Att ha ett drömjobb är väl en norm, något som vi alla upplever att vi vill ha. Det är ett yrke som man föreställer sig uppleva maximal lycka (om nu något sådant är möjligt) i arbetsförhållandet, ett jobb som på samma gång är stimulerande, lätt, välbetalt och roligt. Man har för sig att detta jobb, vare sig det är polis, pyskolog eller president, är allt detta på en och samma gång. Detta beror på att man oftast har en tendens att förbise eller kanske ''glömma bort'' de dåliga sidorna med saker som man gillar. Så är det, så har det alltid varit och så kommer det förbli. Det ligger i människans psyke. Mitt drömjobb däremot, kan jag säga att varken är lätt, kanske inte så välbetalt (om man inte råkar heta J.K Rowling eller Stephen King), ibland sannerligen inte roligt och ibland så ostimulerande att det är rentav skrämmande. Jag talar förstås om att vara författare. 

Enda sedan jag gick i lågstadiet och lärde mig skriva har jag känt på mig att jag är bra på det. Mina modersmålsvitsord har alltid pendlat mellan 9 och 10, och folk påstår till och med att mina texter är bra, ibland. Jag har flera gånger fått höra ''Sundis, du borde bli författare'', och alltid viftat bort det en smula smickrad, men innerst inne tänkt ''Kanske det hördu, kanske det...''. Det började som en liten tankelek när jag gick på högstadiet (åttan för att vara exakt) och läste Edgar Allan Poe: Andreas Sundberg, författaren. Jag var helt säker på att jag kunde skriva en lika bra och skrämmande novell som Den Svarte Katten, så jag började skriva litet då och då. Efter några månaders slit var jag klar med min novell, som hette Aftonstund och handlade om en man som vaknar med blodiga händer och jordiga skor i ett slott, och får reda på genom att han blir arresterad och förhörd av polisen att han i sömnen våldtagit och mördat en tjänsteflicka. Inte ett särskilt nyskapande tema direkt, men jag var fjorton och just då verkade det otroligt kreativt. Såhär med facit i hand måste jag nog säga att det var ett ganska makabert tema att skriva om i den åldern, men vad annat kan man förvänta sig om fjortonåringen låtit sig influeras av den tidigare nämnde Poe, H.P Lovecraft, Thomas Harris och redan då till en viss mån, Stephen King (Som enligt mig är författarskapets inte alltid okrönte konung). Men pojken i fråga hade också läst Mary Shelley, Jonathan Swift, Jules Verne, Mark Twain och Staffan Bruun, det vill säga några av de klassiska, allmänbildande författarna med en liten finlandssvensk twist, som knorr på svansen. Nåväl, novellen i fråga försvann när min förra dator dog, och det är ingen sorg. Den var så full med satsradningar och naiva uttryck att den var en plåga att läsa (inte för att påstå att denna blogg vore fri från dem, snarare tvärtom) och som sagt var intrigen svag. Fast å andra sidan var det ju min första novell. 

Nåväl, ett par år senare startade jag denna blogg, som en sorts virtuellt anteckningsblock. Först var den ganska utåtriktad, men blev mer och mer filosofisk och fundersam, den liksom mognade med sin (aningen ödmjuke) skribent, dess fader och den varelse vars tankar och känslor den uttrycker, det vill säga jag, Jean Andreas Waldemar Sundberg, också känd som Sundis - till eder tjänst, fagra dam, och jag säger mantackar. Denna blogg har onekligen hjälpt mig att bli en bättre skribent på alla sätt och vis och är på många sätt mycket givande att ha, att upprätthålla, att skriva på. Som sagt startades bloggen, och den fick mig att igen (jag hade låtit tanken sjunka ner i någon av de mörka lerpölar som lurar längst inne i huvudet på oss) börja fundera på dethär med författarskap igen, sådär sakta men säkert, liksom ett litet barn som tar sina första steg. Jag såg en mening någonstans (Vissa vet kanske var) som gav mig en idée, och vid sidan om skolarbetet använde jag mina sena kvällar (ty alla som känner mig vet om att jag har svårt med något så grundligt som att sova) till att skriva, skriva, ändra, radera, skriva och skriva igen, och som frukt av denna möda kom novellen Den Röde Klänningen, som vissa av er kanske läst eftersom jag lät folk läsa den för att se om mina författarfunderingar bara är en egen galenskap, eller något som andra kunde tycka att lämpar sig för undertecknad. Och det sägs ju att det är hälsosamt med litet kritik, av det konstruktiva slaget vill säga, ibland, och vi alla säger mantackar, ja förvisso. Reaktionen var ganska blandad: vissa tyckte att den hade sin charm, andra att den var kuslig men bra, de tredje att var överdriven och saknade realism och de fjärde att den var ren smörja. Men en sak hade de alla gemensamt, och det var att alla gillade slutet. Det gjorde jag också. Det var ju jag som skrev det. Om man vill läsa den kan man ta kontakt med dess författare och skjuta in ett litet snälla så kanske det kunde ordna sig. Borde titta igenom den själv också, det var ett tag sedan senast.

Nåväl, efter det beslöt jag att lägga novellskrivandet på hyllan, lite modfälld av kritiken. Nu har min inre författare börja spöka igen (om man nu kan kalla det så) här på bloggen, ifall ni inte märkt det. Senast i förra inlägget, jag säger mantackar. Får jag ett amen på det? Hursomhelst vill jag vända mig till dig, käre läsare. Vad tycker du om inlägg som Wither (Mörket), Pilgrimmen, Coast och She Was The Sun? Hör dom ens hemma här? Vad kunde göras bättre? Skulle du vilja läsa fler sådana? Skulle du läsa, om jag skulle skriva en novell med liknande stil och tema? Eller är det här med författarskap ännu en dröm som jag borde låta dö ensam och gammal? Jag lägger makten i era händer, bäste läsare, för första gången i denna än så länge ganska korta författarhistoria.

Hoppas vi är väl mötta.

Många dagar och ljuva nätter,

Sundis.

P.S

Som ni ser är bloggpausen slut.

D.S

I rummet där du står är det mörkt. Se mörkret. Se det väl.

Inte helt mörkt. Några meter framför dig anar du en ljus fläck, en liten ljuskälla, en liten avvikelse i omgivningen. Dit måste du bege dig. Varför vet du inte, inte ännu i alla fall. Men du har på känn att det kommer klarna för dig när du väl befinner dig där. Du börjar gå mot fläcken, nu hjälper inte annat, och inser att du inte är ensam i mörkret. Där finns varelser, fasor som överskrider ditt förnuft, och du känner hur rädslans kalla näve griper ett hårt tag om ditt nu bultande hjärta. Det är lite som den känsla du fick när du först såg Mårran på tv när du var liten och tittade på mumin, eller känslan när du låg och tittade ut i ditt mörka rum och alla skuggor verkade röra sig och titta på dig och bara vänta på att få sträcka ut en kloförsedd näve och dra iväg dig i mörkret. Detta gör inte din vandring lättare. Verkligen inte. Men du samlar mod till dig. Du vet att du måste.

Efter många steg, betydligt fler än du räknat med att det skulle vara, och en allt för lång stund med känslan av att ha haft hjärtat i halsgropen når du fram till ljuspunkten i mörkret. Det är en spegel. Se spegeln. Se den väl.

Du vet att du måste titta in i spegeln. Det var därför du gick till den i det farliga mörkret. Men du vet inte om du vågar. Du anar kanske vad du kommer att få se i den, och du vet kanske att du inte är beredd på att få se spegelbilden, du tror dig veta hur den kommer att se ut, och sanningen är lika smärtsam som alltid förr. Den tycks ständigt gäcka dig; du intalar dig själv att det är si och så, men ändå vet du innerst inne att du endast lurar dig själv. Och det är inte mindre smärtsamt för det. Nåväl, du biter ihop. Du förbereder dig på att se din spegelbild. På att se den väl.

Titta nu i in i spegeln, och se reflektionen, spegelbilden. Se den. Se den väl.

Det du ser är på samma gång du, och på samma gång inte det.

Du känner igen dina drag, men på samma gång ser du en total främling, en okänd.

Du förstår att spegeln visar sanningen, den som du bävade för:

Du trodde att du kände dig själv, men egentligen vet du att du inte gjorde det.

Spegeln ljuger inte, och det är också en sanning.

Du börjar bli rejält trött på dessa jävla sanningar.

Och nu ser du att den du tittat på i spegeln börjat gråta. Tårar av silver faller ner på ditt ansikte, och du känner den bittra känslan av besvikelse. Den som så lätt blir frustration. Och frustration blir lätt vrede.

Så är det också nu.

Du tappar kontrollen, du gråter och skriker men ingen hör dig. Mörkret har inga öron, och ifall det hade det är jag rätt säker på att det skulle ignorera dig, mer eller mindre. Mörkret kan göras till en bundsförvant, men är ingens vän. Mörkret gör din vrede värre. Du gör det enda som du tror att kan få slut på detta. Du krossar spegeln med din slutna hand, och blindad av vreden känner du inte ens smärtan fastän din hand är blodig. Du känner inget alls. Du tappar fattningen, du tappar medvetandet och du faller ändlöst bakåt i mörkret. Du sluter ögonen och tänker att allt är slut, men då landar du på något hårt. Du ligger en stund och andas in dofterna och lyssnar på havets ljud.

När du öppnar ögonen är du på stranden.

Jag har inget att skriva om egentligen. Allt innehåll tycks saknats, alla kreativitet har försvunnit och motivationen är på noll, om inte på minus. Så därför finns det endast en sak som återstår att göra: Härmed förklarar jag en bloggpaus, kanske några dagar, kanske resten av året. Vi får se. Kanske.

Sköt om er nu, och ha en god jul ifall det inte blir något före det.

Sundis tackar och bockar.

Jag hade tänkt skriva en lång fin redogörelse över händelseförloppet si och händelseförloppet så i kursiv text, men jag orkar helt enkelt inte. Därför tänker jag suckerpuncha med några komprimerade meningar i tjock svart text:

JAG HAR BRUTIT FOTEN. DET GÖR JÄVLIGT ONT.  DET ÄR EN AV DE VÄRSTA SAKER SOM HÄNT I MITT LIV. JAG HAR VÄRLDENS OTUR. JAG HAR INGET SOCIALT LIV. DET BLIR KNAPPAST NÅGON MILITÄR I JANUARI. RIKTIG GOD JUL, SÄGER JAG BARA.  I VÄRSTA FALL MÅSTE DETTA OPERERAS.

 
Sådärja. Då har jag gett luft åt lite känslor, som man säger. Här är en bild på julens första paket:

Jo, min fot är jävligt blå. Skoj.

Men som en liten tröst fick jag i alla fall världens finaste julkalender:

Blir dock ingen match för mig 7.12., som jag tänkt.

Man kan gärna ta kontakt med mig på sätt eller annat och pigga upp min dag. Man kan till och med få komma på besök, om man frågar snällt. Kanske.

Lyssna på denna medan ni läser detta inlägg. För dramatisk effekt. 

Och liksom så många gånger förr slår inspirationen att blogga mig när jag ligger i sängen och stirrar i taket. Jag kan inte sova. Det går inte. Världen går vidare, sekunderna tickar men jag ligger här, stilla fången av ångesten, tankarna och ensamheten. Det är den sistnämnde som är den värste, som får mig att tänka onda tankar.

Jag läste just klart den fjärde delen i "Det Mörka Tornet". En mycket bra bok.

Jag skulle gärna skriva så mycket mer, men jag bloggar med telefonen medan jag lyssnar på November Rain. Återkommer kanske senare, för jag känner på mig att min stjäl behöver litet rening. Det är ju det denna blogg är till för.

Fyra timmar. Fyra långa timmar. Fyra oändliga timmar.  

I fyra timmar låg jag och stirrade i taket. I fyra långa timmar låg jag och stirrade i taket. I fyra oändliga timmar låg jag och stirrade i taket. En evighet.

Sömnen är verkligen lång borta nu. Det finns inget jag hellre skulle vilja just nu än att sova som normala människor, men jag kan inte. Tankarna är för många, det finns så många sidor kvar att läsa och så mycket att skriva om. Jag måste sätta tankarna i ord, annars kommer jag inte att kunna sova. Inte alls. Det är ren ut sagt förjävligt.

Mitt veckoslut blev lite roligare än jag tänkt mig: fastän jag tog det lugnt på fredag så hann jag både fira min farmors födelsedag på lördag, samt senare avlägga besök vid de lokala barerna i intressant och blandat sällskap. Det var passligt chill, och passligt spontant - exakt den lilla kryddning som min dag behövde. Idag åkte jag till Kyrkslätt för att hälsa på släkten där, samt tittade på finalen i F1, som ju inte var direkt någon överdramatisk tävling. Dessutom tog jag en liten movemberbild, för att visa hur bra mina fjun växt under den senaste månaden. Swagmeister kommer att gilla denhär. Märk symbolen på skjortan! Och jo, jag vet att jag ser ut som en bilmekaniker.

#movember #amis #batman #lissu #boring #kyrkslätt" /> 

Vidare kan jag berätta att jag kommit till bok IV, det vill säga Magiker och Glas, i mitt läsande om Det Mörka Tornet. Det är nästan ofattbart att jag har ungefär lika mycket kvar, om inte ännu mera än det jag redan läst. Intrigen blir hela tiden mer komplex och spännande, så det gäller att vara på alerten så man inte missar någon viktig detalj. Sedan är det bara tre kvar!!! Tornet nalkas, mer och mer för varje dag.

Varför hamnar jag i Borgå varenda jävla torsdag?

Det undrar bisamråttan också.

Jag bloggar ju egentligen ganska mycket, men jag skriver inte allt för ofta om vad jag håller på med. Det är mycket vanligare att få läsa ett deepshitinlägg med kursiv text och fina metaforer eller någon film/bok/musikanalys än att få läsa vad jag gjort på den sista tiden, eller hur? Detta beror inte på att det inte skulle hända något i mitt liv, det händer faktiskt en hel del. Detta beror på att jag inte känner behovet att redogöra för allt jag gör, alla jag träffar och så vidare. Jag tycker att det är just det som är charmen med denna blogg; faktumet att den ibland går djupare, mycket djupare än jag själv hade planerat, och inte bara fokuserar på ytliga inlägg med några bilder och obefintliga texter. För jag tycker verkligen om att skriva, det skall gudarna veta. Inte själva utförandet, men snarare den kreativa tankeprocessen som skrivandet innebär. Nu skulle jag kunna skriva om att skriva en evighet, kanske till och med slå på den kursiva stilen och börja skriva fint bildspråk, men detta är inte syftet med detta inlägg. Jag tänker faktiskt göra just det som jag sade att jag inte gör så ofta: redogöra vad jag hållit på med den senaste tiden.

Jag har firat två födelsedagar förra veckan. Detta innebär två nätter ute i gott sällskap, och två stycken sikagoda födelsedagskakor, en bakad av yours truly och El Salamandro, dessutom.  Vår är den som ser ut som ett vulkanutbrott.

Har varit i Helsingfors och sett på ishockey. Tror aldrig jag har haft så bra plats i ishallen förr, faktiskt. Här är bildbevis på det.

Och så har jag och 3mil utmanat fysiklagarna efter en ganska så full (återigen för undertecknad) bastukväll.

Vilka kvalitativa bilder, eller hur?

Sedan vill jag be om ursäkt om jag ofrivilligt råkat ignorera någon. Jag läser faktiskt som en idiot på Det Mörka Tornet så att jag skall hinna läsa alla, fastän det inte kommer vara lätt. Jag har ungefär halva tredje boken kvar, vilket innebär att jag inte ens är närapå halvvägs ännu. Seriöst, jag får dåligt samvete för att jag inte läser just nu. Tänk om jag varit såhär inspirerad i skolan?

Kanske jag skall läsa en stund