Tack och förlåt.

Rummet jag sitter i är mörkt. Jag mår inte bra. Jag har vätskebrist, tror jag. Det yrar i huvudet och jag känner mig lustig på alla sätt. Folk tror att jag har druckit för mycket, folk frågar om jag behöver spy. Jag behöver inte spy. Jag mår bara dåligt. Jag har inte druckit något (det är ju väl det som är grundproblemet) och jag känner mig så förbannat onödig. Jag kan inte fatta att jag varit och kollat på Rammstein endast ett par timmar tidigare. Jag kan inte fatta att jag gått från lycka till detta så snabbt. 

Nåväl, där i mörkret sitter jag. Någon kommer in och lyser nåt ljus på mig, frågar om jag mår bra. ''Nej'' säger jag, '''Jag mår inte bra, men jag känner mig sjuk. Jag har inte druckit nåt.'' ''Sure'' säger hon (det visade sig vara en hon) och försvinner. Och där sitter jag igen i mörkret, med illamåendet som enda sällskap. Men då händer nåt, något som kom att beröra mig.

Rummet har en stor öppen dubbeldörr, och där rakt utanför är festens dansgolv beläget. Plöstligt har folk slutat dansa, och musiken byts från det vanliga dunkandet till något lugnare. Jag har suttit med ögonen stängda en längre stund, för att det minskar på dunkandet i huvudet. Jag försöker fundera vad låten som spelas heter, och kommer fram till att det är 'Hey There Delilah' av det där bandet som jag aldrig kommer ihåg vad det heter, och öppnar mina ögon.

Jag ser henne komma gående, liksom försiktigt, liksom skört på något sätt. Ser henne ta ett par försiktiga danssteg till låten. Ser henne mumla med i texten. Ser henne vända blicken mot mig och le ett så genuint leende att jag blir riktigt överraskande. De andra har bara ryckt och rivit i mig, men hon bemöter mig med vänlighet. Sen försvinner hon igen. Och jag märker att jag har en tår på kinden. Jag är säkert världens cheesygaste grabb, men på något sätt berörde det här mig. Kanske för att jag var trött. Kanske för att jag var sjuk. Kanske för att jag satt ensam i mörkret.

Tack vare att några kompisar förbarmade sig över mig fick jag skjuss hem så att jag inte måste bli där. Jag staplade upp för trappan med en tung madrass på ryggen, och fumlade upp dörren. Jag drack en liter vatten (bokstavligen) och lade mig på sängen. Det tog intet länge att somna.

Men det sista jag hörde förrän jag slöt ögonen var 'Hey There Delilah'.

Jag vet inte varför jag skrev om detta. Kändes bara bra att skriva ner. 

Kanske som en påminnelse för mig själv om denna lilla guldkant på ett annars så mörkt moln?

Hela naturen står stilla. Skogen susar inte. Ingen vind blåser. Det är lugnt. För lungt. 

Och tyst, så tyst att man nästan kan höra sina hjärtslag.

Det ligger någon sorts förväntan i luften. Eller är det oro?

Stormen är påväg. 

Blixtarna, dundret, det iskalla regnet som öser ner. Vindarna. Kölden.

Utbrottet. Vreden. Mörkret.

Men tills den kommer kan vi inget annat än att vänta.

Vänta och lyssna på tystnaden.

Har kommit hem från det första barnlägret av fyra nu. Det är mitt sommarjobb i år att vara vuxenledare på församlingens läger. Nej, inte hjälpledare. Vuxenledare. En av de två lägerbossarna. Ansvar, ansvar och vuxenpoäng. Vilket ju har både bra och dåliga sidor. Kunde nog aldrig ha trott när jag själv var barn på församlingens läger att jag någon gång skulle vara med och dra i trådarna. Där ser man igen livets små överraskningar. 

Jag är aningen stressad just nu, så jag samlade vuxenpoäng genom att bestämma mig för att stanna hemma imorgon och INTE fara på fest. Har program på lördagen, och då vill jag helst vara fullt utvilad. 

En av de största drömmarna jag haft sen jag var femton kommer gå i uppfyllelse: 

Att se RAMMSTEIN live!

På lägret lyssnade jag på Depeche Mode varje kväll, så vad är inte ett bättre slut än en låt av dem som också Rammstein gjort en cover på? 

Jag har endast en framtidsdröm som jag seriöst önskar skulle slå in.

Nån gång vill jag ha en egen stuga. En alldeles egen stuga. En egen stuga ute i skärgården. En oas där man kunde spendera sommar och helger. Jag skulle trivas med ensamheten, kroppsarbetet och harmonin som det skulle innebära. Ni vet, en stuga kan ju inte sköta om sig självt. Det är väl eremiten i mig som längtar ut. Jag tror det bor en sådan i mig. En sådan varg som skulle trivas med ensamheten. Dessutom brås jag på min farfar, en man som håller händerna upptagna med arbete nästan hela tiden. Har gjort så mycket vägarbete och grävande och gräsklippande denna sommar att min händer blivit grovare, och gitarrspelandet lider på grund av det. Och sedan finns det ju en bitter romantiker i mig också, en sån som uppskattar att ensam titta ut på solnedgången med förakt. En sådan som finner ensamhetens bitterljuvhet tilltalande. En sådan som ser det fina med svunna tider.

Men en stuga, en röd stuga. En röd stuga med en vind som skulle vara sovrum. Förutom vindsovrummet skulle där finnas ett skrivrum, ett vardagsrum, ett kök och ett förrådsrum. Och en källare med ett biljardbord. En bastu kombinerad med en gäststuga skulle där också finnas, samt ett båthus på bryggan. Det skulle verkligen vara drömmen. Det skulle vara perfekt.

Men sedan så är det ju bara en dröm. Drömmar betyder både allt och inget, och oftast förblir de drömmar. Man går vidare i livet, man upplever olika saker och det man drömmer om ändras. Men just nu så är detta perfekt. Just sådär lagom hoppfullt.

Och lagom sorgligt.

Drar ut i skärgården nu för ett par dagar. Hoppas det gör gott för min stressade hjärna.

Jag skulle så gärna vilja sätta ord på det jag känner nu. Jag skulle så gärna vilja diskutera med nån över hur det är påriktigt över det som betyder något för mig. Jag skulle så gärna vilja att någon skulle finnas där för mig, att någon skulle förstå hur det är. Hur det är att vara den som alltid sittter ensam, den som lever med konstant smärta, den som tittar på, den som fallit av, den som inte mer hänger med. 

Jag talar så klart om min fot. 

Herregud, det är nästan sju månader sedan jag bröt den. Och den värker ännu. Varje dag. Varje timme.

Ett felsteg, och jag gråter.

Läkarna rycker på axlarna. ''Vem vet när den blir bra?''

''Det kan ta år till och med''.

Jag skall springa av och an till militären igen nästa torsdag och berätta om den. Skjuta upp tjänsten ett halvår till.

Sedan följer väl ett halvår igen.

Och ett till. Tills jag fyller trettio.

Vilken skrämmande tanke, att foten inte ens då är bra?

Jag försöker hålla god min på dagarna. Jag klagar inte. Jag äter värkmediciner. 

Jag försöker röra på mig så mycket jag klarar av det.

Och ibland lyckas jag glömma foten.

Då är jag lycklig tills den gör sig påmind igen. 

Det finns inget som förstör glädjen så mycket.

Och ändå är jag tyst.

Men inte nu längre. Jag tänker börja tala mer om min fot.

Det är dumt att jag på grund av rädslan att verka svag har hemlighållt hur det egentligen är.

Se detta som min bekännelse.

Se detta som en inblick.

Se detta som förståelse.

Jag måste skriva sanningen, förrän depressionen tar mig. 

Jag hoppas ni förstår allvaret i det jag just sagt. Jag fiskar inte efter sympati, ifalls jag skulle beskyllas för det.

Jag fiskar efter förståelse.

En av mina största frustrationer just nu är sociala medier. Skulle så gärna vilja skriva en lång och arg text om hur en bit av mig dör varje dag på grund av Facebook, men jag vet inte var jag ska börja eller hur jag ska resonera utan att det blir en sinneslös hattext på 500 ord utan större budskap än total vrede och förolämpande kommenterar. Men nåväl, för att säga det kort är det alla människor som spenderar så mycket tid som möjligt med att övertyga andra om att de lever det perfekta livet som stör mig mest. Allt är bra, allt är glädje och lycka. Det bara sprutar kärlek och allting är så fint, fint, fint och alla ens finaste och bästaste kompisar myser man med hela tiden på världens bästa och finaste strand medan man äter den godaste maten och dricker det godaste vinet, man sprang just 41 kilometer och är så himla lyckligt och nöjd med sig själv. Femtiofem bilder på maträtten räcker inte för att visa hur fin fin fin fin den också är och ändå är man för tjock så man borde ju inte äta den så man ska springa mera bara hela tiden och sen MÅSTE man ju såklart visa upp outfitten man springer i så att alla ser hur man ser ut just denna dag så man kan få ett par hjärtan och annat mys som höjer självförtroendet litet. Detta är bara toppen på isberget, och jag skulle säkert kunna hålla på så här hur länge som helst. 

Vad vet jag, kanske du lever det perfekta livet och är superduperfantastiskt lycklig med tillvaron. Isåfall gratulerar jag dig. 

Men jag antar ändå att det flesta inte gör det, att de flesta vill hålla uppe en fasad för att verka starkare och lyckligare än de är. Inte vill man visa sig svag, och i vårt samhälle vill det kännas litet som en tabu att få vara nerstämd, få vara lessen och få visa att allting inte är okej. Såklart behöver man inte göra det på ett socialt medium om inte vill, det är klart. Men tänk om man skulle lägga ner all tid som man lägger på att bygga kulissen, på att konstruera fasaden, på att att försöka åtgärda det som är svårt i livet, tala med nån om problemen och spendera litet tid för sig själv, med sig själv, istället? Inte säger jag att det blir bättre, men jag tycker det vore värt att försöka.

Så kanske ''det perfekta livet'' blir litet närmare sanningen? Kom ihåg:

''Just because the Circus left town it doesn't mean you got the monkey off your back''

- George Carlin

Nu känns det genast litet lättare, när jag fått skriva av mig litet. Detta är denna bloggs syfte.

Vägen som går upp till det gamla huset är inte någon rak historia. Krökar och kurvor, bucklor och guppar, gropar och backar. När man kör på den måste man hålla tungan rätt i munnen, och växeln låg. Hur många gånger har man inte hört om den ena släktingen eller den andra grannen som kört ut eller fastnat någonstans där? Vägen är faktiskt så gammal att det finns en massa historier att berätta om den. 

Se nu denna väg. Se den väl, jag ber. Föreställ er en sandväg som går igenom skogsdungar, förbi gamla uthus, förbi åkrar och ängar och till slut når en hög uppförsbacke, där man ser siluetten av ett stort, gammalt gult hus bakom syrenbuskarna som växer vid backen. Men det är fel ända av vägen. Vi börjar från den andra ändan, den ändan som man svänger av till från en annan väg, en väg med andra historier och andra gropar. Där ser ni en skottkärra som fylls med ogräs, och två män som arbetar med hacka, spade och kratta för att rensa vägen i fråga från dylikt. De gräver upp vitrötterna, hackar bort maskrosorna och krattar sedan vägen jämn och fin igen samt fyller eventuella gropar med grus. Dessa män har båda en 9:a i slutet på sin ålder. Den ena är 19 och den andra är 79. Den ena har livet framför sig, den andra har redan upplevt och sett det mesta. Dessa män arbetar båda hårt med vägen, svettas i solen och blir myggbitna. Medan de gör det diskuterar de om Finsk politik, dialekter, arbete, pengar, historia, musik, städer, länder, religion, filosofi, livet. 

Så har de alltid gjort. Enda sedan den yngre var fem år gammal har han hjäpt sin farfar med vägarbetet. Det hör till sommaren. Det är något som måste göras varje år, för gräset växer ju ideligen och nya hål och guppar uppstår under vintern. Det är kanske det allra viktigaste att sköta om på gården. Inte kan man ju sköta om huset om man inte kan ta sig dit. Vägarbetet är alltså arbetet framför andra arbeten, arbete som gör möjliggör allt annat. Det är den viktigaste uppgiften av alla på gården. 

Mitt i diskussionerna stannar farfar upp, och ser på mig. Det han säger är något som får tiden att stå stilla, något som skrämmer mig så otroligt mycket.

''Det här är nog sista sommaren jag orkar göra nåt vägarbete. Men bra att du varit med under alla dessa år, så att nån kan fortsätta, du vet,''

''När jag är borta.''

Och med ens kändes vägarbetet så mycket viktigare,

och så otroligt mycket tyngre.