Jag vet inte vad jag skall skriva, egentligen. På samma gång är jag lycklig, glad, förväntansfull, orolig, lessen, besviken och framförallt spänd. Imorgon är dagen då det var meningen att jag skulle rycka in i armén tillsammans med de av mina vänner i samma ålder som blivit kvar i Sibbo nu tills Januari. Men som alla som läser denna blogg vet så blir det ju inte så, på grund av min brutna fot. Det känns så konstigt att veta att dagen jag väntat på så länge med blandade känslor är imorgon, och att när den dagen kommer så händer det inget. Eller jo, jag skall till regionalbyrån och lämna in mina E-papper, samt höra lite vad jag har för alternativ. Det känns bitterljuvt, på något sätt. Vet inte vad jag ska tro om saken, egentligen. Hade inte trott att jag skulle känna mig så underligt tom som jag nu gör. Nåväl, får väl se vad de säger imorgon och sedan fundera på saken.

Igår köpte jag en ny gitarr. En äkta Fender Sonoran. Tufft va? Sedan var det lite festande med mycket folk. Hade riktigt roligt, faktiskt.

Och idag var det dags att för rakning av militärpojkar, och mig själv. Jag lovade att sympatiraka mig, och jag står för mina ord. Efter litet härjande med maskinen så var vi alla stiligt skalliga (utom jag eftersom Kress lämnade kvar en trevlig liten lock som senare togs bort med sax). Här är några bilder från dagens arbete på Salon de Sundis: 

Sedan åts det den sista civila pizzan och dracks den sista civila ölen. Inte ett så dåligt saldo, för en söndag. 

Måste nog säga att det är ganska skönt att vara tunnhårig egentligen. Känns så fritt, på något sätt. Och så är det ju så otroligt praktiskt. Man lider ju aldrig av bad hair days, eller?

Otroligt badass, eller hur? Är bara en ansiktsmask ifrån att vara Bane från Batman.

Tänker försöka sova nu. En dygnsrytm vore fint att ha, nämligen. 

''... Maybe everything that dies someday come back''

Inga nyårslöften från mig i år. Jag kan ändå inte hålla mina nyårslöften, med undantag av förra året då jag faktiskt höll alla mina tre nyårslöften. Det var första gången, och antagligen den sista också. Problemet för mig att jag inte riktigt har något att lova, och för att lova något måste jag ju tro på att jag kan klara det, vilket ju är en annan försvårande omständighet. Jag menar, visst kunde jag till exempel lova att ''vara gladare i år'' eller att ''hitta en flickvän'' eller något dylikt, men jag vet inte hur året kommer se ut, jag vet inte om ifall det finns orsaker till depressioner som är allvarliga än förra årets och jag om någon vet att allt är möjligt. I och för sig kunde man ju argumentera att man skulle bemöta dylika dilemman med en positivare attityd, och därav uppfylla löftet om att vara gladare, men det vill jag inte heller lova - man vet aldrig när dylika saker händer. För att uttrycka det mycket kort och koncist är ett dylikt löfte, som verkar så simpelt, helt enkelt en allt för stor utmaning för en person som liksom jag överanalyserar det mesta. Jag vill inte heller göra mig själv besviken när jag inte kan hålla mina löften. Gudarna skall veta att det händer tillräckligt ofta annars också.

Vad det andra exemplifierade löftet anbehagar så måste jag nog säga att jag antagligen är för kräsen. Det är en insikt som slagit mig för en liten tid sen, och gnagt i mitt bakhuvud enda sedan dess. Jag siktar alltid för högt för att sedan falla för djupt, och har på grund av det tröttnat på att ens försöka. Det är nog så att det känns jobbigt ibland när man i princip är den enda grabben utan flickvän i sin kaveriporukka, men inte heller vill jag vara tillsammans med någon bara för att det finns ett tvång, ett ''måste'' att vara det. Onödigt att ens fundera kring detta egentligen, i synnerhet på denna blogg, men som singel är det ju helt klart något som på ett sätt känns aktuellt, särskillt på grund av tidigare nämnda faktorer. Dessutom är jag litet för mycket av en enstöring, litet för mycket av min egen sort för att klara av en relation med någon som inte är lite av samma sort, lite halvt filosofisk och lite halvt konstig, liksom jag. Och de växer inte på träd, hörni. Inte i alla fall i någon känd trädgård. 

Så nyårslöften är inte helt min grej.

Igår var jag en lycklig man. Min pappa gav mig alla sina gamla Pink Floyd-skivor, eftersom han fick ett boxset med den kompletta diskografin som remasters i kombinerad julklapp/födelsedagsgåva. Detta innebär att jag nu är ägare till originalversionerna, alltså den första cd-pressningsversionen av bland annat Dark Side Of The Moon, Wish You Were Here, The Wall och The Divison Bell. Till min besvikelse visade det sig att några av skivorna var brända kopior, men jag är ändå överlycklig över detta musikarv. Om jag skulle ha ork och foten skulle hålla skulle jag bege mig till vårt förråd och rota lite. Har hört rykten att en majoritet av dessa skivor lär figurera på LP där, och DET skulle sannerligen vara något att ha. Skulle jag hitta dem samt äga en fungerande LP-spelare så skulle jag aldrig mera gå ut, utan sitta hemma och hifistellä med vinyler 24/7 istället. 

P.S Bruce Springsteens skiva Nebraska. Härligt chill. Finns inget bättre att somna till. D.S

Jag orkar inte med något nu. Speciellt inte folk.

Ich habe keine lust.

Vet ni känslan, när man har så otroligt mycket som snurrar i skallen att man inte vet var man ska börja när man vill skriva om det? När orden inte riktigt verkar få fäste, när det finns så mycket att säga, att fundera på och analysera, när det finns en miljon olika sätt att skriva om en sak och när man inte vet vilka detaljer som skall vara i fokus eller vilka som bara är i vägen? Det är exakt det som pågår i mitt huvud nu. Men ändå känner jag att jag måste skriva på bloggen, att jag måste lätta på trycket i skallen och försöka samla tankarna så att jag kan sova. Jag hatar verkligen min hjärna ibland. Den vill överanalysera allt, gå in på detaljer, detaljer, detaljer, den får saker att fastna i mitt sinne tills jag tänkt så maniskt på dem att jag blir galen och den kan inte släppa enkla saker. Det skulle vara så skönt att få lägga dessa tankar att sidan, att bara få vara och inte behöva fundera på något alls. Detta maniska filosoferande är verkligen en förbannelse.

För tillfället är det ångest som pinar mig. Och vrede. För jag är så jävligt arg, så ändå in i märgen frustrerad på min fot, på att den gör så jävla ont ibland att man vill dö, att den bara är i vägen, att det är så många saker som jag trodde var självklara som jag inte kan göra nu, att jag inte kan hålla takten andra människor, att jag måste tacka nej till fester och barkvällar, att jag sitter hemma och möglar, att jag istället för att fara till militären och göra något vettigt ännu måste pinas av sysslolöshet, att det ben som jag bröt i foten ska vara det som är svårast att läka, och det värsta, att folk pekar på mig och skrattar på offentliga platser. Ibland önskar jag verkligen att jag inte skulle behöva vakna alls på morgonen till en dag till av fothelvetet. Jag känner mig så otroligt värdelös, som en börda som bara är i vägen, som en andra klassens människa. Jag har jävligt svårt att se något positivt komma ur det här, om man nu ska dra den gamla klichén om att varje ont leder till något gott. Att jag inte behöver fara till militären för tillfället är ju bara en negativ sak, för jag kommer att hamna dit förr eller senare ändå, om jag nu inte sätter ett år på att sitta i ett bibliotek eller tvätta åldringar. Skulle mycke hellre rycka in den 7.1 med frisk fot än detta, det kan ni slå er i backen på.

Ångest.

Ska läsa lite om Bruce Springsteen nu. Måste rensa huvudet får alla onda tanker, för de äter upp mig annars. Jag misstänker att de fått upp smaken på mig redan.

Och som ni alla vet är jag urusel på att hålla löften, eller snarare på att hålla mig borta från denna blogg ifall jag inte tar en seriös bloggpaus. Så jag bryter julfriden här på bloggen med liten trevlig mellandagslista i liknande tema som mitt förra inlägg. Det är alltså dags att reflektera lite över året 2012. Håll i hatten och se nu denna lista; Se den väl.

Gjorde du något 2012 som du aldrig gjort förut?

Det första som slår mig är ju självklart bröt ett ben (''..och så börjar han klaga om den där förbannade foten igen...''). Har gjort en hel del annat för första gången också, men det står stilla i huvudet.

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år? 

Skulle inte bli förvånad isåfall.

Dog någon som stod dig nära?

Nej, tacka Jesusmannen för det.

Vilka länder besökte du?

Sverige och Estland. Var meningen att jag skulle besöka England också, men det flyttades framåt av pratiska skäl.

Är det något du saknar år 2012 som du vill ha år 2013?

En bostad, tack! Helst i Åbo. Skulle underlätta en hel del saker.

Vilket datum från år 2012 kommer du alltid att minnas?

Åtminstone 16.2., 23.3., 2.6., 24.6  5.7., 19.8., 30.11., 21.12 och 24.12 Hoppas också 31.12! 

Vad var din största framgång 2012? 

Onekligen att jag blev student och fick studieplats vid Åbo Akademi. Släkten pyser ännu också av stolthet. Enerverande ibland.

Största misstaget?

Att jag tvivlade och vaknade så jälva sent.

Har du varit sjuk eller skadat dig?

HAHAHAHA. Var vänlig och läs det här och det här.

Bästa köpet? 

Min svarta stratocaster. 

Bästa plagget?

Årets favoritfotografi?

Vad spenderade du mest pengar på?

Min hobby; att supa.

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Människor som finns där för en när det är som svårast, fina stunder och upplevelser och oförglömliga livsmilstenar. 

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2012?

Genesis - Entangled, Audioslave - Show Me How To Live, Pekka Streng - Sisältäni Portin Löysin och  Red Hot Chili Peppers - By The Way.

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?

Gladare.

Vad önskar du att du gjort mer? 

Inte tvekat så mycket utan handlat direkt, så att jag skule ha sparat på både tid och ångest.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Sårat människor. Redan en gång är två för mycket, vill det kännas som.

Hur tillbringade du julen?

Julmat hos Famo & Fafa, kaffe hemma hos oss och sedvanlig Julgubbe. Enkelt och traditionellt.

Något du önskade dig och fick? 

Om vi snackar julen så:

Något du önskade dig men inte fick?

En framtid tillsammans.

Vad gjorde du på din födelsedag 2012?

Firade med de bästa.

Finns det någonting som skulle gjort ditt år ännu bättre? 

En fenomenal nyårsfest skulle sitta bra.

Vad fick dig att må bra? 

Spontanitet, framgångar, nya bekantskaper, lycka, vänner, musik, stämning, filmer, sommaren och det där lilla extra.

Vilken kändis var du mest sugen på?

Kim Jong-Un.

Blev du kär i år? 

Trodde åtminstone det.

Vem saknade du? 

Allt för många för att räkna upp. Det är allt för många som är långt, långt borta just nu.

De bästa nya människorna du träffade? 

Jag tror de ''nya'' personer som lyst upp mitt liv under året själva vet om det. :)

Mest stolt över? 

Min akademiska framgång. Och ett par ganska så vuxna beslut.

Bästa dansnatten? 

Mys adertonårsfest. ;)

Mest peppade natten?

2.6 eller den ett par veckor senare. Kan inte bestämma mig.

Ett nämnvärt äventyr?

SPRINGSTEEN!

Största överraskningen?

Att jag fick en egen PS3:a till julklapp! Var helt oförberedd och tappade fullkomligt hakan när jag öppnade paketet. Mitt sociala liv som redan tidigare var lidande på grund av min fot sviktar nu ännu mera.

Favoritprogram på TV?

Bästa boken du läste i år? 

Alla sju volymer i Det Mörka Tornet ; Revolvermannen, De Tre Blir Dragna, De Öde Landen, Magiker och Glas, Vargarna från Calla, Sången om Susannah och Det Mörka Tornet, alla dessa skrivna av Stephen King. Jepp, jag är klar. Nu saknar mitt liv mening igen. Tomt känns det, nu när jag liksom Roland Deschain har nått mitt torn. Jag säger sant, sai. Mantackar.

Största musikaliska upptäckten? 

Helt klart Audioslave, Red Hot Chili Peppers och Alice In Chains.

Årets maträtt: 

Högsta önskan just nu? Att få somna, en burk kall vanilla coke, en ny gitarr och att foten skall läkas.

Måste säga att jag är jävligt besviken på denhär så kallade ''apokalypsen''. Det hände ju inte ett jävla skit. Jag menar, är en liten meteor för mycket att be om? Eller en jordbävning? Eller att utomjordingar skulle attackera USA som de alltid gör i filmerna? Tydligen är det det. Nehepp, ingen undergång denna gång. Det enda denna påstådda 21.12.2012-domedag ledde till är spam på de sociala medierna och att Maya-indianerna helt tappade sin trovärdighet. Och nu spammar jag själv om 2012 på en social media. Är inte ironi härligt?

Ofattbart att det är julafton imorgon. Det är som att åren går snabbare ju äldre man blir, speciellt detta år har varit det snabbaste jag varit med om i mitt liv. Det har hänt så ofantligt mycket saker detta år, så många bra saker men mest sorgliga saker, i alla fall på den senaste tiden. Ändå är jag rätt säker på att jag kommer komma ihåg detta år som ett av de bästa i mitt liv, och kanske som det mest annorlunda. Annorlunda är verkligen ett nyckelord för 2012: Skolan tog slut, jag blev student och fick studieplats vid ett universitet och såg många av mina bästa vänner lämna trygga gamla Sibbo på grund av militären, studier eller annat. Själv blev jag kvar här tillsvidare, sökte konstant jobb och fick ett konstant nej (om de nu ens svarade på ansökan), fick problem med ryggen, läste en massa böcker som jag aldrig trodde jag skulle klarat av när var femton och kom att bryta foten, vilket gjorde min framtid så jävligt mycket osäkrare. Stundvis har jag känt mig mycket ensam detta år, mycket mer ensam än jag någonsin känt mig, men jag har inte varit så långsiktigt deprimerad som tidigare år. Det negativa har kommit under ganska intensiva perioder istället, och jag har lyckats att för det mesta hålla huvudet högt när det har skett. Fast på senaste tiden har det nog funnits mörka stunder, såhär passligt inför julen. Men månne nu inte julaftonen får en att tänka på andra saker. Hoppas det.

Jag städade faktiskt mitt rum idag. Undrens tid är inte förbi, tydligen, Titta nu så snyggt det är:

Tack vare julbelysningen är bilden  ljus och oskarp. Sånt är livet. Hoppas tomtarna ser detta, så att de vet att jag är en snäll pojke. Då får jag kanske rullstolen jag önskade till julklapp. Fast jag kanske skämtade när jag önskade den. Det är sannerligen så att man måste kunna se sina handikapp med humor. Annars skulle jag redan ha fått en meltdown tack vare alla människor som säger ''break a leg'' varje gång jag skall göra något.

Något mer har jag väl inte att berätta, så jag önskar alla som läser detta en god jul! Kom ihåg varför vi firar julen egentligen: Den uråldriga rit och dess festligheter som utfördes på grund av vintersolståndet, förrän ens kristendomen var påtänkt. Senare kom detta jólablót, som det hette här i norden, att integreras med den kristna versionen av julfriandet. Så en trevlig jólablót, alla!

En grå gata. Vilken gata som helst i vilken stad som helst. En helt intetsägande grå gata. En gata där folk går varje dag som en del av rutinerna, utan att speciellt lägga märke till gatan. Det är inget som är extra med denna gata. Det är inget som är minnesvärt med denna gata. Det är bara en gata bland många. Se den. Se den väl. Jag ber.

Det är en tidig kväll. Mörkret börjar lägga sig över staden, men eftersom det är vår så är mörkret inte så farligt. Gatorna är snöfria, och här och där finns det en vattenpöl som någon som inte ser upp trampar i då och då. Gatlyktorna börjar sakta tändas, i restaurangerna tänder kyparna ljus på borden och hemma hos barnfamiljerna går de yngsta sakta men säkert och lägger sig. Kanske de läser en trevlig bok före de somnar, eller så ligger de och funderar på något roligt. Inte vet jag. Jag är blott berättaren. Vad barnen gör är inte väsentligt för denna historia. Inte heller är det väsentligt att berätta om den lilla regnskur som sakta börjar smattra mot plåttaken, eller att folket på den gråa gatan plockar fram paraplyn eller börjar skynda sig hemåt för att inte bli så våta. Det har egentligen ingen betydelse, men det bygger upp en känsla, en stämning. Därför ber jag dig nu att se detta. Att se det väl.

Nu går du på gatan. Du är iklädd en svart dräkt. Kanske det är en kostym eller en klänning, eller varför inte bara en enkel träningsoverall? Det är upp till dig att bestämma. Men jag är rädd för att den måste vara svart, tyvärr. Fastän grönt kanske vore mera trendigt. Men svart är mer dramatiskt. Svart hör på något sätt till den tidigare nämnda stämningen. Vet inte varför, men så är det bara. Det är inte jag som har kontrollen över den saken. Nåväl, du går alltså på gatan iklädd din svarta dräkt, och ansiktslösa människor går dig till mötes. De är alla anonyma, och de existerar endast ett par sekunder förrän de gått vidare och kanske aldrig syns till igen. Detta är städernas magi. Detta är regeln om anonymitet.

Du går på denna gata fylld med främlingar, och det är då du ser honom. En ensam man som sitter vid väggen av en grå betongbyggnad. Se honom. Se honom väl. Mannen är iklädd ett par slitna jeans fulla med hål, men jag kan försäkra dig om att det inte är  ens en gnutta ''Rock n' roll'' över dessa jeans. Han har också på sig en grå skjorta, en med kanppar vid halsen. Du ser att det fattas en knapp. Hans långa, halvlockiga, smutsiga och blonda hår faller ner på axlarna på en lång, svart rock. En rock som sett både väder och vind. På huvudet har han en hatt, som han täcker ögonen med. Du kan endast se den skäggiga hakan sticka fram därunder. I munnen har han en självrullad cigarett, och i famnen håller han en sliten gitarr med tre strängar, som han spelar med en slide. Framför mannens slitna skor, ett par vita-som-numera-är-bruna adidasskor, ser du en skylt. Se den. Se den väl.

Såhär står det:

''En spegel kan icke ljuga; det är i betraktarens ögon lögnen sitter. Ej heller ljuger musiken, så länge den kommer från hjärtat''

Du inser snabbt att denna man inte kan ha alla fåglar i buren; att hissen går men inte ändå upp; att lyset är på men ingen jävel är hemma; att sommargästerna på loftet är tomtar och att det nog är bäst att hålla sig på andra sidan gatan. Du skall just byta sida då en av de anonyma männen som kommit och gått på gatan stannar framför den sittande mannen. Det du får se gör så att du glömmer att byta sida. Så set det nu, och se det väl:

Mannen som stannat ser ut som en framgångsrik och städig politiker. Han har på sig en kritstrecksrandig kostym, håret är vattenkammat bakåt och skorna glänser lika mycket som den dyra klockan han har på handleden. Han bär på en portfölj som ser dyr ut, och bakom glasögonen med svarta bågar sitter ett par blåa, lite kalla ögon. Du får för dig att detta är en man som har fru, två barn och hund i en villa, en man som kör en fin mercedes och en man som sköter ett viktigt jobb. Det första ordet som dyker upp i ditt huvud är ''diplomat'', och du vet genast att det är så. För du har ju sett mannen, sett honom väl. Diplomaten vänder tittar itntresserat på skylten, och säger vänligt ''-intressant, jag skrev en gång en låt med liknande text'' medan han lägger ner en tia i en liten skål som står bredvid den ovårdade musikerns fot. Musikern lyfter på hatten för att titta upp mot sin välgörare, och ditt hjärta hoppar upp i halsgropen. Det är samma ögon som tittar fram bakom hatten som finns bakom diplomatens glasögon. Nu ser du också att dragen i ansiktet, fastän det ena är täckt av skägg, är helt identiska. Diplomaten hajar till, och det gör musikern också. Det måste vara bröder, tänker du, men det är det inte. När du blinkar är de båda männen borta, och du inser att det egentligen var en och samma man. Två paralella versioner av samma man. Två olika beslut tagna när det kom till ett enkelt problem. Mannen är jag.

Jag trodde hela tiden att det var jag som var diplomaten. Men ack så fel jag hade.

Det fick jag minsann veta om.

Det fick jag veta om i sanning.

Mitt beslut gjorde mig till den andre.

''Far over the misty mountains cold.
To dungeons deep, and caverns old.
The pines were roaring on the height.
The winds were moaning in the night.
The fire was red, it flaming spread.
The trees like torches blazed with light.''

Får ännu också kalla kårar. Jag tycker ni alla skall bjuda en söt pojke/flicka med er och se på The Hobbit. För den är något utöver det vanliga. Tyckte kanske mer om den än om Lord of the Rings. Det är inte någon liten sak, vetni. En av årets bästa filmer. Kan knappt vänta tills nästa del kommer.