke att förglömma. 

Det känns som det fattas något i min tillvaro, något jag inte kan sätta fingret på. Ibland på kvällarna har jag en konstig känsla av tomhet, en känsla som ofta förstärks av den tidigare omnämnda och omskrivna rösten. Ibland tar jag upp telefonen, för att jag måste få ringa och prata ut om allt och alla till nån, men efter en genomgång av min kontaktlista konstaterar jag att det inte finns någon som skulle orka eller förstå sig på mina ''problem''. Jag kanske har fel i det fallet, men jag tror inte heller att allt för många skulle vara pigga på djupa diskussioner denna tid på natten.

Summa summarum, Ich Habe Angst, och vet inte vad jag skall göra åt det. Kanske det inte finns något man kan göra? Kanske man bara får bita ihop tills ångesten än en gång ger med sig? 

För tillfället finns det ett ord som pinar mig innerligt: uttnyttjad.

Jag tror att genom att dela med mig av detta på bloggen, så kanske vissa männsikor får en viss förståelse över varför jag reagerar som jag gör på vissa saker. Jag hoppas i alla fall att de gör det.