En brutal insikt slog mig idag. En insikt så hård, att den nästan gjorde mer ont än när jag bröt foten. Vet ni hur det är när man väntar på något så länge, att det nästan blir overkligt? Att det som man väntar på blir något abstrakt, något som är så långt borta att det nästan inte ens finns. Något som får en att känna rysningar och gåshud när man tänker på det? Något som på samma gång fyller en med välbehag, medan det nästan är litet skrämmande på något sätt - för det är så fantastiskt. Vad pratar jag om? Jo, Peter Jacksons ''The Hobbit''-trilogi. 

Tillåt mig börja med att förklara min koppling till Tolkiens verk; när jag gick på lågstadiet hade jag det inte lätt. Jag var en ganska utsatt kille, ni vet, han som gillar fel saker, han som inte är så bra på sport, han som inte kan åka skateboard, han som lyssnar på fel musik och allt det där. Han som var annorlunda. Slagpåsen. Mobbningsoffret. Vad ni än vill kalla honom. Som pulpetbok hade denna slagpåse J. R. R. Tolkiens bok ''Bilbo, eller Hobbiten'', som han fått rekommenderad åt sig av en vän. Den här boken var hans tillflykt när det blev extra jobbigt, när han blev retad eller de där dagarna då allt han gjorde verkade vara fel. Att bara öppna boken och läsa om Bilbos äventyr när han tillsammans med dvärgarna Thorin Ekenskölde&Co. samt trollkarlen Gandalf Grå försöker nå berget Erebor för att ta tillbaka dvärgarnas kungadöme från draken Smaug var hans väg ut. Denna portal ut från vår värld och in till Midgård var hans bästa flykt, och i hans fantasi målades fantastiska landskap av väldiga skogar och slätter, mäktiga berg och forsande floder upp. När han sedan blev äldre kom han att läsa Härskarringen, som ju Hobbiten egentligen är en prolog till. Den version av Midgård som presenterades i dessa böcker var nästan lika magisk, men saknade den oskyldiga charm som den första boken hade - känslan av att i detta land är allting möjligt.

Så fort han insåg att det ju finns filmer så såg han ju dem också - och tro mig, när du är cirka nio år gammal är det förbannat tufft med mäktiga slag, svarta ryttare och uråldriga demoner från världens djup. Filmerna kom, och han gillade dem alla jättemycket (det gör han ännu i denna dag), och den variant av Midgård som kom fram där var nästan perfekt. Ändå kunde han inte låta bli att tänka på hur landet såg ut när Bilbo äventyrat där - liksom vi tidigare konstaterat en mycket magiskare, oskyldigare värld. Innerst inne drömde han om en egen film som skulle handla om just dessa äventyr - men antog att det inte skulle ske, eftersom härskarringens ursprung förklarades i prologen till Ringens Brödraskap, vilket i pincip gjorde så att en sådan film varken var nödvändig eller logisk. Tyst accepterade han detta, och gick vidare (och såg denna filmtrilogi alltid när han hade lust att drömma sig bort litet till midgård - en ökänd gång marathonkollade han extended-versionerna av alla tre med några vänner, en bravad som tog en hel natt och litet till).

Så en otrolig dag hände det: nyheten att Hobbiten ska bli film gavs ut, och jag kände en sån otrolig förväntan att jag var säker på att jag skulle dö. Jag tror att jag aldrig har sett fram emot en film så mycket som jag väntade på An Unexpected Journey, och när man tillkännagav att det skulle bli tre filmer istället för en.. Ja, jag kan inte helt beskrivas hur fint det kändes. En av böckerna som definierat min barndom skulle äntligen filmatiseras, och jag skulle få uppleva tre resor till till Midgård som på samma gång kändes helt nya men också bekanta på något sätt - jag har ju varit där förr. När dagen äntligen var inne för premiären för den första filmen i December 2012 kunde jag inte tro att det var sant - den var äntligen här! När vi åkte för att kolla den med några kompisar hade jag kryckor, och jag behövde mycket hjälp för att ta mig in i biosalongen. Jag tror jag aldrig har varit med om något så magiskt - redan när jag hörde de första tonerna i den välbekanta melodin 'Concerning Hobbits' kände jag hur en tår rann ner för min kind. Den var faktiskt äntligen här, efter alla dessa år. Denna film jag så länge drömt om. 

Ett år senare kom fortsättningsdelen, The Desolation Of Smaug. Jag tror knappast jag behöver beskriva min upplevelse av den. Nu är det den tredje delen, There And Back Again, som är på kommande, och det är den min insikt handlar om. För jag insåg att i December 2014 är det dags för den sista nya resan till Midgård. Jag insåg att det som jag så länge väntat på slutligen kommer att ske. Jag insåg att det som varit en så central del av mitt liv för så långe kommer att försvinna, att den där känslan som jag levt så länge på kanske helt tar slut. Att jag når slutet på en nästan (för mig) livslång era, att den önskan om att få uppleva Bilbo på film som jag uttryckte när jag var nio slutligen kommer att besannas helt. Och vet ni va, det känns otroligt konstigt. Det är endast en sak jag är säker på när det är dags för den sista resan till midgård: Jag kommer vara lycklig så länge den varar. Jag kommer vara tacksam för denna otroliga åktur, och jag kommer att gråta som ett litet barn.

Ett litet barn som fått sin största önskan uppfylld. 

08:07

Vaknar. Ryggjäveln värker igen. Inte första gången. Antar att det blir bättre ifall jag stiger upp.

08:13

Stiger upp från golvet. Jag hade fel om ryggen. Direkt när jag steg upp började den trillskas på riktigt. Det var som om jäveln planerat nån form av bakhåll. Halva jävla kroppen krampar. Hasar mig till medicinlådan. Plockar fram piller. Rör mig köket. Sväljer pillret med ett glas järnsmakande vatten. Tillbaka till sängen. 

10:19

Vaknar igen. Ryggen bättre, medicinen byter. Kollar vad jag borde göra. Får tipset ''ät mera medicin så blir det bra''. Önskar tyst att de kunde stoppa upp pillren i arslet och sedan hosta så hårt att de spyr upp dem. Säger ändå tack. 

10:32 

Stiger ut ur duschen. Borde raka mig också. Orkar inte bry mig om det. 

10:52

Sitter framför datorn endast iförd handduk och kollar på programet som blev på hälft igår. Mina morgonflingor smakar sött.

11:36

Har äntligen klätt mig. Insikten att jag faktiskt har tent att skriva imorgon slår mig som ett slag i magen. I och för sig har jag läst under veckoslutet, men fick först de kompletta anteckningarna igår. 

12:19

Äter lunch bestående av två halvsnuskiga ostburgare från min frys. Knappast mättande, men jag orkar inte laga något desto mer avancerat. Inte med denna rygg. 

14:26

Kommer fram till att det är lika stor sannolikhet för att jag ska få något läst som att en naken dvärg skulle komma inridande på en åsna genom mitt fönster. Besluter mig för att gå till universitets bibliotek för att läsa istället.

14:31

Tar dagens andra tablett. Ryggen har vaknat igen.

14:42 

Gatorna är täckta av en grå, hal massa som en gång kanske varit snö. 

14:51 

Gick via butiken för att införskaffa flytande koffein. Kassan ler. Jag ler inte. Hon vet inte vilken djävul som sitter på axel. Hon är trevligare än hon brukar mot mig, kanske för att jag är klädd i kragskjorta. Kanske har hon en bra dag. Det har inte jag. För en liten stund har jag dåligt samvete över min köld. Sen tynar det ut.

14:53 

Tre euro rikare tack vare maskinen. Fint, Andreas. Du är inte en total förlorare.

15:07

Längs med ån är det mycket folk i rörelse. Folk är väl påväg sina hem efter skola och arbete. Själv går jag emot strömmen.

15:18

Halt vid domkyrkans torg. Halt liksom överallt.

15:26

Kommer in i bibilioteket. Nickar åt bekanta. Träder in i läsesalen. Sätter mig med avsikt längst bort. Plockar fram datorn med anteckningarna och börjar läsa.

17:00

Läst klart. Packar undan mina prylar. Känner mig mosig i huvudet. Ryggen har inte gillat läsesalens stolar.

17:07

Nu är det mer som ett arbete än som en promenad. Jag låter kroppen gå, och stänger ner sinnet. Som en maskin. 

17:16

Och mitt arbete avbryts. Liksom i resten av staden är det halt vid biblioteksbron. Fötterna hinner inte med, och jag faller framåt. Jag får knäna i backen, känner hur det svider till vid båda knäna medan ryggen hugger ordentligt. En tant skrattar. Jag hoppas hon slår ut sina framtänder nästa gång hon snubblar. Har nästan lust att fråga henne ifall hon ser något roligt i situationen, men låter bli. Är förbannad.

17:36

Desto mera jag går, desto mer ont gör det. Kommer in i samma butik som tidgare. Är inte lika arg längre. Köper middag. Kassan är den samma som tidigare. Inte lika vänlig längre. Är det arbetsdagen som brutit ner henne, eller kommer hon ihåg min tidigare kyla?

17:42

Fem euro rikare tack vare maskinen. Fint, Andreas. Du är inte en total förlorare.

17:52

Kommer hem. Kokar min futtiga middag. Undersöker mina knän. Bara litet blåa. Känner på samma gång ett behov av mänsklig kontakt. Eller gör jag?

20:16

Har försökt spela litet gitarr. Blev inte till något. Har som vanligt tynat bort framför datorn. Tänkt att jag borde blogga. Försökt få igång konversationer. Blir inget. 

22:22

Känner en olustig känsla angående morgondagen. Får idé om att skriva ett blogginlägg i Sin City-aktig stil. Misstänker att det blir dåligt. Besluter mig ändå för att göra det. Tar dagens tredje och sista piller. Jag klarar mig.

00:22

Besluter mig för att tenten får gå som den går imorgon. Om det blir att bita i det sura äpplet, så må det då bli så. Läser igenom allt en sista gång ändå för säkerhets skull. Andreas, du är faktiskt en total förlorare.

01:08

Går och lägger mig. Ryggjäveln värker igen. Inte första gången. Antar att det kommer vara bättre när jag stiger upp.

Någon föreslog för mig ''Sundis, du kunde ju t.ex summera eller göra en lista om 2013''. Tack men nej tack säger jag. Jag tycker personligen att det finns få saker som är så jobbiga att läsa som blogginlägg som handlar om ett HELT år. Om det nu ens finns något att läsa. Oftast är det väl frågan om någon sorts bildkollage på bilder man tagit under året. Om man har tur kanske där finns en mening eller två som förklarar litet om bilderna i fråga, så man inte helt själv måste gissa deras relevans. Fast relevans är kanske fel ord. Typ ''I Januari kände jag mig så ensam'' och sen följs det ändå av 50 bilder på en själv med andra människor. Så klart förstår jag varför man gör sådana kollage - för att för en liten stund få försvinna från nuet ut i minnens bitterljuvhet. Det är dock inget för mig. Inte i den formen, åtminstone.

Bra att jag fick med med försvinna från nuet i denna inledande rant*. Det är nämligen det som det här blogginlägget ska handla om.

Han kommer hem, och allt är skit. Dagen har varit lång, dagen har varit tung. Han är så trött på allt vad människor heter, så trött på all frustration, alla onödiga känslor och hur svåra lätta saker kan bli. Ibland kan Åbo kännas litet som flugornas herre - ett socialt spel där man helt enkelt måste köra eller bli överkörd. Skolväskan väger minst tre ton, och tynger ner på hans redan från tidigare ömma rygg. Han öppnar dörren, plockar upp posten och klär av sig rocken. Han är så trött. Han kommer in i lägenheten, och konstaterar att han lämnat  rullgardinerna stängda. Efter en snabb tur till kylskåpet för att få något att dricka tar han sig till sin soffa, och släcker lampan som han tände när han kom in. Han sätter sig, och plockar fram sina hörlurar. Det är mörkt nu. Han knapprar in ett låtnamn på spotify och stänger ögonen:

''If You Have Ghosts''

Och för en stund, endast en liten stund käre läsare, så upphör allt annat att existera. Lägenheten, tröttheten, du och den här bloggen. Inga problem finns mera, ingenting. Bara han och musiken. Skitdagen försvinner. Den spolas ut. Den bränns bort. Såren lappas för, själen får vila och gossen får le. I exakt tre minuter och trettiofyra sekunder sittar han där och ler, i tre minuter och trettiofyra sekunder är han lycklig. I tre minuter och trettiofyra sekunder är han hemma. 

Till sist tar låten slut, och han öppnar sina ögon. Han skådar nu mycket mildare på sitt hem, och märker att han är aningen hungrig. Kanske det skulle vara dags att planera dagens middag? Men förrän han börjar med det kan han med ett leende konstatera dettta: Det är sant så som de sjunger - if you have ghosts, you have everything. Det var så han döpte sin blogg.

*om denna rant gjorde dig upprörd, kanske du borde fundera varför den gjorde det.

Om det är något i denna värld jag är urdålig på är det att hålla löften jag gjort till mig själv. Jag lovade mig själv att jag skulle börja blogga aktivt igen, som ett sätt att reglera den galenskap som sakta men säkert bygger upp sig i skallen på mig - det vill säga för att få utlopp för alla mina funderingar. Jag har flera gånger öppnat bloggen, och sedan bara suttit och stirrat på denna vita, tomma ruta. Var skall jag börja? VAD skall jag skriva om? Det finns så många alternativ, så många saker jag funderar på som jag borde ta upp, och till slut snubblar jag på mitt eget grubbel förrän jag ens startat. Ska jag skriva en lång redogörelse för vad jag hitills åstadkommit på jullovet? Ska jag skriva en recension av Ghosts spelning? Eller The Desolation Of Smaug? Borde jag ta tag i politiska ämnen? Borde jag fota min mat och ladda upp 89 bilder av den hit (okej, definitivt inte). Men skämt åsido så har det varit ovanligt svårt att börja skriva igen. Den där inspirationen som förr var så lättfunnen har plötsligt blivit svår. Detta är ett av de sällsynta tillfällen där den faktiskt kommit smygande, satt sig på min axel och viskat mig i örat: ''tänk om du faktiskt skulle skriva något, ditt fule fan?'' 

Just nu halvligger jag i min säng och känner mig som någon melodramatisk tonårsfilmshjälte. I öronen dånar Def Leppards powerballad ''Love Bites'', och om det faktiskt skulle vara någon smörig tonårsrulle på g så skulle jag väl antagligen ligga och fantisera om någo tjej som ändå inte vill ha mig. Dock så är det ju inte en tonårsrulle, och att jag är impopulär bland Evas döttrar är redan ett faktum, så jag ligger och funderar på helt andra saker. Att julen står inför porten (och klappar på och myser, gick inte sången så?) har väl ingen missat såvida man nu inte levt som ananasodlande inuitkonung någonstans på Grönland under det senaste året. Liksom de senaste fem åren har ingen som helst ''julfiilis'' infunnit sig hos mig. Det är något jag saknar från barndomen, då man faktiskt väntade och spände sig inför julaftonen, försökte vara extra snäll för att garantera att man skulle få åtminstone ett par hårda paket och lucköppnandet på morgonen var litet av en ritual i sig. När man tog in granen var det nästan höjdpunkten i hela december, och hela familjen samlades för att klä den medan vi lyssnades på Pappas gamla julskivor. När Slades jullåt ''Merry Xmas Everybody'' dånade ur högtalarna och Mamma bakade pepparkakor visste man att det var jul påriktigt. Släktingar kunde plötsligt komma och ringa på dörren, och avlämna paket som tomtarna hade tappat ur sina slädar eller som av någon underlig anledning hade kommit till fel adress. Detta var julens magi.

Jag vet inte varför, men denna känsla av äkta jul vill inte infinna sig längre. Det känns alltid lika overkligt att det är julafton, och när dom önskar en '''hyvää joulua'' i butikerna vill man nästan inte tro det. Undrar hur det blev såhär? På något vis är det som man skulle vara en betraktare, en som står utanför julrumban och följer med hur andra firar jul. Men ändå blir man litet glad inombords när man ser den där lilla pojken i butiken som pekar på LEGO och frågar sin pappa: ''Pappa, tror du julgubben hämtar den där åt mig om jag är riktigt snäll?'' och Pappan blinkar åt pojkens mamma och säger:

''Vet du, det tror jag nog. Tur att jag har julgubbens nummer på min mobil.'' 

God Jul önskar Sagofarbrodern! 

För exakt två år sen gjorde jag ett inlägg på denna blogg där jag endast skrev ''Vad fan är det jag håller på med?''. Till detta hade jag infogat en bild vars hyperlänk nu är bruten, så den syns inte mera. Jag undrar seriöst vad det är jag syftar på - jag är säker på att bilden skulle ha gett den där lilla aningen som skulle behövas för att förklara den enigmatiska gåtan, men eftersom jag inte har en bild att gå efter är jag totalt lost. Detta stör mig otroligt mycket, för jag skulle seriöst vilja veta vad det var som fick Andreas 18 år att fundera vilken sorts verksamhet han egentligen bedriver. Det känns nästan helt löjligt länge sen när man tänker på saken. 2 år är ju faktiskt en tiondel av mitt liv hitills. Ganska galet när man tänker på det.

Och nej, jag har inte ännu heller något svar på frågan jag ställde 3.12.2011 klockan 01:29.

Just nu tar studierna emot. Jag har gått en kurs där jag avlagt en nästan sjuklig mängd med arbete endast för ett futtigt studiepoäng, jag har skrivit en omtent som jag misstänker att misslyckades, och jag har två tenter på kommande som jag är säker på att jag kommer skriva under i. Jag tvivlar inte på mitt val av studier, utan jag sitter snarare utan motivation. Det känns som att jag skulle behöva komma bort ett slag. Som att jag att skulle behöva finna mig själv litet tid för mig själv. Jag skulle vilja åka på en resa någonstans, en resa som är såpass lång att folk frågar ''Sundis, var har du riktigt varit?'' när jag kommer tillbaka. Om någon nu bryr sig om att fråga. En så lång resa att min frånvaro blir märkbar. 

Dock så är jag glad över att jag kommer att ha möjlighet att träffa en massa människor som jag inte sett på mycket länge under veckoslutet. Kanske man får sig en liten andningspaus i studierna?

Trots allt är det ju så att jag inte har någon lust - ich habe keine lust.

Jag har länge övervägt om jag borde börja blogga igen. Som ni säkert har märkt har bloggen varit ganska så inaktiv under de senaste månaderna, om man bortser från ett par dåliga halvseriösa försök att skriva något. Jag slutade aldrig officiellt att blogga, men ändå så var bloggen död i mina tankar; den hade ingen plats mera i mitt liv. Förr fungerade bloggen främst som ett slags bollplank för mina idéer och funderingar, samt till en viss grad en redogörelse över mitt liv och saker som hände runtom mig. När jag började studera hade jag inte tid att fundera så mycket extra, och eftersom jag bodde hos andra hade jag inte heller haderegelbunden tillgång till en dator. 

Sedan lyckades jag äntligen skaffa en bostad åt mig, och jag har snart bott här i tre månader utan att ha författat ett enda inlägg här i mitt hem på kungsgårdsgatan. Så nu är det banne mig dags:

Välkommen hit till det första inlägget på denna blogg som någonsin författats i min lägenhet i Åbo. Detta är också det första inlägget på en återupplivad blogg. En blogg som varit borta, men aldrig ändå riktigt gått helt. En blogg som sovit, men inte så djupt att den inte går att väcka. En blogg som samlat damm som nu putsas av. En blogg som likt fågel fenix reser sig ur askan.

Åbo är verkligen en intressant stad. Jag strövade omrking en stund i närkvarteren idag och gick upp till Paavo Nurmi-stadion medan jag lyssnade på Bruce Springsteen. Gick sedan ner mot åstranden och satte mig på en bänk nära Teatern och tittade på ån. Det var ganska så kallt, och ganska så halt, så jag satt intet länge. Men under den lilla stunden slog det mig hur otroligt många nya människor jag har träffat här under den lilla tid jag bott i Åbo. Halvbekanta har blivit bekanta, okända har blivit kända och jag har fått bättre kontakt med vissa vänner från Sibbo som jag förr hörde ganska sällan av. Jag har hittat personer som jag seriöst uppskattar, och personer som jag känner att jag påriktigt har ''klickat'' med, personer som jag tror mig förstå på djupet. Jag har träffat människor som är lika mig, och människor som är totalt olika. Jag har hittat folk som jag gillar, och folk som jag genuint ogillar. Det är förvånansvärt hur bra man kan lära känna en person på en så kort tid som tre månader, och ännu mer förvånansvärt att jag direkt hittat till de människor som verkar likna mig själv mest. Det är jag verkligt tacksam för. Det är till stor del tack vare alla er fina personer som jag klarat mig igenom de nästan 2 månaderna som bostadlös backstugusittare. För det var verkligen inte lätt, ska ni veta.

Detta är inte meningen att vara någon sorts tacktal, men det finns inget som säger att det heller är något annat. 

När jag gick hem frös jag, för det blåste kallt. Men inte på insidan.

På insidan var jag varm.

Riktigt varm.

P.S Bloggen har fått en ny, enklare design. Vad tycks? D.S

Jag var 22 år när jag tog värvning. Jag visste inte riktigt varför. Nationen var i krig, och jag kände på något vis att det var min plikt som Amerikansk medborgare att försvara mitt land. Jag var inte den ende i mitt kvarter som var påväg mot kriget, blnd annat Joe på andra sidan gatan, ett av de många grannbarn jag lekt med som ung, hade redan åkt för ett par månader sen. Många av de grabbar jag lärde känna i High School hade också åkt. Många av dem såg militären som en bra framtid: de visste att de aldrig skulle klara att gå i College, och man ville ju inte jobba på någon bensinmack som biltvättare för resten av sitt liv. Dessutom verkade Vietnam som ett spännande äventyr, en möjlighet att få se världen. Få hade någonsin varit så långt hemifrån i sitt liv, och man pratade om att Vietnam till och med kunde vara som en betald solsemester i bästa fall, ifall man jobba inom artilleriet till exempel. Det var dock inget av detta som lockade mig: Det var väl någon sorts liten patriotisk magkänsla, och en liten lust på äventyr som fick mig att skriva på kontrakten. Som jag redan sade är jag inte helt säker på varför jag valde att åka. 

Mina föräldrar blev upprörda över mitt beslut. Mamma oroade sig över hur jag skulle kunna klara mig själv där ute i djungeln, och fruktade såklart att jag skulle komma hem i en låda. Jag lovade henne att jag skulle komma hem levande, stolt och rak i ryggen. Hon kramade mig riktigt hårt, och sade att ifall det var vad jag absolut ville göra, så måste jag väl få göra det. Pappa sade dock inte så mycket, men jag kunde se att han var illa berörd. Han frågade mig ifall jag verkligen tänkt över mitt beslut, och ifall jag verkligen var villig att riskera livet för mitt land. Jag svarade honom att jag hade det, och var mer än villig. Han granskade mig noga, och mumlade ett godkännande. Den kvällen spenderade han ensam ute i garaget, som han alltid gjorde när han ville tänka.

Dagarna gick och det blev dags för mig att rycka in. Dagen före jag skulle åka iväg samlades hela släkten hemma hos oss på en avskedsfest, och stämningen var verkligen olustig. Någon morbror tyckte det var bra att jag uppehöll familjens rykte som starka soldater, medan någon moster med tårar i ögonen försökte böna och be mig att stanna hemma i Staterna. Av min lilla kusin Jenny fick jag en röd bandana, som hon ville att jag skulle ha med mig. ''Den kommer ge dig tur'' sade hon förstött, och jag lyfte upp henne och gav henne en hård kram. När alla sedan hade åkt iväg så satt jag på mitt rum och funderade på livet i allmänhet. Det knackade på dörren, och Pappa kom in.

''Min son'' började han. ''Mitt ende barn. Du ska nu åka till ett land långt borta för att beskydda ditt land. Det är jag evigt stolt över. Far din var ju själv med och stred i Stilla Havet, så jag vet hur det känns. Dock är jag så orolig, junior, och den känslan är större än min stolthet. Jag vill inte uppleva att begrava min egen son, om det ens kommer finnas så många bitar kvar av dig att det blir något att begrava. Vill du åka kan jag inte hindra dig, min gosse, men lyssna till din faders vädjan och stanna hemma med mig och mamma. Du ska se att vi nog kan få ihop slantarna till nån trevlig College, så du kan börja studera...'' 

Jag var mållös. Pappa hade börjat gråta. Jag steg upp och kramade om gubben, och kände mina egna tårar bränna i ögonen. Så stod vi där en stund och höll om varandra. Jag sade åt honom att jag redan gjort mitt val, och svor på att jag skulle komma hem igen, hel och hållen. ''Den dagen kommer jag att vänta på'' sade han. ''Jag kommer att hoppas på att du bara mittiallt kommer att stiga in i hallen när jag och Mamma sitter och tittar på TV, och jag kommer bli så lycklig. Jag respekterar ditt val. Sov nu gott, du har en lång resa framför dig imorgon. God natt.'' Pappa gick ut, och försvann ner för trappan. Jag kunde inte sova den natten, utan tänkte på djungler, krig och vapen.

Tidigt nästa morgon hoppade jag på bussen som skulle för mig till träningslägret som skulle göra mig till en äkta soldat. På träningslägret lärde jag mig hur man skulle bete sig militäriskt, hur man skulle hantera vapen och hur man kände igen fienden, jag tränades i kondition och krigsföring och jag gick en kurs i ledarskap och fick bli plutonchef. Jag träffade många nya vänner från alla möjliga ställen, och den ena roliga typen efter den andra. Det var en hård tid, men en bra tid. 

En morgon fick vi veta att vi samma vecka skulle förflyttas till Vietnam. Jag och min grupp steg ombord på en transporthelikopter på träningsanläggningens flygbana, och efter många nervösa timmar landade vi på en amerikansk militärbas någonstans mitt i Vietnams mörkaste djungler. Där var allting nytt, och litet skrämmande. Samma kväll var vi med om vår första krigserferanhet, och jag såg Jones, mannen som sovit i bädden under mig på träningslägret, sprängas i bitar av en granat. Detta var bara ett förspel på vad som komma skulle: En ständig känsla av skräck dag och natt, lukten av Lucky Strike i regnet vid ett kärr, den fräna lukten av Napalm, gråtande barn och kvinnor, hela byar som brändes ner och vänner som du pratade med, som i nästa stund blev skjutna mellan ögonen. Två år spenderade jag i helvetet på jorden, och jag hörde inte mycket av dem där hemma. Jag visste endast att Mamma var vid dålig hälsa, och att Joe från andra sidan gatan kommit hem i en låda ungefär en månad efter att jag åkt till Vietnam. När jag äntligen fick ta avsked från armén kändes det som om det hem jag växt upp i bara var en avlägsen dröm, en fantombild av en utopi som man önskar att vore sann. Jag har aldrig i mitt liv varit så emotionellt berörd som resan tillbaka hem, och jag längte efter min mor och min far. Bara tanken på glädjen att få åka hem fick mig att gråta.

När vi nådde USA blev vi direkt attackerade på flygplatsen, och denna attack var värre än någon jag någonsin sett under min tid i Vietnam; på flygfältet hade det ordnats en massiv protest mot kriget, och man kallade oss monster och mördare och menade att vi var en skam för Amerika och hela mänskligheten. Detta mottagande gjorde oss otroligt upprörda, då vi hade förväntat oss en hjältes välkomsthälsning då vi offrat både liv och lem för vårt hemland. Detta mottagande hemsöker mig ännu idag som en av de många mardrömmar jag ibland kan drömma om kriget.

När jag stod på trappan till mina föräldrars hus storgrät jag. Jag knackade på dörren, och väntade. Efter ett par minuter öppnade min Pappa. Han tittade först oförstående på mig ett par sekunder, sedan formade han mun sig till ett stort O och han grep tag i mig med sådan kraft att jag nästan blev rädd. '''MIN POJKE!'' skrek han, ''MIN POJKE ÄR HEMMA! MIN POJKE!''. Stora tårar rann ner för hans nu rynkade kinder, och jag kramade tillbaka med den kärlek som endast två år isär kan ge. Mamma kom sprigande från köket, tappade en tallrik i golvet och omfamnade oss båda medan hon överöste mig med kyssar. Jag har aldrig i mitt liv känt mig så välkommen någonstans som så.

Mamma dog två år senare i ett slaganfall, men Pappa levde tillräckligt länge för att se mig skaffa en egen familj, och när han dog var han nästan 80 år gammal. Han berättade alltid för mina barn om när deras pappa kom hem från kriget, och han var den bäste farfar man kunde tänka sig. Det är vid mina föräldrars grav jag nu står och funderar på detta. Det var nästan fyrtio år sedan den kram jag möttes med när jag kom hem. Och det känns ännu också som det vore igår.

''Där din skatt är kommer ditt hjärta att vara.''

Hören I, Hören I Allen! Eder Sagofarbroder haver triumferat över den onde besten! Modigt kastade han sig in i dusten mot den mytomspunne draken Offentlig Förvaltning, och när larmet från striden sakta lade sig och röken skingrade sig från vinden var det eder Sagofarbror som stod där, ärrad och blåslagen, men ännu på fötter. I sin hand höll han huvudet från besten, som han sakta lät falla ner på marken. Han steg fram och språkade sedan:

''Jumalauta. Ei helvetti.''

Sedan stegrade han ut i Aboas natt för att fira sin seger på ett passligt värdhus, fick sig några krus med väl nerkylt mjöd samt träffade en ung mö, som dock fick honom att lägga benen på ryggen. Ty han visste att man icke skola sticka sitt svärd i galenskapens käftar.

Sundis vs. OF

Annars så spenderade jag halva min förra vecka med att sitta i exil i Sibbo. På sitt sätt var det riktigt skönt, men eftersom man vant sig vid storstadslivet i Åbo så blev vistelsen onekligen aningen tråkig. För att slå ihjäl tiden putsade jag av min gamla Xbox, och spela nostalgiska spel som Crash Bandicoot: The Wrath Of Cortex, LEGO Star Wars: The Original Saga och Tony Hawk's Pro Skater 4. Det var roligt i några timmar, men blev ganska långtråkigt till slut. Nästa vecka har jag faktiskt också tisdag, torsdag och fredag ledig, men jag tänkte spendera dessa här i Åbo. Det är ju den legendariska Råcktåberfest  på Klubi på torsdag, vill man ju inte missa!

Annars kan jag konstatera att jag tappat 4 kilo sedan jag börjat studera. Ett av mina bälten behöver flera hål. Studiedieten, gott folk. Studiedieten.