Det finns en låt av Alice In Chains som heter ''Nutshell'', som ju på svenska betyder nötskal. Låtens text är skriven av Layne Staley, Alice In Chains legendariska sångare som valde att ta sitt eget liv genom en överdos år 2002. Han kämpade hela sitt liv med drogberoende, försökte bli ren, försökte sluta, men föll alltid ner i samma grop igen. Han skrev ofta låtar som handlade om just detta, om hur deprimerad han var när han inte fick knarket, om hur ensam knarkarens livstil är, om hur han kunde sitta och bara tänka intensivt på hur mycket han ville ha en sil (en dos Heroin) i venen under flera timmar medan han försökte bli ren. Han skrev ofta också låtar som handlade om isolation, ilska, hat och döden. Han lär ska ha sagt att ifall inte Alice In Chains skulle ha funnits till, skulle han helt enkelt ha satt en kula bakom örat för länge sen. Layne var en man som visste att hans liv var bortkastat, men försökte rätta till den saken ända tills han inte orkade mer. Det respekterar jag honom otroligt mycket för. Visst, han blev ju aldrig ren, men han försökte åtminstone. Jag kan inte förstå hur det känns att ha en sån djävul på sina axlar som han bar på. Jovisst, det var ju hans eget val egentligen, men jag tror inte man kan klandra honom. Han är inte direkt den enda människan som vänt sig till drogerna för klara av samhället, eller vad man nu vill kalla det. Och inte den första att dö av det, heller.

Nå, min point var inte att berätta allt jag vet om Staleys liv. Jag vill snarare förklara varför jag finner denna sång så rörande. Det är en så ärlig insikt i en människas lidande, ett vackert sätt att sätta ord på hopplösheten. Layne menade verkligen vad han skrev, och man kan lätt koppla texten till hans liv och leverne. Det första strofen tycker jag mest beskriver hans liv. 

''We chase these pretty lies 
We face the path of time 
And yet I fight 
And yet I fight 
This battle all alone 
No one to cry to 
No place to call home

My gift of self is raped 
My privacy is raked 
And yet I find 
And yet I find 
Repeating in my head 
If I can't be my own 
I'd feel better dead'' 

Ute på gatan går en namnlös man. Frosten biter hans kinder, snön frasar under hans kängor. Han är noga med hur han placerar fötterna, för han vet att endast ett litet felsteg kan leda till att han halkar och slår sig. Halsduken han virat runt ansiktet sticks litet på hans orakde kinder. Mössan har han dragit ner, så att det nästan är bara nästippen som sticker ut.  På ryggen hänger en sliten ryggsäck. Rocken är av den långa sorten, som går ända ner till knäna på honom. Han är klädd i jeans, och på fötterna har han ett par breda, brunga kängor. Han går förbi en busshållplats, en länkande dam kommer springande emot honom och passerar lika snabbt som hon dök upp i synfältet. På andra sidan gatan går en man med en hund. 

Vår man kommer fram till gathörnet, där butiken som är hans mål är belägen. Ljuset från butikens lysrör strålar ut genom de stora fönstren, och ger färg åt snön utanför. Bilar passerar som i sakta trans, stannar när trafikljusen byter till rött och fortsätter färden då det blir grönt igen. I det motsatta hörnet finns en liten krog, men den verkar stängd. Kanske den gått i konkurs? Mannen funderar inte desto mer på en saken. Han drar ner halsduken, och plockar fram en tillknycklad ask Pall Mall ur fickan, och ett par olika tändare. Han sätter paketets sista tobak i munnen, släpper nonchalant paketet på marken och börjar med tändarlotteriet - vilken tändare vill, i sin godhet, fungera idag?

Han lyckas få eld på den tredje tändaren, och tänder hastigt ändan på sin cigarett. Det blår inte särskillt starkt idag, men man vill ju heller inte riskera att börja om hela eldrumban. Nu, när han fått sin giftdos, är det dags för hans favoritsysselsättning: att titta på stjärnorna. När han flyttade in till stan så var han rädd för att de inte skulle synas, men hans oro var förgäves. Stadens lampor var inte så starka att de kunde stänga ute stjärnornas sken. Att titta på stjärnor var lugnande, ett sätt för hans tankar att samla sig, en avkoppling, och en påminnelse om hur små vi alla är i universum. Faktumet att stjärnorna finns så långt borta, längre bort än han kunde räkna, är nästan hisande att tänka på. Det finns så många aspekter i att titta på stjärnorna, inte bara astrologiskt, utan filosofiskt, metafysiskt, teologiskt, pyskologiskt.. Ja, i princip kunde man enligt hans mening få in denna sysselsättning under vilken vetenskap som helst. Att hitta stjärnbilderna var en speciell liten godbit. Karlavagnen, Orions bälte, Kräftan....

''Unge man, ni borde verkligen sluta röka. Det kommer ge er cancer.'' Han har inte sett damen komma gående, han hade bokstavligen huvudet bland molnen. ''Jo, ni har nog rätt'' mumlar han och fimpar cigaretten. Men ändå kommer han att köpa sig en ask till när han går in i butiken. Han har rökt sedan han var femton, och än så länge har han inte ångrat det. Han går till butiksdörren, och lägger handen på handtaget. Han drar dörren utåt, och stiger in i den lilla butiken med ett leende på läpparna. För att han vet att fast han inte har någon annan, så väntar Orion och Karlavagnen på honom där ute.

Det är endast en test. Är rädd för att Bloggplatsen tar ner på skärpan när de konverterar filen... 

Men jo, hade eventuellt tänkte göra ett litet videoinlägg imorgon, så nu ska vi prova hur det funkar.

En plöstligt inspiration att skriva slog mig, och resultatet är två sidor på en novell som jag redan länge velat skriva. Jag tänkte att jag skulle lägga början här på bloggen, och se vad folk tycker. Kommentera gärna!  

Novellen kommer heta ''Johnny Rebel''

Redan när jag gick i högstadiet visste jag att det inte kommer att sluta väl för John, av vännerna kallad för Johnny och av sina... Kollegor (?) kallad för Johnny Rebel, ett namn som han själv hade valt åt sig när han skaffat sin första lättmotorcykel vid sexton års ålder. Jag och John har varit kamrater ända sedan dagis, och på den tiden blev vi ofta förväxlade för bröder eftersom vi inte var så lite lika till vårt sätt och vi liknade varandra sådär som bara små barn kan göra när de är de bästa av vänner. Dock så försvann den vanföreställningen snabbt när vi presenterade oss; vilken förälder skulle vara såpass korkad att den skulle ha döpt båda sina pojkar till John? Nåväl, fastän vi inte var bröder i blodet så var vi det i själen; Vi kunde förstå varandra fastän vi inte talade med varandra. Det räckte med en blick från John, besvarad med en nickning av mig, och så gick vi direkt till gungbrädet, eller rutschkanan, eller klätterträdet. Ingen kommunikation krävdes, så djupt förstod vi varandra. Man kan verkligen säga att vi var skapta av samma skrot och korn.

Mina föräldrar sade ofta åt dagvårdspersonalen att vi två pojkar kommer vara vänner för livet, och de skrattade ofta och höll med. Vad Johnnys (smeknamnet uppstod redan på den tiden, antagligen för att kunna underlätta kommunikationen med gossen eftersom vi ju alltid var tillsammans, och vi de facto hade samma namn) föräldrar tyckte om saken visste ingen riktigt. Johnnys pappa hade gått sin egen väg förrän Johnny ens hunnit fylla ett år, och det sades på byn att han skulle ha tagit anställning som vaktmästare på en cirkus som hade varit i bygden kring de tiderna han försvann. Men alla vet ju hur skrönorna cirkulerar, hur kärringarna skvallrar mellan frysdiskarna i butikerna och hur gubbarna gör likaledes med de sitter och tar sig en kaffe eller fem på den lokala bensinstationen. Nåväl, det väsentliga är väl inte hur han stack, utan att han gjorde det och att det kom att påverka Johnnys liv ganska mycket. Johnnys syskon var betydligt äldre än honom: hans bror var tolv när han föddes, och hans syster var nio. Det var ofta hon som förde Johnny till dagiset när hon gick till skolan, och kom för att söka honom när hon slutade. Först hade hon varit en försynt, liten blond flicka med ett vackert leende, men sen slog puberteten till och hon hittade smink, cigarretter och The Sex Pistols. Jag måste erkänna att jag var litet rädd för henne, jag var ju bara fem år gammal och hon var så mycket äldre, luktade farligt av rök och hade en farlig krigsmålning av kajalpenna runt ögonen. Dessutom lyssnade hon ju på dendär farliga musiken, som jag hade blivit varnad för i söndagskolan. Vår snälla fröken, som hette Elisabeth, hade fått en bekymrad rynka i sin annars så vänliga panna när hon förklarade att Rock ’N’ Roll i alla dess former var djävulens påfund. Som femåring tror man ju på sådant när man hör en vuxen säga det, och jag var ofta rädd för att jag skulle råka lyssna på Rock i misstag och skulle bli bestraffad av Gud med en snabb blixt i skallen förrän jag ens hunnit inse att det var Rock jag lyssnade på. Är det inte sjukt så de kan lyckas ta sig in i skallen på en när man är liten? Jag tror det var just denna upplevelse som fick mig att börja ifrågasätta kyrkan när jag blev litet äldre. Men det hör inte till den här historien. 

Där var första sidan av vad som antagligen kommer visa sig vara en hel del. Om intresse finns kanske jag sätter upp mer delar av novellen efter hand, eller sen meddelar när hela produkten finns. Men det känns verkligen skönt att skriva igen, skriva med inspiration. Kommer nog att hjälpa mig igenom vardagen.

Under den senaste tiden har det varit jobbigt för mig, det tänker jag säga rakt ut nu. Jag har varit sjuk, och känt mig nere, ensam och lessen. Jag har funderat mycket under mina ensamma timmar här hemma på dagarna, och ännu mer under kvällarna. Jag har tänkt på tider som varit, känslor som sårats och dött, personligheter och människor. Jag har tänkt på min framtid, på orättvisan, på hur apatiska vi människor egentligen är inför varandra, på de som är mobbade och utslagna, de som vandrar ensamma. Jag har tänkt på dem som reser, de som utmanar livet, de som sörjer, de som glädjs, de som försöker bygga upp fasaden, de som kanske bara behöver en enda kram. Jag har tänkt på krig, jag har tänkt på fred, jag har tänkt på oro och ångest, samt kärlek och vänskap. Jag har fastnat i snarorna från det som varit, och har försökt att inse att det inte är värt att haka upp sig, utan att man bör gå vidare och leva livet. Men det är inte heller lätt. 

Men en sak som jag kommit att fundera mycket på, är något som jag tänker tillägna detta inlägg till.

Jag har tänkt på min Morfar.

Min morfar dog av lungcancer år 1999, då jag var sju år gammal. Att endast säga lungcancer vore en underdrift, för jag tror det inte fanns en millimeter av hans kropp som inte cancern tagit i sin besittning när han äntligen fick slut på lidandet. Han hade varit mycket sjuk mycket länge, och de sista veckorna i livet hade han varit mer eller mindre medvetslös på grund av de starka smärtlindrare han fick. Det är inte några muntra minnen att komma ihåg när man var fem år gammal, besökte sjukhuset och frågade sin mamma ''Mamma, varför är moffa fast i en massa slangar?''. Jag kommer ihåg när min moster förklarade för mig vad cancer innebär (hon är utbildad sjuksköterska) och att jag frågade henne vaför Morfar hade fått det. Hon svarade att hon inte visste, men innerst inne så visste hon ju att Morfar rökt som en skorsten. Nåväl, de flesta minnen av min morfar (utom ett par) som jag har så låg han på sjukhus, eller var hemma med dropp och starka mediciner. Jag kan egentligen inte säga att jag kände honom så bra, för jag var ju så ung och han var ju alltid medicinerad eller låg på sjukhus, och åren före han blev sjuk kommer jag inte ihåg så mycket av, bara enstaka glimtar. Det mesta jag vet om honom har jag fått höra på äldre år, att han varit ambulanschaufför och brandman, räddat liv och fått medaljer för tapperhet och redighet i tjänsten. Det är jag otroligt stolt över, över att min morfar har gjort en skillnad. Vi har faktiskt hans gamla festuniform här hemma i skåpet, komplett med medaljer och allt. Ibland brukar jag titta på den, och fundera över vilken karl det måste varit som kunnat bära den uniformen med rak rygg och höjt huvud, före cancern åt upp honom innifrån.

Morfar hann inte ens se mig börja skolan, och min bror är född året efter att han dog, så han hann aldrig träffa honom. Jag har många gånger undrat över vad han skulle tycka om mina val i livet, om att jag blivit konfirmerad, klarat grundskolan, blivit hjälpledare, börjat med musik och spelat på konserter, tagit körkort, klarat gymnasiet och tagit studenten. Kommer nog aldrig glömma det som min mormor viskade i örat på mig när hon kramade mig när jag fått på mig mössan: ''Morfar hade varit stolt.'' Jag önskar att jag skulle få en chans i livet nu i denna ålder att få tala med honom en gång till, en chans att få träffa den man som jag hört så mycket om, men aldig egentligen kännt. En chans att få se honom som han var före cancern och de svåra åren. Det är ju såklart orealistiskt, men drömmar behöver ju inte vara realistiska.

När jag var yngre brukade jag tala med hans gravsten när vi besökte den ibland. Jag var övertygad om att han kunde höra mig uppe i himmlen eller var det nu är dit man hamnar när man dött. Jag berättade om hur det gick i skolan, berättade hemligheter och vardagligheter för stenen. Av någon anledning tyckte jag att det var viktigt. Nuförtiden besöker jag hans grav kring tiderna av hans födelsedag, samt någon dag före julafton. Eftersom han är begravd i Ingå är det inte sådär bara att fara till graven och tända ett ljus. Men det gör också att de gånger man reser dit är så otroligt mycket mer betydelsefulla.

Vila i frid, Morfar. Någon dag möts vi kanske igen på en bättre plats.

Tills dess hoppas jag att du vakar över mig, och leder mig rätt.

Tack för den korta tid vi hade tillsammans.

Vila i frid, Jarl Ynge Grönvall.

Brandsoldat, Ambulanschaufför, Far till två.

Morfar till tre.

Dagen du dog miste Kyrkslätt en levande legend.

Har tyvärr ingen bild att sätta upp av honom, men jag har en låt jag vill dela istället.

''Där borta vid pilen har jag lagt min far 
En anonym urna är allt som finns kvar 
Av den som förstod mig, när jag var till besvär 
Trots all den kärlek fanns jag ej där 

Jag önskar jag stannat, jag skulle blitt kvar 
Den sista stunden, det borde vart jag, och min far 
Han lärde mig växter och dess namn på latin 
Om fideikommiss och Boursin 

Men följde mig gärna in glamrockens land 
Tog del av min kunskap om engelska band 
Allt från Joe Strummer till Johnny Marr 
Stod på agendan då det var jag, och min far 

Jag saknar hans humor, som var hans sigill  
Den som la grunden för att jag finns till 
Som präglat min uppväxt, ända fram till I dag 
Som gjort att min son är densamma som jag 
Jag får ta del av drömmar han har 
På samma vis som då det var jag, och min far 

Där borta vid pilen, har jag lagt min far 
En anonym urna är allt som finns kvar 

Fast jag fann aldrig modet till att säga adjö 
Trodde nog aldrig att du kunde dö 
Cirkeln ska slutas, det har jag kvar 
Vi ska enas I jorden jag, och min far 
Cirkeln ska slutas, det har jag kvar 
Vi ska enas I jorden jag, och min far''

Kvällens känsla:

Jag har på den senaste tiden kommit att fundera mycket över de människor, eller andra slags varelser, som följer med denna blogg aktivt. De som gör så att det alltid finns några hundra sidvisningar här per dag, och ibland kommenterar mina inlägg. Hur bra känner dessa människor mig egentligen? Vissa av er är ju sådana som jag umgås med i verkliga livet också ganska ofta, men det finns faktiskt några som jag inte träffar lika aktivt, eller aldrig någonsin har träffat påriktigt. Så nu tänkte jag att jag skulle ta reda på hur mycket ni vet om mig egentligen. 

Här kommer nu ett par frågor, som man borde kunna räkna ut svaren på ifall man läst denna blogg aktivt. Eller så kan man bara gissa. Eller sen så skiter man totalt i att svara på dem. Speden undanbedes.

1. Vilka är mina mellanamn?

2. Var bor jag?

3. Vilket år är jag född?

4. I vilken månad? (pluspoäng för fullt datum!)

5. Hur många syskon har jag?

6. Nämn tre av mina favoritband.

7. Nämn tre av mina favoritfilmer.

8. Nämn mina favoritlag i ishockey. (STORA pluspoäng om man vet mina favoritspelare)

9. Min favoritmat är....

10.Jag spelar....

11. Min favoritsuperhjälte är....

12. Den bästa bok jag läst är...

13. Jag jobbar som....

14. Vad är det som är speciellt med min frisyr?

15. Hur många bandskjortor äger jag? (Gissning!)

16. Har jag husdjur?

17. Vart skall jag fara i Maj?

18. Mitt drömyrke är....

19. Nästa konsert jag ska på är...

20. Har jag örhänge(n)? Vilket öra isåfall?

Måste erkänna att den sista frågan var lite krystad, så att jag skulle kunna få ihop 20 stycken. Det ser så dåligt ut med bara 19. Svara gärna på dessa frågor, det skulle vara roligt att se era svar. Men det är upp till er, jag gråter inte ifall ingen gör det över huvudtaget. Det är mest en kul grej.

Jag behöver verkligen blogga. Jag vet det. Ibland vet jag bara att jag måste göra det, om jag inte gör det så kommer jag inte kunna sova för att man hjärna går på så höga varv, och ingen tvärnit syns på många kilometer. Det är intressant att jag funkar så, egentligen. Att jag måste processa mitt huvud för att kunna göra något så enkelt som att sova. Det känns på samma gång som en välsingelse att jag kan göra det, men som en förbannelse att jag måste göra det. Jag förväntar mig inte att ni, kära läsare, skall förstå hur det fungerar, för det gör inte jag heller igentligen. Men om man vill påstå att man känner mig som människa så är det verkligen en viktig sak att veta om mig, tror jag. Alla som har sovit tillsammans med mig mer än ett par gånger vet hurdana samtal som mittiallt kan blossa upp där kring tresnåret, fastän man kanske hellre skulle sova. Men det kan inte jag. Inte förän jag disskuterat och funderat klart. Denna blogg är nog skön att ha när det behovet uppstår, fastän jag får fungera som mitt eget bollplank. Fast även det är ju också en viktig sak att kunna, egentligen. 

Egentligen kanske jag inte skall skriva så mycket mer, utan snarare fokusera på något annat, något större än ord.

Musik.

Jag ber nu dig, käre läsare, att ge dessa låtar en chans. Jag har svårt att sätta ord för vad jag känner just nu, men jag tror att dessa låtar på ett sätt kan tala för mig också. Det är just det som är fint med musik. Det finns något personligt där för alla. Det vill åtminstone jag tro på.

Det är något extra fint med Pekka Streng, annars. Han visste att han skulle dö inom fem år när han började sin musikaliska karriär, på grund av cancern han levde med redan då. Hans texter var inspirerade av hur kort hans liv skulle bli, hur han kunde uppfatta världen som en mycket vackrare och på samma gång hemskare plats än någon annan han hade runt sig, och funderingar kring var han skulle hamna när sedan det oundvikliga slutet kom. Det är hans livsöde som gör hans musik så intressant, och så annorlunda. Jag tror att en dödsdömd man och en fri man har två mycket olika sätt att se på världen, och att Pekka Streng lyckades kombinera dessa två synsätt under sitt mycket korta liv och sin ännu kortare karriär.

Vila i frid, Pekka.

Finns inte många bilder på honom, men där är en av dem.