Ibland känner man sig bara så bortglömd och ouppskattad.

Idag gjorde jag något som jag inte gjort på länge. Jag plockade fram cykeln, satte hörlurar på öronen och trampade iväg. Bara jag, musiken, och känslan av hur landskapet rusar förbi en. Fötterna arbetar, man känner så många dofter i luften och det känns som man är ensam med världen, fastän man bara är en del i trafiken. Lyssnade på den spellista som jag så ofta lyssnade på förra sommaren, både när jag cyklade och gjorde annat. Machine Head, Bruce Springsteen och lugna låtar av Devin Townsend och Skitarg. 

Mitt där i cyklandet, så kände jag något varmt rinna ner för min kind. Något som inte vara svett.

Tur att jag befann mig på en sandväg mitt i ingenstans just då. Jag stannade cykeln, snöt mig och tänjde mina värkande ben- och lårmuskler (har senast rört på dem ordentligt i september förra året, go figure hur det kändes).

Finns så många fina minnen från förra sommaren som inte är värda något nu. Så mycket fint som bara försvann, som inte betyder nåt. Så många nätter som aldrig händer igen. 

Och det är första året jag inte kommer jobba på kommunen. Och vet ni, jag kommer faktiskt sakna städjobbet. Det hade sin charm att jobba hårt, men att också se humorn i tillvaron, lära känna nya människor, och desstuom tjäna bra pengar på det. Nån som inte varit med om det kommer aldrig veta hur skönt det är att sova på en soffa efter att ha skurat pulpeter i sex timmar ( I dare you, I double dare you motherfucker - om du tycker det låter som en lättsinning uppgift, prova det själv) eller förstå det roliga i att hitta på Skräckfilmer med sina kollegor och skratta så man inte får luft när nån imiterar bossen., eller varför inte att äta Pizza mitt i en skolaula när man vet att man får lön samma dag och semestern just börjar? Det var goda tider, det. Tror det gav mig en insikt om hur livet verkligen ser ut för dem som jobbar med ''skitjobben'' i vårt samhälle. 

Jag fick ett arbetsintyg för mitt assitentjobb idag. Fatta att jag har två hela dagar kvar. Det känns så overkligt, jag började ju just! Dert är helt otroligt så tiden gått snabbt igen, och så mycket jag har lärt mig under mina månader på Kungsvägen. Känns nästan litet lessamt att inte fortsätta jobba där i höst. 

Och vet ni vad det värsta är?

Jag kommer faktiskt sakna mina elever. Funderar ofta på hur de ska klara sig i framtiden, och det skulle kännas bra att stanna kvar där och hjälpa dem mer. Men jag kan inte fastna på ett jobb. Jag vill komma längre i livet, gå min egen väg.

Jag tänjde musklerna en stund, drack litet vatten och cyklade resten av länkken. När jag kom hem slog jag mig ner och åt en kall glass, och kände mig riktigt harmonisk inför sommaren.

Men ändå bör man minnas att det inte var endast i benen jag hade ont den gången jag cyklade i Maj.

Sitter här i mitt rum, och ser på den gråa världen. Ute faller regnet sakta, och jag känner doften av fräsch natur genom det öppna fönstret. Det börjar småningom mörkna ute, eller sen är det regnmolnen som skymmer himlen. Mitt huvud värker, jag får kväljningar, jag fryser, och känner mig ensamast i världen. Jag väntar på att det blir kväll, så att jag skall få sova. Jag är bara så otroligt trött. Värken i mitt huvud klämtar som en klocka, en klocka vars klang sprider sig i hela min kropp. Borde gå ut och gå, ut och tänka, ut och sparka igång hjärnan. Men det finns inget ork. 

Regnet fortsätter falla. Nu är det ett riktigt skyfall. Du tänkte på James Bond där ju va? Jag med. Hursomhelst, så regnar det häftigare, som stora tunga tårar sköljer vattendropparna över gården. Jag tänkte titta på en film, men jag orkade inte. Satte igång en komedi, men efter de första 15 minuterna fick jag sådan huvudvärk att jag inte kunde se mer. Nu sitter jag vid fönstret igen, och lyssnar på Sloe Gin av Joe Bonamassa. 

''Sloe Gin, sloe Gin
Tryin' to wash away the pain inside
Well I'm sick and I'm all done in
And I'm standing in the rain
And I feel like I'm gonna cry

I'm so damn lonely
And I ain't even high
I'm so damn lonely
And I feel like I'm gonna die

Mayday, mayday I've been shot down
Over the stormy sea
Well I feel that I'm drifting away
Can not seem to get a grip on me
Well. I can't even try

I'm so damn lonely
Ain't even high
I hate to go home alone, 
But what else is new? 
I'm so damn lonely

I hate to go home alone, 
But what else is new? 
I'm so damn lonely…

You stand and bleeding people pass me by
No matter if you live
No matter if you die

Sloe Gin, sloe Gin
Tryin' to wash away the pain inside
Well I'm sick and I'm all done in
I'm standing in the rain
And I feel like I'm gonna cry''

Känner mig så ensam och trött. Och så trött på att vara ensam.

Jag vill tillbaka till England.

Det finns en sorts oskriven regel, att ifall man A) bloggar och B) åker på semester till någon spännande plats, så måste man C) göra ett inlägg om resan ifråga med en massa bilder och anekdoter och hur mycket resan förändrade mig som människa. Slutligen skall man köra med slutsatsen att det var ''den bästa någonsin <33'' och sedan angsta litet över hur mycket man saknar landet/människorna/kulturen och hur skit det är att vara tillbaka. Jag tänker säga fuck the system, och endast lägga upp ett par bilder utan desto vidare kommentarer. Om man vill höra om min resa så kan man väl själv ta kontakt via någon social media eller telefon eller nåt med yours truly. Så det så.

P.S. Vidare anser jag att Khartago borde förstöras. D.S

Om man tror på karma så har jag garanterat gjort något förjävligt i ett tidigare liv. Mitt straff är jag håller på att förgås med pollenallergi. Seriöst, medicinen vill inte ens hjälpa ordentligt, den bara dämpar det hela en aning. Ögon och näsa rinner, örongångar och hals sväller fast och allting är helt enkelt förjävligt. Dessutom har jag fått en släng av flunssa, så om det var eländigt innan så är det verkligen illa just nu. Och till råga på allt så värker min fot av och till. 

''Know it sounds funny
But, I just can't stand the pain
Girl, I'm leaving you tomorrow
Seems to me girl
You know I've done all I can
You see I begged, stole, and I borrowed!''

Foten ja. Var till läkaren på måndag för att kolla i vilket skick den egentligen är. Röntgenbilderna visade att det ännu finns en helt klar spricka på det stället där jag hade frakturen, men att en benhinna ändå bildats. Så enkelt kunde man väl säga att det verkligen inte är bra, men bättre. Fick klara direktiv hur mycket jag får anstränga den: får inte springa eller hoppa i onödan, utan ska hålla mig till promenader och cykling som motion. Detta innebär ju också att jag ännu har tjänstgöringsduglighetsgrad E i militära termer, alltså att jag inte behöver åka in till armén nu på sommaren. Det var de stora nyheterna jag lovade i det förra inlägget.

''Ooh that's why I'm easy
I'm easy like Sunday morning
That's why I'm easy
I'm easy like Sunday morning!

I wanna be high, so high
I wanna be free to know
The things I do are right
I wanna be free
Just me! Whoa, oh! Babe!''

Åker faktiskt till London på fredagen. Har svårt att fatta det. Har ju alltid viljat åka dit liksom, och nu händer det! Dessutom betyder detta litet mera semester för mig, såhär före sommaren, vilket ju är riktigt skönt. Nu orkar man mycket bättre med de sista jobbiga veckorna förrän jobbet tar slut, mitt treveckor långa sommarlov börjar och nästa jobb sedan kallar. 

''That's why I'm easy
I'm easy like Sunday morning, yeah
That's why I'm easy
I'm easy like Sunday morning, whoa
'Cause I'm easy
Easy like Sunday morning, yeah''

P.S. Nån som flyttar till Åbo på hösten och behöver en kämppis? Meddela mig! D.S

Skulle vara dags med en blogglista tror jag. Som en liten såndär ''kevennys'', ni vet. Så där som de har i slutet av nyheterna efter att de berättat om hur många civilister i Afghanistan USA sprängt bort idag eller hur åt skogen vår ekonomi är. De brukar ju köra med något litet skämt och ett par hurtiga skratt eller ryckningar eller vad man nu skall kalla dedär rörelserna/ljuden som de åstadkommer. Här blir det en inte-sådär-jätteseriös-blogglista istället. Håll i hatten.

Tre städer jag bott i:

Well, jag har ju aldrig egentligen bott i en stad. Sibbo kan ju knappast räknas som en stad, och man kan väl inte direkt räkna hotellvistelser eller besök som ''att bo'', så jag måste svara inte en enda på denna fråga. Och det tycker jag är ett ganska så bra svar. Måste man bo i städer? Dock kommer jag att bo i Åbo från och med hösten, ser det ut som.

Tre filmer jag gärna ser om och om igen:

1. Pulp Fiction

2. The Green Mile

3. The Shawshank Redemption

Tre favoritböcker:

1. Den Gröna Milen av Stephen King

2. Staden Som Försvann av Stephen King

3. Populärmusik från Vittula av Mikael Niemi

Tre jobb jag haft:

1. Skolgångsbiträde

2. Städare

3. Barn - och Ungdomsledare

Tre favoriter:

1. Min gitarrarer

2. Sovmorgon

3. Dagar och nätter med de bästa

Tre länder jag besökt:

1. Tyskland

2. Malta

3. Polen

Tre favoritmaträtter:

1. Lasagne med mycket ost, Parmesan, Pesto och Grekisk Sallad. 

2. En rejäl biff med gräddpotatis, bearnisesås och ungsgrönsaker.

3. Pizza med så mycket god fyllning som möjligt.

Tre artister du sett live:

1. Bruce Springsteen&The E Street Band

2. Metallica

3. Motörhead

Tre saker i rummet jag sitter:

1. CD-skivor

2. En hel massa böcker

3. Fyra stycken hockeyskjortor

Tre bra saker just nu:

1. Du

2. Min nya telefon

3. Willie Nelson

Tre saker jag ser fram emot:

1. PRGLäger på Onsdag

2. London den sjuttonde

3. Åbo i höst.

Sådärja. Det vara den listan det. Nu skall jag göra nattmat, sedan sova så jag överlever Tisdagen. 

(P.S STORA NYHETER utlovas imorgon. Stay tuned, som basisten sa. D.S.)

Var just påväg att gå och lägga mig, när jag fick se det. Dendär hemska texten. Dendär onda texten på facebook, som berättar att Jeff Hanneman har dött. Jag kan först inte tro det. Jag sitter där som en idiot, och försöker smälta det jag just läste. Jag försöker hålla tillbaka tårarna. Det går inte. Jag försöker intala mig att det inte är sant. Jag kollar runt på internet, söker febrilt en dementi. Det finns ingen. Däremot så kommer det fram att från allt flera sidor att Hanneman, gått ur tiden, först billboard, Metal Hammer, Twitter, och den slutliga nådastöten, Wikipedia.

Var, och hur, skall jag börja?

Det fanns en tid i mitt liv då jag var otroligt frustrerad. Det kändes som att inget riktigt funkade för mig, som att alla hatade mig och jag hatade alla. Jag var fjorton, livet var skit och jag var förbannad. Då fanns det alltid en tröst, något som förstod exakt hur förbannad jag var. Jag talar såklart om musiken.

Jeff var gitarrist i Slayer, ett av de band vars musik hjälpt mig mest under den tiden. Det känns som att en bit av min inre tonåring skulle ha dött med honom., Det är så otroligt svårt att fatta att de antagligen aldrig kommer att spela in en platta igen. (Jeff skrev de flesta av deras låtar). Det är liksom som att en av mina kontakter till min yngre år skulle ha dött bort.

Jag vet inte vad jag ska skriva mer än detta. Tankarna snurrar i skallen, och jag är trött och lessen.

Skall lysna på Eviles låt ''In Memoriam'' nu, och försöka sova.

Det som skrämmer mig med detta, är att Jeff var 49 år gammal. Min pappa är 49.....

Vila i Frid Jeff. Vilken otrolig lycka att jag fick se och höra dig live en gång i Augusti. 

Tack för allt. Mer kan jag inte säga.

Ah, en sån perfekt Valborg! Allting vara bara så roligt, folket var härligt och jag var riktigt, riktigt glad. Jag sprang omkring med min studentmössa på huvudet, for från fest till fest för att sedan till slut somna under ett biljardbord (för fjärde året i rad!), efter gitarr och grillning med mera.

(Bilden stulen av Jippu)

När vi vaknade imorse hoppade vi på bussen till stan för att picknicka i Kaisaniemi. Det var skönt att ligga där i solen med bra sällskap, och äta litet smått och gott. Fick riktig sommarfeelis, och lyckades dessutom bränna öronen (seriöst, borde nog få en medalj). Kommer verkligen smaka bittert med jobb imorgon.