Under oktober månad skrev jag inte ett endaste ett inlägg här. 

Inte ens en liten anekdot. Inget litet skämt. Ingen förhastad blogglista. Ingenting. Tomt. Nada. Nix.

Så klart skrev jag under oktober månad. Har fem ''blogginlägg'' sparade på word som jag klämde ur mig.

Men de nådde aldrig ända hit.

Vet ni varför?

För det kändes inte rätt.

Låt mig förklara.

Det var en fuktig och mörk kväll i oktober då jag fann mig själv strövande längs med Aura å.

Inte påväg mot något särskillt, inte med en klar föreställning om hur jag ens kom dit. 

Plötsligt fann jag mig bara där, med hörlurar på huvudet och ljuv musik i öronen.

Och jag accepterade detta och lät tankarna rinna i takt med åvattnet.

Långsamt gick jag förbi åbåt efter åbåt, för att sakta närma mig teatern. 

Min fötter vände åt höger, och resten av karln följde med. 

Och där fann jag mig stå mitt på teaterbron.

Betraktande den upplysta Aurabron framför mig.

Jag såg också kärlekslåsen som fästs på bron. Såg dem väl.

Och såg hur åvattnet egentligen bara var en bit av flytande himmel under mig.

Där bestämde sig mina fötter för att det var dags att vila.

Och jag gjorde något ytterst mänskligt, jag satte ner mig.

Bänken var våt, men det gjorde inget. 

Byxor torkar, liksom färg och ögon.

Och i denna stund, när jag med mörker ovanför mig och mörker under mig,

befann mig sittandes mitt i ån, så att säga,

kände jag hur jag var del i något större, 

en ynka kugg i ett mäktigt maskineri, en myra i miljarderna. 

En prick i ett ofantligt universum.

Vad har detta att göra med något överhuvudtaget? 

Jo, av någon anledning har jag inte kunnit skriva något alls utan att komma tillbaka till denna stund. 

Jag upplevde att jag för att kunna hantera min upplevelse måste få sätta den i ord.

Och vid jesusmannen och Cthulhu, det var inte lätt. 

Men nu finns den här, till allmän beskådan, spott och spä.

Döm mig, bloggläsare. Men förkasta mig icke.

Inom snar framtid ska du och jag på nya äventyr.

- Sagofarbror

P.S

Har överlevt SF-klubbens LXXXIX Årsfest samt tillhörande Sillfrukost. Vi säger så här:

''In vino veritas et errare humanum est.''

D.S. 

Det här med att skriva för skrivandets skull har aldrig varit min grej.

Jag tror stenhårt på att bara t.ex blogga när jag faktiskt har något att säga, inte bara lägga upp 15 bilder på en kaffekopp, 7 bilder på mig själv och 3 tips om läckra sockor. Därför blir takten på bloggandet som den är, så fastän jag vet att det finns många som önskar att jag skulle blogga oftare (tror det eller ej, folk frågar) så går det tyvärr inte. I och för sig är jag ju såklart en stenhård hycklare som skriver dessa åsikter eftersom mina egna inlägg blir så dumma och oplanerade mer ofta än sällan, vilket ju betyder att jag egentligen inte har något att säga - eller att det enda jag har att säga är att jag inte har något säga - en paradox. Så allting jag just skrivit är väl mer eller mindre lögn, då. Eller?

Det är egentligen ganska skönt med höst.

Vädret är inte skönt, för jag hatar att det är svinkallt på morgonen och kvällen medan det är 20 grader varmt på dagen. Det går inte att klä sig på ett sådant sätt att man inte förfryser/svettar ihjäl sig. Så antingen luktar man som John Rambo eller så ser man ut som en smurf - och i värsta fall blir det båda.

Det jag egentligen uppskattar med hösten, är att det blir mer socialt acceptabelt att inte vara glad hela tiden. 

Det är faktiskt riktigt skönt att få hålla humöret mer neutralt, och inte så många som ifrågasätter varför du inte sprudlar av glädje och inspiration hela tiden.

Nu säger jag inte att a) jag är deprimerad eller att b) jag är knäpp i skallen. Jag vill kalla mig själv för en realist som båda kan se på det positiva och negativa i livet. En person som endast fokuserar på det positiva tenderar att verka simpel och blåögd, medan en person som bara fokuserar på det negativa verkar deprimerad och frånstötande. Detta vet ni redan utan att jag förklarar det, det är ju mänsklig psykologi 101. Vad jag säger är att jag vill klassificera mig som något där emellan, en som vill se båda sidorna av myntet. Och ibland kan det hända att balansen lutar mer mot det negativa. Detta åtföljs oftast av ett ''stop och belägg! Nu är det sommar och sol och allt är kul och bra. Ät en glass och dra på munnen, din sure jävel.''  Total oförståelse. Att känna något annat än eufori på sommaren är helt klart en tabu. Därför gillar jag hösten, för också de överglada sommarmänniskorna taggar ner litet och spenderar litet mer tid i mörkret.

Och det är riktigt okej, faktiskt. 

Att spendera litet tid i mörkret.

För det är efter mörkret som man känner sig levande i ljuset igen.

Det är i mörkret man ser de sidor av en själv, som ljuset gömmer.

Var inte rädd för mörkret. Gå dit frivilligt, och kom sedan ut igen när det behagar dig.

Annar smyger det lätt på dig.

Annars så är Hösten en ganska bra tid för att börja lyssna på Type O Negative, om du inte redan har gjort det. 

Kolla in dem.

Kan ju också noteras att ny omröstning har satts igång. Rösta vettja!

P.S. 

Kolla in http://saganomtrollkarlen.bloggplatsen.se/!

D.S

Åbo är ett virrvarr av ansikten.

Nya ansikten, gamla ansikten. Leende ansikten, förvirrade ansikten, förväntansfulla ansikten, stressade ansikten.

Ansikten som är bekanta. Ansikten att lära känna. Ansikten som alla har historier om andra ansikten.

Ansikten som möter mig på gatan och hälsar.

Ansikten som frågar mig vem jag är.

Ansikten som ger mig en kritisk blick för att sedan fortsätta vidare.

Ansikten som jag kommer ihåg. Ansikten som jag glömmer.

Och varje ansikte har ett namn.

Namn jag redan kan sedan länge.

Bekanta namn som inte säger mig något.

Namn som jag inte hört förr.

Åbo är också namnen.

Direkt när jag återvände till Åbo kände jag hur min vitalitet kom tillbaka. På något sätt känns det som, för att använda ett utslitet uttryck, att livet fått en mening igen. Missförstå mig rätt nu. Jag vill inte säga att mitt i Sibbo under sommaren varit meningslöst, men onekligen uppnådde jag ett sorts Status Quo i existensen. Varje vecka var den andra lik, äta jobba sova dö. All work and no play makes Sundben a dull boy. Jag upplever att det i Åbo finns den spontanitet som krävs för att bryta ut sig ur denna enfaldiga händelseram. Tror det har något att göra med självständigeten studierna medför, för att inte tala om att jag haft den välsignade turen att ha alldeles fantastiska studiekamrater, ett faktum som återigen bevisades när vi fungarde som punkthållare på vår studieförenings intagning. Sällan har jag haft såpass roligt.

Nästa måndag börjar studierna ''på riktigt'' igen. Kommer att bli intressant att se hur mycket detta år skiljer sig från gulisåret. Ett positivt tecken torde ju vara att jag tycker att alla kurser jag valt hitills låter intressanta (om vi bortser från en viss kurs som har att gjöra med det onomatopoetiska uttrycket ''mjääh''), så jag har kanske lyckats välja rätt huvudämne, till och med.

Bara för att bloggen uppdateras trögt behöver ni inte bli rädda. Eder sagofarbror har bara litet annat att tänka på.

( en stor bonus åt den som förstår referensen i detta inläggs rubrik.)

De senaste dagarna har jag burit en ofantligt stor tyngd på mina axlar.

För två nätter sedan satt jag framför datorn, sådär som jag gör nu. Klockan var mycket, riktigt mycket, men mitt huvud var på tok för fullt att surr och oljud för att kunna sova. Idag skämtade Ville om att jag kanske tänker för mycket för att kunna sova, och på något sätt känns det som om han faktiskt slog huvudet på spiken. Hur skall en hjärna som går på högvarv kunna gå från full aktivitet från standby? Man måste ju varva ner först. 

Nåväl, där satt jag ensam i mörkret, fånge i mina egna resoneringar om dittan och dattan, då jag på twitter läser att Robin WIlliams har avlidit. 

Och världen slutar snurra. Inget är mera verkligt.

Jag kollar direkt med alla mina bekanta som ännu är vakna om de hört något om saken. Alla är lika chockade som jag.

Snart rapporterar många olika nyhetstjänster om att det är bekräftat. Robin Williams har förlorat en lång kamp mot depression.

Och jag vet inte vad jag ska göra.

Jag vill inte gå och lägga mig. Jag vägrar somna in och vakna upp i en värld utan Robin Williams. 

Att skriva en hyllning till ett sådant geni är svårt. Var ska man börja? Hans filmer? Hans otroliga skådespelartalang? Hans standup? Hans medmänsklighet?

Robin Williams kändes som om han vore en farbror man verkligen gillade, en farbror med fantastisk humor som man genuint älskade, för man visste att han älskade dig tillbaka. Robin Williams både kvicka, fräcka och väldigt smarta humor kunde muntra upp mig under mitt livs mörkaste stunder, och hans fantastiska skådespelartalang i filmer som t.ex. Dead Poet's Society, Good Will Hunting och Hook fick mig att sympatisera med honom som karaktär, eftersom han utstrålade en så stark och genuin medmänsklighet. Robin Williams var komikern som ringde Stephen Spielberg för att muntra upp honom när han gjorde Schindler's List, och Robin Williams stod för rösten till den karaktär som så många av oss älskade i vår barndom: Anden i Aladdin.

Dagen då Robin dog blev världen en litet mörkare, litet obehagligare och tråkigare plats. 

Men Robins legend och hans humor lever vidare.

Tack för alla filmer från min barndom, och för alla stunder i mitt liv du din humor behövts.

''

O Captain my Captain! our fearful trip is done;
The ship has weathered every rack, the prize we sought is won;
The port is near, the bells I hear, the people all exulting,
While follow eyes the steady keel, the vessel grim and daring

But O heart! heart! heart! 

O the bleeding drops of red,

Where on the deck my Captain lies,

Fallen cold and dead

Utanför mitt fönster rasar höststormen i sin fulla prakt. Hösten använder sin fulla makt för att kuva den varma sommaren och påbörja sitt färgskiftande välde. Regnet faller tungt, vinden sjungar klagande och åskan rullar över himmelen med ett dån som kunde väcka de döda. I luften känner man hur sommaren febrilt kippar efter andan; utan tvekan kommer hon att gå som segrare ur denna skärmytsling, och välsigna oss med några varma dagar. Men vad händer sen? Hösten ger aldrig upp. Förr eller senare är det hösten som tar kontrollen, och låter löven falla och den tidiga kölden sprida sig över landet. Vi kan bara vänta och se.

Hösten innebär också att vardagen står närmare än det är hälsosamt att tänka. Att allting återgår till det normala. Under min sommarexil i Sibbo har jag insett varför jag sist och slutligen alltid kommer vara en Sibbobo, fastän jag så skulle bo i Timbuktu: Sibbo är mer en del av mig än vad jag är av Sibbo. Jag har blivit den jag är tack vare Sibbo, och i Sibbo har jag så många människor som betyder så mycket för mig. Att lämna Sibbo för Åbo om någon vecka kanske blir svårare än jag trott, liksom jag filosoferade för cirka ett år sedan?

Och det verkligen ingen dålig sak.

I behov av en kram,

Sagofarbror

Sådärja, gav bloggen ett litet ansiktslyft. Finns nog ännu några saker som jag känner att bör ändras, men just nu får denna design duga. Speciellt nöjd blev jag med headern och bakgrunden. Tycker de passar bra ihop, och ger bloggen litet mera färg än den tidigare svartgrå designen. Tog också tillfället i akt att döpa om bloggen, så nu heter den bara ''Sagofarbror'' i sin simpelhet. Jag passade också på att skapa en ny omröstning sådär som grädde på moset, så nu kan ni bestämma i vilket av Westeros hus jag skulle passa bäst. Rösta vettja! 

Annars kan vi väl konstatera att på västfronten inget nytt. Lånade ett par böcker från biblioteket i förrgår, och läser nu Jag Ringer Mina Bröder av Jonas Hassen Khemiri, en tankeväckande bok om hur invandrare bemöts i Sverige. Kommer säkert återkomma till den i något senare inlägg. Såg också American Beauty förra natten, på tal om tankeställare, och så kollade jag på Guardians of the Galaxy med några polare. båda var riktigt bra, men jag föredrog nog Beauty. Den filmen skulle förtjäna en mer djupgående beskrivning samt ett inlägg som filosoferar kring dess innehåll, men det orkar jag inte med just nu. Tror det får bli till en annat natt. 

Fastän det går trögt, så bloggar jag ju igen. Det tar sig, ska ni se. Det tar sig.

Hoppla!

Den var ni inte beredd på. Att Sundis lovar att börja blogga igen och sedan skriver två inlägg inom en relativt kort tid. Det är ju nästan som om han skulle hålla ett löfte?!?!?! Vad är detta för trams?

Jo, jag hade faktiskt tänkt göra ett seriöst försök att köra igång denna verksamhet igen. Känner dock att bloggen kommer behöva ett ansiktslyft, så för en tid framöver kan det hända att designen varier från dag till dag. Skall ta och prova mig fram till något som passar Andreas 21 vee bättre än den nuvarande designen. Högst antagligen blir det något Game Of Thrones-inspirerat, har haft otroligt GoT-fiilis hela sommaren hitills. Borde läsa böckerna också och inte bara kolla på serien, men efter att ha läst den första boken konstaterade jag att a) man saknar motivation då man redan vet allt som händer och b) George RR Martin skriver så otroligt torrt. Språket i hans böcker tilltalar mig inte alls. Långa miljöbeskrivningar och onödigt långa harranger fram och tillbaka om dittan och dattan. Kanske man ändå borde ge bok 2 en chans? Kan ju hända att den är bättre. Skulle ju vara kul att hinna fram till A Dance With Dragons före säsong 5 börjar. 

Kommande vecka kommer vara riktigt stressig. Farssan och några andra ska fira gemensamt 50-årskalas, och skall ju såklart vara slav medhjälpare när det ska riggas tält, transporteras stolar och bord osv. Har en smygande misstanke om att jag även kommer fungera som någon sorts servitör (Maïtre d' Andreas Sundberg, sacrebleu!) på själva kalaset. Kan ärligt säga att jag inte ser fram emot det alls. Suck och stön.

Kanske man skulle ta sig i kragen och låna A Clash Of Kings sådär som lektyr för de sista semesterveckorna?

BLOGGEN ÄR DÖD! LÄNGE LEVE BLOGGEN!

Jag spenderade just en dryg halvtimme med att läsa mina egna blogginlägg från så långt tillbaka som 2011. Jösses. Vilket päron jag är var egentligen. Jag är säker på att jag haft ett visst sätt att tänka och velat ge vissa signaler åt vissa individer, men herrejesus, jag förstår inte ens själv mera mitt eget svammel. Fast imellanåt blev jag riktigt postivit överraskad av mina egna skriverier, som t.ex ett par noveller som faktiskt hade vissa riktigt bra formuleringar (sluta klappa dig själv på axeln, fåne) samt några förvånansvärt djupa iaktagelser ( okej, vi fattar liksom) som till och med kom att beröra mig litet (snyft.) Titta nu, även nu är jag pretentiös och full av klischéer. Ett klart bevis på att samma gamla päron ännu skriver här.

Just nu är det inte mycket som händer i mitt liv. Jag spenderar min sommar i exil i Sibbo, och känner mig litet som ett femte hjul alltsomoftast. Det är svårt att förklara varför jag fått den känslan. Kanske jag förväntade mig en sak och fick en annan? Får jag betala för mitt eget enfald? Känner mig så konstigt objektiv, som om jag är den som betraktar allting från ett outsider-perspektiv. Och jag måste nästan säga att det är rätt åt mig. Jag har bränt mina egna broar, jag har själv handlat fel och jag har själv byggt muren. Hursomhelst upplever jag att världen snurrar vidare oavsett jag vill det eller inte. Hinner jag inte med är det väl mitt eget fel. Vem bryr sig om en eftersläntrare? 

Inte jag, åtminstone, och det är kanske en av mina största brister. Jag har så svårt för att fatta när jag gör samma sak mot andra, jag är så klumpig och envis när det kommer till att visa uppmärksamhet för andra och jag är för fast i mina egna ideal för att kanske lyssna på andras, kan det kännas som. Jag är en omedveten egoist. Det är inte min mening. Jag gör folk illa utan att mena det. Och det vill jag verkligen inte. Jag vill alla väl, jag vill att alla ska vara med och känna sig uppskattade och sedda. Ändå är det jag som blundar själv, medvetet eller inte.

Och det gör mig verkligen lessen. Och arg.

På mig själv.

Vilken otrolig lättnad att få skriva ner detta. Kanske denna döda bloggningsritual borde återinföras? Den är ju helt klart inte så död som den först verkade.

Så bästa vänner, jag bjuder er icke farväl.

Snarare önskar jag god fortsättning och väl mött.

Tills vi skrivs igen,

Sagofarbror

Jag vill redan nu påpeka att det som jag kommer skriva om är en ''svår sak''. Att börja skriva om en dylik är också svårt. Därför får denna lilla förklaring tjäna som en inledning på det som komma skall, så ha tålamod nu och låt mig försöka förklara hur det ligger till. 

När något som är en del av ens vardag plöstligt upphör är det litet som om någon skulle knycka en pusselbit ur ett färdiglagt pussel. I och för sig är bilden pusslet föreställer ännu densamme, men man märker att en bit saknas. Kanske inte en stor bit, men ändå en tillräckligt stor bit för att det ska märkas. I mitt fall är det en stor bit.

Vad är det jag surrar om? Jo, jag snackar ju såklart om när vi uppträdde som Ghost B.C på Kåren på lördag.

Det hela började som en idé av mig och Viktor (som jag just hade lärt känna) när vi drack ett stop öl på Whiskey Bar under gulisveckan. Vi spekulerade över olika band som skulle vara kul att uppträda som på RÅA Live, och efter ha gått igenom både seriösa och mindre seriösa alternativ insåg vi att vi båda är ganska stora Ghost-fans. Vi beslöt att han skulle sjunga och jag skulle lira gitarr. Viktor sade att han kände en trummis som eventuellt kunde vara intresserad, och Andreas slöt sig till vårt lilla gäng. Där var vi nu, tre killlar som åtminstone hade tillräckligt med inblillning för att ge oss på något som ambitisiöst som att spela Ghost. Före den första bandövningen var vi alla tre nervösa. Vad skulle det bli? Hur skulle det låta? Har vi tagit oss vatten över huvudet?

Vi började med, för att spä på klichéerna, att jamma The Trooper av Iron Maiden. Det lät inte så hemskt bra. Alla hade sin egen uppfattning om hur man skulle spela den, och resultatet blev litet slappt och halvdant. Vi hade tidigare bestämt att vi skulle börja med Stand By Him, eftersom det är en av Ghosts lättare låtar, och Andreas föreslog att vi skulle prova spela den. Sagt och gjort, han räknade in och satte igång kompet som låten börjar med. Jag och Viktor hakade på, och det var som att någon skulle ha ersatt de tre förvirrade killarna som just hade yrat med Maiden till tre proffs som lirar Ghost. Vi alla tre blev riktigt förvånade. Här fanns potential.

Vi fortsatte att öva varje vecka, gav oss själva som ''läxor'' att lyssna på låtarna och lära oss dem ordentligt. Det dröjde inte länge förrän Emil kom med i bandet som bassist, och vi lärde oss att spela flera och flera av låtarna. Vi blev bättre och bättre, och man började märka att både vår personkemi och vår samspelthet hela tiden blev bättre. Det handlade inte bara om att lira tillsammans. Det handlade om fyra polare som hade roligt. 

Efter att ha gått igenom några olika alternativ beslöt vi oss för att ta in Robin som andra gitarrist. Han passade genast in. Det var endast keyboardisten som saknades, men vi kände att vi hade gott om tid på oss att hitta en dylik och Viktor lirade keyboard på övningarna. Vi började behärska låtarna på riktigt, och vi fann också tid att jamma (våra versioner av bland annat Holy Diver och I Got Erection var sällsynt vackra). Viktor spenderade tid i en studio för att banda in körer till spelningen. Vi skulle satsa hårt.

Så som alltid är fallet går världen vidare snabbare än man hinner inse, och tiden likaså. Vi gick för att shoppa tillsammans och skaffade dräkter, hade pysselstunder och provsminkade ''Papa'' för första gången. Resultatet var fantatistkt bra:

Vi kände att vår satsning kommer att synas, att vi kommer göra en skillnad. Vi visste vad vi går för. Allting var klart, utom en sak: Vi saknade ännu också en keyboardist. Jag tänker inte utförligt beskriva den Spinal Tap-aktiga fars vi lyckades med när vi snabbt försökte tillsätta en dylik, men vi bestämde till slut att vi hyr in ett riktigt proffs, och kallade in Viktors pappa att sköta om keyboarden. Ghosts musik bygger mycket på en viss känsla som keyboarden bidrar storligen till, så det är en viktig byggsten i soundet. Nu lät vi klara. Nu var vi klara. Nu var det bara spelningen kvar.

Redan under vårt soundcheck på förmiddagen före gigget fick vi se några förvånade miner. ''Ni låter ju riktigt bra''. Folk hade inte förväntat sig en sådan satsning. Vi visste vad vi gjorde. Vi är spökligan. Kvällen närmade sig med stormsteg. Vi skulle spela klockan 23. Tiden sniglade sig fram, men plöstligt befann vi oss backstage, redo att gå ut och koppla våra instrument. Sedan var det bara att dra på sig kåporna, och vänta.

Vårt intro, Masked Ball, dånar ur PA.et Vi väntar på att gå ut på scenen. Stycket kommer då vi ska gå ut. Publiken vrålar. Kalla kårar.

Det är över nästan lika snabbt som det börjar. En fantatisk spelning. Och redan under den sista låten, Monstrance Clock, känner jag den. Tomheten. Jag inser att spökandet faktiskt är slut. Att vi nått vårt mål. Det som vi väntat på så länge har vi nu gjort. Pusselbiten plockas ut ur vardagspusslet. Något som varit en så stor del av vardagen försvinner, all förväntan och allt väntande tar slut. Vi har spelat. Vi har spelat bra. Vi kan vara stolta över oss själv.

Och nu känns vardagen så svår, så tom, så meningslös. På den scenen gav vi allt. Att gå tillbaka till livet före Ghost är inte lätt. Men det ska nog gå. Spökligan slutar inte spela, fastän vi kanske inte spelar nödvändigtvis spelar Ghost mera. Vi blev för bra som band för det. Och vi lärde oss också att det inte alltid är målet som är det viktiga, utan själva resan.

Ett stort tack åt Viktor, Andreas. Emil och Robin. Mina bandkamrater, mina vänner och bröder. Ett ännu större tack åt Henrik som räddade oss ur nöden, och Laura, som maskerade oss. Och det största tacket åt er som kom till vår spelning, och gjorde den så fantatisk som den var. Detta kommer jag leva länge på. 

Hur passande är det inte att den sista låten vi spelade var just Monstrance Clock?

Texten i refrängen går nämligen så här:

''Come together, together as one''.

Det är precis vad vi gjorde.