Ibland är jag verkligen ensam.

Jag hatar verkligen vändagen. Det är ju i och för sig en fin idé, men faktum är att det är en temadag som är skapad i kommersiella syften. Inspirationen hämtade man från medeltida traditioner om firande av St. Valentins dag, och vips så kom man på att man ju kan sälja ett par nallebjörnar med påsydda hjärtan och tjäna litet snabba cash. Och floristerna säljer sina rosor, restauranger gör extra pengar på romantiska middagar och biografer visar filmer för fulla salar (protip: gå ALDRIG på film ensam på biograf 14.2.) Allt ska va så himla romantiskt och fint, och det finns klar press på alla som har ett förhållande att de ska hitta på något jättejättegulligt, romantiskt och originellt. Och vi andra, vi bittra, ensamma, cyniska och sneda människor som avundsjukt ser på, mår bara dåligt. Såklart är vi ju glada för er skull, jättefint att ni har hittat någon och så vidare. Men vi känner oss inte precis sådär jätteälskade och uppskattade direkt. Man kan ju alltid sitta hemma och knäcka några roliga skämt om att vara singel på vändagen, men det känns säkert inte sådär hemskt roligt för de flesta. Och nej, jag tänker inte bjuda ut någon bara för att bjuda ut någon, före ni ens frågar. Det är inte min stil.

Borde nog sova så småningom Så att denna onändliga måndag äntligen skulle ta slut. Och så att man orkar frossa Fastlagsbullar imorgon.

Such a lonely day

Är vad det känns som nu. Dödstelheten. En av många processer som inträffar efter att något dör. När Rigor Mortis inträffar kan man med nästan 100 procents säkerhet säga att något dött. Det sägs bero på en kemisk process som stelnar musklerna och sakta dödar muskelcellerna. Rigor Mortis inleds ungefär 3 timmar efter döden av kramper i musklerna hos den döde, och stelnaden når sitt slutliga skede ungefär 9 timmar senare. Detta innebär att den dödes lemmar är svåra att flytta på, eftersom musklerna är spända och hårda. Det är i princip som om den döde skulle streta emot försök att bli flyttad. När maxstadiumet av stelnad uppnåtts kommer musklerna hos den döde att sakta börja slappna av litet i gången, i takt med att muskelcellerna får utfört sitt sista arbete, att spänna sig själv tills de inte längre klarar det och brister med hjälp olika kemiska reaktioner (för att uttrycka det mycket enkelt). Ungefär 48 timmar senare, maximalt 60, så kommer kroppen att vara helt slapp igen då alla muskler slutligen dött och blivit mjuka för att de senare processerna, som t.ex nedbrytning, skall ske så snabbt som möjligt. Rigor Mortis är alltså en av de viktigaste processerna som sker i kroppen efter döden just därför.

Nu undrar ni säkert ''varför i helvete skriver han om något så äckligt på sin blogg??? Har han äntligen accepterat att han är galen?'' 

Jo, det har jag gjort för länge sedan. Men det är inte det det handlar om. För vetni, jag tror att Rigor Mortis också gäller känslor. För jag övertygad att känslor också kan dö. Det börjar med att de rycker i kramp, de vet att de är dödsdömda och det gör ofta ont. 3 timmar är tiden för kroppen, men för känslorna är tiden annorlunda. Den är alltid annorlunda, och deras Rigor Mortis kan ta sig en paus mitt i ryckningarna för att sedan börja rycka igen när man minst anar det. Rycka utav bara helvete. Nåväl, slutligen uppnår de ett maxstadium, ett stadium där man vet att de kommer sluta rycka, ett kallt och ensamt stadium av självömkan före den totala kölden och tystnaden. Före döden. När maxstadiumet är uppnått dör känslorna sedan långsamt en och en, och lämnar kvar ett kallt mörker. Musklerna blir mjuka, men känslorna blir inget alls. Det är endast tomt. För musklerna tar det 48-60 timmar, för känslorna kan det ta mycket länge, kanske till och med en evighet. För att lämna plats åt nya känslor kanske, eller så är det endast tomt. Det vet jag inte.

För mig är det Rigor Mortis just nu. 

Det som en gång har varit, det är inte mer.

Och kommer aldrig vara det igen.

Farväl. Farväl. Du kommer inte vara saknad.

Detta veckoslut på ungdomens kyrkodagar har i sanning varit givande. Jag har fått nya vänner, nya människor som uppskattar mig och mina åsikter och träffat gamla bekanta igen. Jag har deltagit i viktiga diskussioner, jag har varit med och påverkat inom vårt stift i kyrkan och jag har känt mig som en del av något större, något viktigare. Jag har fått höra om problem som är tusen gånger större, och tusen gånger svårare än mina (inte för att förringa mina egna, men det är verkligen bra att få lite perspektiv på sina egna problem) och försökt stöda de som behövde det. Jag är verkligen glad över att jag fick möjligheten att fara på UK igen, för det känns helt enkelt som att detta vore den bästa av alla UK:n jag varit på. Och det var nog verkligen vad jag behövde just nu; att få komma bort från min vardag och att få uttrycka mina åsikter til åhörare som verkligen vill lyssna. Det kändes sannerligen bra. Ett stort tack till eventuella läsare som var med på veckoslutet, kanske det blir UK nästa år igen ifall staten går med på det! Amen.

Benes urfina UK-bil! Synd att den inte syntes på stora skärmarna!

Jag borde uppdatera bloggens länklista. Tänkte göra det bara jag får tid (läs ork). Annars har jag inte så mycket att tillägga för tillfället.

Här sitter jag, Jean Andreas Waldemar Sundberg, 19 år, 190cm, blodgrupp B+, militärklass E, ögonfärg blå, hårfärg mörkblond, och funderar samt lyssnar på allt underligare musik desto senare natten lider. Just lyssnade jag på svensk hiphop, nu är det progressiv Sludge Metal och senare antagligen känsloladdad soulmusik, dansk dansmetal och mäktiga åttiotalsballader som gäller. Min spellista på spotify är sannerligen en sillsallad av allt möjligt, det ena konstigare än det andra. Lite som jag själv. Konstigare ibland än annars.

Jag har inte egentligen bloggat ''ordentligt'' sedan typ den fjärde januari, känns det som. Inläggen efter det har varit korta uppdateringar, oftast om sådant som jag efter att ha skrivit det (för jag skriver utan att tänka efter först allt för ofta) brukar kalla för highflyshit, med ett självironiskt litet leende. Har på något vis inte riktigt fått fram blogglusten sådär egentligen detta år alls. Funderade i ett skede på en bloggpaus i likhet med den jag tog på sommaren, men YOLOFISH ( just när du trodde att alla dessa hemska förkortningar inte kunde bli jävligare så dyker denna upp. När jag var ung betydde fish fisk, inget annat) och nu skriver jag igen. Så hören i, allen!

Idag gjorde jag något jag inte gjort på nästan två månader: Jag gick utan kryckor. Doktorn sade alltså att jag skall börja gå korta sträckor utan stöd och kryckor, när jag träffade henne idag morse (har ingen sexuell betydelse). Så jag har gått omkring och sett ut som en krigsveteran som fått en kula i knät halva dagen idag. Det känns verkligen konstigt att börja stiga på en fot och ett ben som varit utan anvädning så länge nu. Det känns ovant i hela kroppen vid varje steg, men jag kämpar vidare. Jag måste alltså ha kryckor om jag tänker gå länge och mycket med foten, så jag kör säkert med kyrckor på UK i Karis nästa helg.

Jepp, jag ska utomlands nästa helg. Ändå till Karis. Men före det så skall jag spela i den lokala kyrkan på onsdagen denna vecka. Ifall man vill se mig moka så kan man komma dit till 18:30 och fnissa. Jag vill ännu nämna dagens otroligt inspirerande jam, då vi beslöt att spela de tre mest stereotypiska rocklåtar som någonsin skrivits. Jag vet inte när jag senast skulle haft så roligt i musikaliska bemärkelser, så det gör jag gärna om, närsomhelst! 

Annars så går det bra: jag vaknade idag till nyheterna att IFK äntligen fått ny tränare, att Bruce Springsteen är påväg till Finland och att Pittsburgh Penguins vann sin andra match i rad. 

Har du tid en stund? Bara några minuter? 6 minuter och 5 sekunder för att vara exakt.

Om du inte har det förstår jag. Du kanske har något att göra, eller ska träffa någon eller så orkar du bara inte. Det är lugnt. Jag vet hur det är. Man hinner tyvärr inte med allt, för sånt är livet. Tid är värdefullt, sägs det. Ta då vara på de sex minuterna.

Har du tid denna lilla stund, tycker jag att du skall lyssna på denna låt här nu tillsammans med mig.

Sätt bara på klippet, titta på videon eller slut ögonen och bara lyssna. Det kan kvitta. Huvudsaken är att du lyssnar på musiken. 

Lyssna på låten, och säg mig vad då kommer att tänka på. För denna låt är en nyckel, ser du. En nyckel till en svunnen tid, en lyckligare tid. Eller kanske är det nyckeln som öppnar förståelsen för att denna lyckliga tid är nu. För att du du vet att det är din bästa tid. Jag vet inte varför, men så är det bara. Själv tänker jag på den gången då jag var den lyckligaste mannen på denna jord, tiden då jag före jag blev fördärvad, gammal, bitter och cynisk. Tiden av värme, av solsken, av vänner och av minnen för livet. Tiden för detdär undebara, tiden för livet, tiden för det som var.

Jag hoppas du tänker på något liknande.

För det är i sanning fina minnen.

För fastän de tiderna aldrig kommer åter, så finns minnena kvar. Vad som än sker.

Så länge vi vandrar på denna jord, du och jag åtminstone.

Så minns nu, le, fäll kanske en tår.

Var lika lycklig som då en liten stund.

Det är du värd.

...Och några andra frågor som just nu snurrar i mitt huvud...

Kan städer dö?

Varför gillar män bacon oftare än kvinnor?

Vem uppfann julbelysningen?

Hur är det möjligt att mitt hår växer så snabbt?

Varför är skägg inte mera lika socialt acceptabla som förr?

Om jag skulle säga vad jag tycker och tänker om folk till dem, hur många skulle jag då ha kvar?

Vad är mitt syfte här på jorden egentligen?

Har någon någonsin gråtit för min skull?

Varför är det gulligt när barn använder halare, men äckligt när vuxna (som inte är studerande eller arbetare) gör det?

Kommer jag någonsin att skriva en bok?

Visste Alexander Den Store att han skulle bli en av historiens mest kända personer?

Lyssnar någon på Dave Mustaine?

Hur kan folk köpa skivor av J. Karjalainen?

Vem läser egentligen denna blogg? 

Hur hittade dom den?

Varför är Vanilla Coke så gott?

Varför är alltid Coca-Cola godare utomlands?

Varför kan inte finländare laga pizza?

Och tusen miljoner andra små, små frågor. Små frågor som surrar runt i min skalle som små bin kring en bikupa.

Jag har ångest.

Varför har jag ingen Susan Delgado?

En vecka sedan jag bloggade senast. Har öppnat bloggen några gånger, skrivit ett par rader och sedan fastnat rejält, liksom gått helt på grund i den kreativa oceanen. Likaså kommer detta inlägg att hålla sig kort.

Det har varit en bra vecka. Det finns så mycket jag borde berätta om den, men jag vet inte ens var jag skall börja. Men för tillfället vill jag bara säga en sak: Tack till alla de vänner som stått vid min sida. Har det verkligen jobbigt för tillfället, fastän min tillvaro kan te sig som självaste shangri-la, men det är så mycket som är osäkert nu i denna livssituation att det är svårt att fokusera i nuet ibland. Ändå vill jag påstå att jag inte är deppad, inte nere liksom, utan snarare frustrerad på att det måste vara såhär. 

Ähh, jag får inget att lossna ur skallen.

Jag kan avsluta med att berätta att jag köpte Skyrim här om dagen. Har ändå inget socialt liv.

P.S Har annars en novell på gång. En jävligt svår en. Kanske för svår för denna blogg? D.S